Jag har ingen anledning att ifrågasätta Fib-juristernas bedömning att Putins återinförlivande av Krim i Ryssland kan stå i strid med folkrättens bokstav. Men då Fib-juristerna inte problematiserar spänningen mellan å ena sidan rätt - i juridisk mening - och å den andra legitimitet - i politisk och/eller moralisk mening - framstår deras ställningstagande som märkvärdigt svart-vitt.
Världens styrs ju inte av helgon, och historiska konflikter har ofta mer än en botten.I den mer vildvuxna debatten, se till exempel Hillary Clinton i US Today (http://onpolitics.usatoday.com/2014/03/05/hillary-clinton-putins-tactics-like-hitlers-before-wwii/) jämförs Vladimir Putin med Adolf Hitler.
Men om en sådan jämförelse skall ha någon mening (annat än som politisk klyscha) bör det sägas att ingen ÄR en Hitler från begynnelsen men eventuellt kan BLI en, nämligen om man begår handlingar jämförbara med dem Hitler begick. Dit har Putin ännu långt kvar.
Oppositionsmannen och schackvärldsmästaren Gary Kasparov skriver för övrigt: ”Of course Putin isn’t Hitler, although his potential for devastation is even greater due to a massive nuclear arsenal under the control of what appears to be a shrinking and desperate inner circle” (www.politico.com/magazine/story/2014/03/vladmir-putin-crimea-hitler-1938-104711.html#.UzgjaddvnIU).
I mars 1936 lät Hitler nitton tyska infanteriförband marschera in i den demilitariserade zon, som i Versaillesfreden upprättats mellan Frankrike och Tyskland längs floden Rhens mellersta och nedre delar, en operation som historiskt går under benämningen ”Rhenlandets remilitarisering”.
Åtgärden, som stod i klar strid med då gällande fördrag såsom 1919 års Versaillesfördrag och 1925 års Locarnoavtal, var även rent militärt ett vågspel då Tyskland vid denna tidpunkt inte ägde förmåga att stå emot en eventuell fransk motattack.
I sitt tal inför Reichstag samma dag som inmarschen ägde rum (7 mars) motiverade Hitler sin åtgärd med att varje land hade rätten att suveränt bestämma över sitt eget territorium, inkluderande rätten att förlägga trupper varhelst man önskade inom det egna landet, och att Tyskland därtill hade skäl att känna sig militärt inringat på grund av den pakt, som 1935 ingåtts mellan Frankrike och Sovjetunionen genom det så kallade fransk-sovjetiska fördraget för ömsesidigt bistånd.
Trots det solklara avtalsbrottet hälsades inmarschen med entusiasm i Tyskland, inklusive i Rhenlandet självt, och Hitler lät raskt utlysa en folkomröstning för att ge ytterligare legitimitet åt aktionen. I valet, som genomfördes knappt tre veckor efter inmarschen, svarade enligt nazisterna 98.80 procent av de röstande ja på frågan om de godtog den militära ockupationen av Rhenlandet.
Även om röstutfallet sannolikt är typiskt överdrivet och valet på många sätt tycks ha varit riggat, är det ändå troligt att Hitler hade stöd av en klar folkmajoritet.Av olika skäl, både ekonomiska och politiska, visade sig regeringarna i Frankrike och Storbritannien, vilka stod som garanter av Locarnoavtalet, ovilliga att svara militärt på det hitlerska fördragsbrottet.
Till en del torde denna ovillighet även ha berott på att den allmänna opinionen fann Tysklands agerande de facto legitimt, eller åtminstone begripligt, och var ovillig att gå i krig för att återställa Rhenlandets status som demilitariserat område. Detta insåg Hitler.
Det har påpekats många gånger att denna undfallande hållning var ett tragiskt misstag, och att ett fast militärt uppträdande den gången – som Winston Churchill förespråkade – kunde hade lett till nazistregimens fall och att världen sluppit ett andra världskrig.
Omöjligt är det inte, men huruvida det verkligen hade blivit så vet vi dock inte. Det enda vi säkert kan säga är att nazistregimen, när den väl gripit makten, inte hade den minsta tanke på att släppa den ifrån sig och att det krävdes ett långt och oerhört blodigt världskrig, där Sovjetunionen hörde till dem som drabbades allra värst, för att störta regimen och tvinga Tyskland till kapitulation.
Det finns betydande likheter mellan Hitlers ockupation av Rhenlandet och Putins återtagande av Krim. Båda operationerna sker utan blodsutgjutelse och i båda fallen finner aktionen betydande stöd i folkopinionen, inklusive i det härtagna området självt.
En viktig skillnad är dock att medan fördragsbrottet i fallet Rhenlandet var odiskutabelt ter sig situationen i fallet Krim, som Stefan Lindgren och andra övertygande visat, mer komplicerad.
