Det är tredje gången sedan den internationella militära insatsen inleddes och talibanregimen störtades 2001. Under de år som det civila och militära engagemanget i Afghanistan ägt rum är det många människor som har arbetat med målet att bidra till fred och säkerhet i landet.

Det finns ingen som med säkerhet vet vad som kommer att hända efter att trupperna drar sig tillbaka. President Karzai vill inte skriva under det samarbetsavtal med USA som skulle ge dem rätten att ha kvar sin militära närvaro i landet. Attacker har redan genomförts mot valkommissionen och vallokaler från talibaner och insurgenter som vill förhindra den afghanska demokratiprocessen och ser en triumf i att hindra människor från att rösta.

Å ena sidan är det viktigt att konstatera att positiva framsteg skett. Till exempel har antalet barn som går i skolan i Afghanistan ökat från cirka 2 miljoner till 7 miljoner mellan 2002 och 2012. Av dem är ca 35 % flickor. Tillgången till sjukvård har ökat runt om i landet. Kapacitetsuppbyggnad inom mänskliga rättigheter och fredlig konflikthantering har också getts till fredsråd som medlar i lokala konflikter. Det finns ett mångårigt freds- och utvecklingsarbete från det civila samhället i Afghanistan.

Å andra sidan visar rapport efter rapport att säkerhetsläget kraftigt har försämrats de senaste åren. Vi är många som har varnat för att sammanblandningen mellan OEF, USA:s antiterroroperation, och den FN-sanktionerade ISAF-styrkan och glidningen från fredsfrämjande till aktivt krigförande skulle leda i helt fel riktning. Målet att minska terrorn har inte uppnåtts.

Sveriges bidrag till den internationella säkerhetsstyrkan ISAF har pågått sedan 2002 och har haft i uppgift att hjälpa den afghanska regeringen att upprätthålla säkerheten i landet. För oss som aktiva inom freds- och utvecklingsarbetet på gräsrotsnivå i Afghanistan efterlyser vi en oberoende utvärdering av Sveriges insatser. En utvärdering handlar inte om att finna syndabockar. Det handlar om att identifiera vilka prioriteringar mellan och inom det militärta och civila engagemanget som kunde ha gjorts annorlunda, samt om att dra lärdom av en insats som inte bara kostat uppskattningsvis 9,5 miljarder kronor, utan även människoliv för såväl afghaner som svenskar.

Vid olika tillfällen har rapporter förekommit om att svenskar har deltagit i offensiva strider, senast i Dagens Nyheters reportage den 21 januari om Särskilda Operationsgruppen, SOG, vilket har fått många att reagera med bestörtning. Detta reser frågan om ansvariga beslutsfattare och allmänhet har varit fullt informerade om den svenska militära insatsen, i förlängningen om dess syfte och genomförande. Allmänheten har rätt att veta vad som har skett i dess namn och hur mycket våra förtroendevalda haft kännedom om. Frågor om huruvida det funnits en tillräcklig politisk styrning av målen och genomförandet av den militära insatsen måste klargöras.

Utvärderingen bör också undersöka hur militariseringen av biståndet påverkat möjligheterna för humanitära organisationer och NGO:s att utföra sitt arbete. Antalet attacker riktade mot humanitära organisationer har ökat markant. Ett ytterligare område att granska är den utbildning och vapenträning av lokala polisgrupper och väpnade grupper som gjorts, liksom överenskommelser som slutits med krigsherrar kända för grova människorättskränkningar. Vilka effekter har detta för den långsiktiga freden i Afghanistan?

Sverige har aviserat en ökning av biståndet till Afghanistan till 8 miljarder kronor under åren 2015-2024. Det är bra, då många av de truppbidragande länderna minskar sitt biståndsengagemang i samband med tillbakadragandet. Afghanistan är fortfarande ett av väldens fattigaste länder och korruption är vanligt förekommande. Landet behöver fortsatt stöd och engagemang från omvärlden.

Sveriges engagemang i Afghanistan är långt ifrån över. Utöver den utökade biståndsbudgeten kommer Sverige även utbilda och ge stöd till den afghanska polisen och militären i framtiden. Hur dessa stöd- och utbildningsinsatser ska genomföras måste klargöras. Sveriges fortsatta engagemang måste bygga på att främja respekt för mänskliga rättigheter, fattigdomsbekämpning, ett tydligt antikorruptionsarbete och hållbar fred för alla grupper i landet.

I år firar Sverige 200 år av fred på vårt nationella territorium samtidigt som våra soldater lämnar kriget i Afghanistan. Vi gör varken dem eller den afghanska befolkningen en tjänst genom att undvika en oberoende granskning av den största militärinsatsen i Sveriges moderna historia.

Anna-Karin Johansson,
Generalsekreterare Svenska Afghanistankommittén

Anna Ek,
Ordförande Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen