Felbedömningen var kanske på ett sätt förståelig, då Nato under de senaste tio femton åren vant sig vid att utan större motstånd kunna avlägsna makthavare, som man av olika anledningar inte gillat, som en Saddam Hussein i Irak eller en Muammar al-Gaddafi i Libyen.

Kanske tänkte man sig att det skulle gå lika enkelt och smärtfritt - en smärtfrihet som sannerligen inte gällt de invasionsdrabbade länderna själva - att byta ut regimen i Ukraina. Att störta den folkvalde ukrainske presidenten (om korrupt eller inte) gick också ganska enkelt, men av någon obegriplig anledning förbisåg man att man därmed utmanade grundläggande ryska säkerhetsintressen. Man ignorerade också att Putin inte precis gjort sig känd som en ledare som snällt sitter och tittar på under det att Ukraina inlemmas i EU eller till och med i Nato.

Om Putin som person må man tycka vad man vill. Men han är folkvald president i ett land vars intresse för Ukraina och Krim har långt större historisk legitimitet än den som tillkommer EU och USA. Inget prat om folkrätt kan dölja detta faktum. Det inser förmodligen även Carl Bildt, fast han tycker det ingår i en borgerlig utrikesministers jobb att låtsas som något annat. Att han samtidigt jonglerar med Sveriges säkerhetsintressen tar han lätt på. (Sverige? Det är ju jag!)

Denna politiska felbedömning är huvudorsaken till det för Väst plågsamma politiska fiaskot i Ukraina. Ty ett fiasko är det. Den nyinsatta kuppregimen saknar verklig kontroll över landet. Och då militära lösningar av det slag vi såg prov på i Libyen är uteslutna - åtminstone om man inte är redo att riskera en upptrappning av konflikten till en nivå, där ett nytt världskrig inte kan uteslutas – har, såvitt jag kan se, EU/USA inte mycket att välja på.

Man får acceptera att Krim åter är en del av Ryssland. Och om man inte vill se ett Ukraina slitet i stycken får man godta att landet, som Henry Kissinger föreslagit, blir en neutral stat på gränsen mellan Ryssland och EU. Ty även om medlemskap i Nato och EU är den främsta av mänskliga rättigheter har Schweiz visat att det går att leva alldeles utmärkt utan att vara medlem i någon av dessa stormaktsklubbar.

Men, det är klart, alla vet vi ju hur de choklad- och urverkstokiga schweizarna är.