FN-stadgans artikel 2:4 – kollektiv minnesförlust, skygglappar eller…?

Boken ”Lagen mot krig – Om FN-stadgans våldsförbud och aggressionskrigen” läste jag med intresse och recenserade positivt i FiB/K nr 10/2013. Men jag studsade på författarnas ideliga påpekande att FN-stadgans artikel 2:4 innehöll ett generellt/allmänt/absolut våldsförbud. Det är visserligen trettio år sedan jag läste in mig på folkrätten men något sådant tillägg, dvs. att förbudet är absolut, har jag aldrig hört talas om. Och det behövs, såvitt jag kan se, inte heller för författarnas övriga resonemang i boken. Hur har då en självklar tolkning på några decennier kunnat förändras till en lika självklar motsats? Jag ställde frågan i FiB/K nr 12/2013 (”FN-stadgans generella våldsförbud – finns det?”) och fick svar i följande nummer av författarna som vare sig förstått eller accepterat frågeställningen. Det är för mig ett mysterium. Behov av att friska upp minnet alltså.

FN var inte inblandat i Vietnamkriget. Förenta staterna angrep ensidigt, ville inte utpekas som brottsling enligt FN-stadgan och hade vetorätt i säkerhetsrådet. Och Demokratiska Republiken Vietnam var inte medlem i FN. Därför var referenser till FN-stadgan rätt avlägsna för Vietnamrörelsen. Kampen fördes genom politiskt och ekonomiskt stödarbete. Förenta staternas angrepp var uppenbart förkastligt ur alla synpunkter och var inte svårt att argumentera mot; att det var folkrättsstridigt betraktades som självklart vilket ibland påpekades i flygblad och artiklar.

Mot slutet av Vietnamkriget förändrades läget. Förenta staterna var på defensiven medan Sovjetunionen såg möjligheter. Portugals kolonier kämpade för självständighet. Bandung- och den icke-allierade rörelsen var ännu stark. Diktaturerna i Spanien och Grekland rämnade. Nya gränskonflikter och krig utvecklades. Vietnam angrep Kampuchea 1978 och Sovjetunionen Afghanistan 1979. Rivaliteten mellan USA och Sovjet ökade och faran för direkt krig dem emellan syntes tillta. Mot den bakgrunden beslöt FiB/Ks föreningsstämma 1979 att genomföra omfattande studier i freds-och försvarsfrågan. En mängd studiematerial producerades och diskussionen fördes i flera år. Den etablerade fredsrörelsen på 1980-talet var pacifistisk och vapenfixerad. FiB/K:s grundinställning var antiimperialistisk och försvarsvänlig. Det fanns därför goda skäl att undersöka mellanstatliga relationer och folkrätten grundligare liksom nedrustningsfrågan och historiska erfarenheter av fredsarbete. I studiematerialet ”Kollektiv säkerhet” (1981) konstaterades att den kollektiva säkerheten, som legat till grund för NF och sedermera FN, var att föredra som fredsbevarande mekanism framför 1800-talets maktbalans mellan stormakterna. Där stod bland annat:

”Enligt maktbalansteorin var freden avhängig främst blockens militära styrka. I vågskålarna låg vapenmängder och antal soldater. När vågskålarna vägde ojämnt, var freden hotad av bägge parter oavsett vilken som hade rätt och fel. Enligt detta synsätt utgjorde vapnen och rustningarna de främsta hoten mot freden.

I ett kollektivt säkerhetssystem utpekas däremot en angripare, vars bruk av vapnen betraktas som brottsligt och moraliskt förkastligt, medan de kollektiva försvarsaktionerna – även om de är militära – betraktas som legitima och moraliskt berättigade. Det är således den aggressionspolitik, som vapnen används till, som utgör det främsta hotet mot freden och inte vapeninnehavet i sig.”

Artikel 2:4 i FN-stadgan lyftes fram. Den anger det grövsta brottet mot freden. Säkerhetsrådet ges möjlighet att beivra det.

I ett annat studiematerial, ”Suveränitet och aggression” (1981) skrivet av FiB-juristerna, står:

”Främst måste ett – som det förefaller – vanligt missförstånd om FN-stadgan undanröjas, nämligen att denna skulle grundas på ett allmänt förbud mot bruk av våld stater emellan, alltså ett allmänt krigsförbud.

Visserligen finns i stadgans artikel 2:4 ett förbud mot bruk av våld, men detta förbud riktas inte mot våldsutövning eller krigshandlingar i allmänhet utan endast mot bruk av våld som är ´oförenligt med Förenta nationernas ändamål`.

/…/ Det föregående kan alltså sammanfattas med att FN-stadgan innehåller ett kategoriskt förbud mot krigisk intervention – ett aggressionsförbud. ”

Inte något allmänt våldsförbud alltså.

Under denna tid lyfte vi fram artikel 2:4 i debatter med andra organisationer. Den var relativt okänd då. Jag rök ihop med både FN-förbundet och Svenska Freds (vars ordförande då inte ens kände till paragrafen) när vi krävde att de skulle fördöma aktuella invasioner på grundval av FN-stadgan.

På FiB/Ks föreningsstämma i mars 1982 antogs ett principprogram för freds- och försvarsarbetet. Där ansluter sig FiB/K bland annat till FN-stadgans artikel 2:4 och pekar ut två pågående och uppenbara fredsbrott som solidaritetsarbetet skall inriktas på: Sovjets ockupation av Afghanistan och Vietnams av Kampuchea.

Vi refererade till FN-stadgan och Art 2:4 av två skäl:

- Den var en grundbult i folkrätten och hade brett politiskt stöd.

- Den pekade ut de allvarligaste brotten mot fred och säkerhet.

Det var alltså en bra motivering för en koncentration av det praktiska solidaritetsarbetet till de viktigaste frågorna.

Föreningen accepterade därför inte Vietnams angrepp mot Kampuchea som en ”humanitär intervention” utan betraktade det som aggression. Inte heller accepterades den vietnamesiska lydregeringen som legitim företrädare för Kampuchea i FN (i likhet med utrikesdepartementen i Sverige, Förenta staterna m.fl. samt ledande politiker i dessa länder; något som somliga verkar ha glömt idag!).

Föreningen agerade enligt detta program under ”Svensk folkriksdag för nedrustning” den 22-24 januari 1982 och i samband med den europeiska säkerhetskonferensen i Stockholm (ESK) 1984-86.

Ännu långt in på 1990-talet var denna principiella linje, dvs. grovt sett Sveriges traditionella säkerhetspolitik och antiimperialistiskt solidaritetsarbete, dominerande (se till exempel boken ”Folkrätt och stormaktspolitik” från 1992) även om en uppluckring verkade vara på väg. Den pacifistiska fredsrörelsen var ganska stark, Palmekommissionen införde begreppet ”gemensam säkerhet” och ledande debattörer förespråkade en omdefiniering av den ”nationella suveräniteten”. Stödet för ”humanitär intervention” vann insteg inte minst genom ständiga kampanjer mot utvecklingen i Kampuchea 1975-1978.

Men med Sovjetunionens och östblockets sammanbrott förändrades läget drastiskt. Sverige gjorde helt om, slöt upp bakom Förenta staternas/NATO:s och EU:s aggressiva politik och skrotade sitt nationella försvar. Från att ha varit en något antiimperialistisk kraft blev Sverige en lydig följeslagare till de imperialistiska stormakterna. Inte rätlinjigt och utan konflikter men ändå snabbt och smärtfritt i det historiska perspektivet.

Mitt återuppvaknande (efter intensivt yrkesarbete under något decennium) ägde rum år 1999. NATO började bomba Jugoslavien – om något en aggressionshandling i strid med FN-stadgan. I Aftonbladet den 29 mars publicerades ett upprop av 178 undertecknare som fördömde angreppet som ett ”flagrant brott mot FN-stadgans artikel 2:4”, tillbakavisade argumenten för humanitär intervention och hävdade avslutningsvis: ”Kosovo 1999 får inte bli folkrättens sammanbrott”. Sällan har så få blivit så utskällda i media och kunnat vara så stolta. Åtskilliga ur den s.k. kultureliten ville inte skriva under – det skulle vara att stödja etnisk utrensning. Plötsligt ansågs humanitär intervention acceptabel. Under en privat sammankomst råkade jag i luven på en kunnig, respekterad och vänsterinriktad journalist; han hävdade att det alltid var riktigt att gå emot förtryck i ett land även om det innebar militär intervention. Jag sade emot. Ungefär så – jag tror han fortfarande undviker mig. Successivt började även goda och erfarna antiimperialister sväva på målet och hävda att den svenska säkerhetspolitiken främst syftade till att slå vakt om mänskliga rättigheter (dvs. inte bevara Sveriges oberoende).

År 2001 satt jag i FiB/Ks redaktionskommitté. Demonstrationerna i Göteborg mot president Bush i juni stördes av ett fåtal våldsamma provokatörer. Det gick stick i stäv med erfarenheterna av framgångsrikt antiimperialistiskt arbete från Vietnamrörelsen som alltid höll rågången klar mot våldsmetoder (alla tillhyggen var absolut förbjudna under demonstrationer) och terrorism. Men provokatörerna visade sig möta en viss förståelse från några (få) i kommittén. På kvällen den 11 september hade vi också möte. Diskussionen om terrorismen fortsatte. Jag hävdade att vi inte behövde skriva så mycket i det kommande (nästan klara) numret. Den stora frågan var vem som skulle få betala för attentaten som vi nog skulle få leva med under många år. Erfarenheterna från Vietnamrörelsen och freds-och försvarsstudierna verkade ha sjunkit undan både i redaktionskommittén och i styrelsen. Jag skrev då fem personliga krönikor i FiB/K om Vietnamtiden (publicerades 2001-2003; se förordet i ” Vietnam var nära”).

Förenta staternas (och de allierades) ensidiga angrepp på Afghanistan och Irak var i mina ögon lika orättfärdiga som angreppet på Vietnam. Mulla Omar och Saddam Hussein utmålades (liksom tidigare Milosevic i Jugoslavien) som stora skurkar. Och inte bara av president Bush utan även av stora delar av proteströrelserna mot krigen. Hur kunde den nästan jämställa angriparen med de angripna ländernas lagliga regeringar? Var FN-stadgans artikel 2:4 alldeles bortglömd? Tyvärr verkade det så. Inte för att ledare i tredje världen var några änglar höjd över all kritik utan för att man måste klargöra på vilken sida man står när imperialismen angriper. Så jag började skriva ”Vietnam var nära” för att få tillfälle att sprida FNL-rörelsens och enhetsfrontens erfarenheter.

Konflikten i Ordfront år 2004 rörde i grunden samma fråga även om den också var avgörande för föreningens framtida karaktär och ledning. Ordfront Magasins redaktör Björn Eklund tvingades avgå efter en intervju om Jugoslavien och etnisk rensning som inte passade ledningen (se boken ”Pudelns kärna”, Karneval förlag 2006). Drevet gick även mot dem som försökte diskutera frågan i sak och seriöst som Diane Johnstone i ”Fools´ Crusade: Yugoslavia, NATO, and Western Delusions”, 2002 (på svenska 2004 som ”Dårarnas paradis”).

Under det senaste decenniet har det blivit än värre. Folkrätt och FN-stadga urholkas alltmera. Förenta staterna/NATO och EU har direkt anfallit (Libyen), provocerat fram inbördeskrig (Syrien) och framkallat demokratisk kris (Ukraina). Påtryckningar och inblandning utövas mot länder som Egypten, Sudan, Somalia och DFR Korea. Det strider inte bara mot aggressionsförbudet i artikel 2:4 (även hot om aggression är brottsliga) utan åsidosätter också respekten för medlemsländernas suveränitet och icke inblandning i deras inre angelägenheter.

Efter Vietnams angrepp på Kampuchea har folkrättsbrotten mot internationell fred och säkerhet blivit alltmer sofistikerade. Angrepp mot andra länder förbereds numera genom långvarig infiltration samt påtryckningar och politiska kampanjer mot landet ifråga och dess ledning. Det militära angreppet föregås av propagandakampanjer, intensiv verksamhet i FN och internationella organisationer, folkrättsdiskussioner etc. som gör frågan oklar för många människor. Det förstärks av att stormakterna ofta tar fasta på en legitim och berättigad opposition i landet ifråga och ger den stöd, ofta genom ombud. Men när en sådan rörelse, ofta omedvetet, låter sig utnyttjas för stormaktsintressen, leder det knappast till något gott för landet som helhet. Det är under sådana omständigheter svårt att peka på klara fall av brott mot FN-stadgan som medlemsstaterna kan enas om (bortsett från veton i säkerhetsrådet). De verkliga frågorna, liksom sunt förnuft och FN-stadgans och folkrättens andemening, skyms av oändliga diskussioner, folkrättsliga spetsfundigheter och propagandakampanjer samtidigt som länders ställningstaganden i omröstningar ofta påverkas av ekonomiska hänsyn eller ren korruption. Detta har lett till minskad respekt och betydelse för såväl FN som folkrätten som försvarare av internationell fred och säkerhet. De har blivit papperstigrar utan verkliga klor.

Men både egna erfarenheter och folkrättens utveckling bör ställas mot Förenta staternas och imperialismens strategi.

Världspolitiken är uttryck för den internationella klasskampen. Staternas agerande, inte minst stormakternas, betingas av deras nationella intressen och komplicerade politiska, ekonomiska och militära faktorer. De måste analyseras allsidigt och i ett historiskt perspektiv för att avgöra vad som är rätt och fel beträffande stormakters och andra staters agerande. Förhållandet till folkrätt och FN-stadga är en del av en sådan undersökning. De kan ge starka argument i sammanhanget men inte ensamt avgöra vad som är rätt och fel, särskilt som inget formellt hindrar FN eller dess säkerhetsråd från att fatta beslut som strider mot både deras egen stadga och folkrätten.

Folkrätt och FN har kunnat användas av småstater för att främja ett civiliserat mellanstatligt umgänge och i viss mån lägga band på stormakterna. FN har haft en politisk betydelse såtillvida att organisationen pekat ut metoder för att bevara fred och säkerhet bland medlemmarna, principer som har haft brett folkligt stöd. FN-systemet har därför framför allt tjänat de mindre staterna medan stormakterna, inte minst Förenta staterna, helst velat slippa de restriktioner och den negativa publicitet som FN-beslut kan innebära för dem. Därför är stormakterna fortfarande angelägna om att kunna åberopa folkrätt och FN-stadga som stöd för sina internationella aktioner. Men ju mer brottsliga deras aktioner är, desto mer behöver de vränga lag och rätt för att motivera dem. Ibland lyckas de inte och angriper uppenbarligen ändå, en tendens som blivit allt starkare på senare år.

Så länge Förenta staterna främst syftade till att stoppa kommunismens utbredning (dominoteorin) och det fanns socialistiska och kapitalistiska läger kunde de utan moraliska betänkligheter stå på god fot med världens vidrigaste diktaturer (Grekland, Spanien, Portugal, Filippinerna, Saigonjuntan, Chile osv) och ibland till och med bidra till att de kom till makten. Men efter nederlaget i Vietnam, och när diktaturerna störtades, blev en sådan inställning politiskt ohållbar. ”Demokrati” och ”mänskliga rättigheter” blev Förenta staternas nya murbräcka. Den växte fram från mitten av 1970-talet och blev dominerande under Jimmy Carters presidentperiod. President Mitterrand i Frankrike hängde på liksom Eurokommunismen. Kampen för ”demokrati” blev ett effektivt redskap för Förenta staterna i konflikten med Sovjetunionen. (Se översikten i Samir Amin´s “The Implosion of Contemporary Capitalism”, sid. 123-126.)

Förenta staterna började bana väg för sina interventioner genom att utpeka statsöverhuvuden som diktatorer och skurkar. De kunde vara ”vår tids Hitler”, mörda sin egen befolkning, inneha massförstörelsevapen, vara odemokratiska osv. Propagandakampanjer och lydiga medier utnyttjades för att motivera intervention av förment humanitära skäl. Det skedde, då som nu, selektivt och helt principlöst.

Efter Sovjetunionens upplösning stod Förenta staterna som ensam supermakt och innehavare av närmare hälften av världens militära resurser. Dess långsiktiga strategi – att omringa och knäcka Kina som det största hotet mot ”the American Way of Life” – är inte rätlinjig eller entydig. Ställningstaganden till utvecklingen i enskilda länder kan te sig (och vara) irrationella, präglade av interna motsättningar och häftiga omkastningar, men framstår ändå i efterhand som relativt logiska med hänsyn till det långsiktiga målet. President Bush pekade till exempel ut sex ”ondskans axelmakter” i början av 2000-talet: Irak, Libyen, Syrien, Iran, DFRK och Kuba. De har följdriktigt blivit attackerade i olika grad. Målet är att störta regeringarna i dessa länder till förmån för krafter som accepterar ”marknadsekonomin” (som kapitalismen numera döpts om till) och att inkluderas i Förenta staternas ”demokratiska” sfär. Provokationerna och påtryckningarna i Irak 1992 och 2003, Jugoslavien 1999, mot Libyen, Syrien och Ukraina präglades alla av uppenbar och ohöljd inblandning i dessa länders inre angelägenheter (hot genom direkta uttalanden av ledande personer, materiellt/militärt stöd genom ombud som Qatar, Saudi, Turkiet m.fl.) och ekonomiskt stöd till oppositionen för att störta regeringen. Sådant är folkrättsvidrigt. Även om det inte alltid utgör direkt militär aggression, är det inblandning i landets inre angelägenheter och faller under andra paragrafer i FN-stadgan (Kapitel VII). Den aggressiva politiken backas upp av omfattande propagandakrig. Stormakterna har mer än någonsin kunnat agera oberoende av FN och dess stadga även om de ivrigt åberopat dem i ord.

Förenta staternas (liksom EU:s) ekonomi är dålig. Värnpliktssystemet bröt ihop efter Vietnamkriget och de förmår inte längre föra större krig på marken. Alltså – som efter 1968 – har bombkriget blivit den huvudsakliga metoden. Det är jämförelsevis mindre kostsamt räknat i egna soldater och dollar. Men någon ”demokrati” eller ny funktionsduglig regering lyckas de inte upprätta (Afghanistan, Irak, Libyen). Återstår att slå sönder och ibland dela upp landet, vilket kan räcka för att bevara ”marknadsekonomin” och hålla landet kvar i det imperialistiska systemet. Förenta staterna agerar efter principen ”ändra på allt så att inget förändras”, ett cyniskt maktspel utan humanitära hänsyn. Etniska motsättningar eller rörelser på grundval av ”politisk islam” kan därför mycket väl uppmuntras när det gynnar Förenta staternas intressen även om interventionen en gång i ord motiverades av motsatsen. Agerandet kan synas förvirrande vid en ytlig betraktelse men är logiskt i det längre perspektivet (Jfr Irak, Egypten, Libyen). Försvagningen av Ryssland (ett möjligt blivande ”emerging country” och nära lierat med Kina) är ett led i strategin; NATOs/EUs inblandning i och försök att dra till sig Ukraina måste ses i det perspektivet. Men Förenta staterna möter ett hårdnande motstånd även utanför Västeuropa och hos den inhemska opinionen. De kan ibland tvingas till reträtt. Syrien klarade sig till exempel utan de direkta bombangrepp som president Obama planerade.

Sverige anpassade sig snabbt till Förenta staternas världsbild efter östblockets sammanbrott. Inga militära hot mot Sverige ansågs längre föreligga, ställ upp i NATO/EUs angreppskrig, exportera ”demokrati” (SIDA!), lägg ner det nationella försvaret och förbered NATO-inträde, bekämpa ”terrorismen” även på bekostnad av nationell suveränitet och verklig demokrati, tona ner arbetet i FN och spela med i kampanjer av typ China-bashing och russofobi samt anpassa retoriken därefter (som Bildt). Och medierna har i stort sett varit lydiga. I själva verket har Sverige numera ingen egen utrikespolitik – den sköter EU - bara en eftergiven twittrande utrikesminister som vida överskattar sin egen betydelse. (FNL-grupperna förutsåg faktiskt detta på sin kongress 1972 och tog avstånd från inträde i EU med motiveringen att det skulle omintetgöra möjligheten för Sverige att föra en självständig utrikespolitik!)

Imperialismens, främst NATO/EU:s, framfart de senaste två-tre decennierna har gått stick i stäv med många folkrättsliga principer. Det har varit besvärligt för stormakter som främst ser till makt och realpolitik. Ett sätt att bli kvitt bekymren och kanske rentav vända paragraferna till sin egen fördel, är att omtolka dem eller åtminstone väcka en så förvirrande diskussion att många får svårt att avgöra vad som är rätt eller fel. Författarna till ”Lagen mot krig” ger otaliga exempel på sådana absurda försök till omtolkningar för att motivera humanitär intervention, angreppen på Afghanistan och Irak, tolkningen av R2P i Libyen, immunitet för amerikanska soldater och deras tillämpning av Genèvekonventionerna.

Det vore väl mot den här bakgrunden inte konstigt om Förenta staterna, genom lämpliga institutioner och folkrättsjurister, hade verkat för en omtolkning även av artikel 2:4 så att de inte längre skulle riskera att bli anklagade för att ensamt bryta mot artikel 2:4 och stå till svars för aggression. Även om risken under nuvarande politiska omständigheter inte verkar vara överhängande så vore det säkert värt en del att för gott eliminera den möjligheten. Låt oss anta att artikeln tolkas som ett absolut våldsförbud. En anklagelse mot Förenta staterna för aggression kan då bemötas med argumentet att båda parter visserligen brutit mot våldsförbudet men att offret (som till exempel Saddam Hussein eller Khadaffi) ändå är värst. Han mördar sitt eget folk medan NATO bara ingriper för att stoppa detta massmord (och rädda ”demokratin”). Våldet (det absolut förbjudna) bara eskalerar, vilket är fruktansvärt och måste stoppas. Därför måste parterna förhandla om en lösning av konflikten. Men offret vägrar under olika förevändningar att förhandla och bryter ideligen tidigare överenskommelser. Förenta staterna anser sig därför ha rätten på sin sida. Numera vinner de sådana propagandakrig. Mönstret känner vi igen från Jugoslavien och framåt? Omtolkningen av FN-stadgans artikel 2:4 som ett allmänt våldsförbud passar därför den nuvarande stormaktspolitiken som hand i handske. Den kollektiva säkerheten är inte längre ledstjärnan utan 1800-talets maktbalansteori.

Jag tror inte för ett ögonblick att någon av författarna till Lagen mot krig medvetet skulle stödja en omtolkning i imperialismens intresse men de bör förklara varför de har ändrat åsikt om innebörden av just FN-stadgans artikel 2:4 liksom orsaken och upphovet till omtolkningen. Enligt min uppfattning borde vi framför allt undersöka och precisera de fall av aggression som i första hand stormakterna gör sig skyldiga till gentemot andra stater, hävda att de därmed bryter mot folkrättens grundbult och kräva att Sveriges representanter tar upp saken i FN. Och solidariteten bjuder att vi stöder de angripna.