Det är lätt att dras med i yran efter proteströrelserna i arabvärlden under senare år. Media överdriver ofta och beskriver dem som revolutioner av världshistorisk betydelse. Då är det nyttigt att läsa den egyptiske samhällsforskaren Samir Amins sansade kommentarer och ta del av hans historiska och globala perspektiv. Arabstaternas historia varken börjar eller slutar på 2010-talet och mycket som sker har sin motsvarighet och förklaring i sådant som redan ägt rum. I ”The People’s Spring – The Future of the Arab Revolution” ser han revolterna i arabvärlden som en del av en andra våg av uppvaknande bland länder och folk i Syd, en våg som faktiskt började i Latinamerika för några decennier sedan.  

Den första vågen av uppvaknande i Syd efter andra världskriget var den icke-allierade rörelsen som bildades i Bandung år 1955 och varade till ungefär 1980. Flera arabstater hade framträdande roller som Egypten (”Nasserismen”), Algeriet (Boumedienne och FLN), Irak och Syrien (Bath-regimerna) samt Sydjemen. De var enpartistater och inte demokratier i västerländsk mening, men fick sin legitimitet i folkens ögon genom ledarskiktens insatser i den antikoloniala kampen. De utgjorde en nationell, ofta populistisk, rörelse som i många länder under de första decennierna uppnådde en ökad social rörlighet och anmärkningsvärda resultat inom undervisning, hälsovård och ekonomi.

Bandungrörelsen ebbade ut runt år 1980 av många orsaker; realsocialismen krackelerade, OPECs oljevinster splittrade, politisk islam stärktes och den nyliberala offensiven bredde ut sig. Regimerna i arabvärlden förlorade därefter snabbt sin legitimitet i folkens ögon. De saknade realistiska framtidsvisioner och lyckades inte möta den nyliberala offensiven med en politik som erbjöd något gott för folkens stora flertal. De vidtog i stället alltmer odemokratiska åtgärder och kunde ofta bara möta folkens missnöje med våld för att bevara sin maktställning.

Idag finns inga demokratier i arabvärlden, bara autokratier, skriver Amin. De politiska striderna äger framför allt rum mellan tre sociala krafter (om än med olika särdrag och proportioner i olika länder): de degenererade och korrupta byråkratierna med rötter i den nationella populistiska eran, de som kräver politisk islam samt de som för fram demokratiska krav men samtidigt är beredda att inordna sig i en nyliberal ekonomi under utländsk överhöghet. De uttrycker alla de nya kompradorklassernas intressen i förbund med det existerande imperialistiska systemet. Därför är det lönlöst att liera sig med någon av dessa tre krafter mot de övriga – det leder kanske till ett maktskifte eller en omgruppering inom eliten, men inte till någon förbättring för folken.

Samir Amin använder termen ”politisk islam” vilket kanske kräver en förklaring. Det är en ideologi, som går stick i stäv med den modernitet som i Europa bröt igenom under upplysningen, bröt med traditionella metafysiska föreställningar och hävdade att människan själv kunde skapa sin historia och styra genom att stifta lagar. Det förutsätter en sekulär stat dvs. åtskillnad mellan kyrka och stat. Politisk islam förespråkar däremot en islamsk stat och vill införa sharia (muslimsk strafflag). Den har oftast en mycket torftig politik i övrigt som accepterar den neoliberala ekonomin och är beredd att inordna sig under imperialistisk dominans. Sådan muslimsk fundamentalistism är en återvändsgränd som söker en nationell identitet genom att återuppliva gamla lärofäder och metafysiska föreställningar. Rörelser med sådan politik passar imperialistmakternas intressen utmärkt och de har ofta initierat och understött dem. Samir Amin finner till exempel politisk islams ursprung hos vissa orientalister i brittiska Indien – en strömning som föregrep delningen av Indien. Han har tidigare behandlat politisk islam mer ingående till exempel i ”Eurocentrism”, 1989 och 2:a uppl. 2009.

De verkliga muslimska fundamentalistiska rörelserna i arabvärlden skiljer sig givetvis från varandra – alla omfattar inte entydigt ideologin politisk islam och tolkningarna kan skifta. Och ibland har de positiva sidor. Men typiskt nog, påpekar Amin, är Hamas och Hizbollah de enda islamska rörelser som G7-gruppen oförbehållsamt har tagit avstånd från – de är också de enda som på allvar bedriver en antiimperialistisk kamp.

Mellanöstern har mist mycket av sin tidigare betydelse. Där finns idag inget land som ens är nära att bli en ”tigerekonomi”. Regionens roll ur kommunikations- eller kulturell synpunkt har minskat. Däremot har dess betydelse som oljeleverantör ökat markant. Och området är geopolitiskt viktigt för Triaden (Förenta staterna, EU och Japan) för att inringa och bekämpa främst Kina men också Ryssland. Därför är Mellanöstern idag den strategiskt viktigaste regionen för Förenta staterna och skärningspunkten i konflikten mellan världens folk och imperialismen.

Förenta staterna tillämpar numera Monroedoktrinen på världen som helhet. För att nå sina mål är Förenta staterna och NATO beredda att slå ner de krafter som står i vägen. Förenta staterna följer konsekvent sin strategi om preventiv krigföring mot stater som blivit tillräckligt starka för att hota ”the american way of life” och försöker störta regimer som sätter sig på tvären. I sista hand förstör de eller delar upp befintliga stater, som Irak och Libyen, för att kunna behålla kontrollen. För närvarande står Syrien på dagordningen. Nästa punkt är troligen Iran. (Man kan erinra sig att Irak, Libyen och Syrien stod på president Bush Jr:s lista över ”ondskans axelmakter” liksom Iran, Nordkorea och Kuba).

Denna helhetsbild har Samir Amin analyserat i detalj. Se recensionen ”Samir Amin analyserar imperialismen” på FiB/Ks hemsida, utrikes, den 21 december 2010. Det är i detta perspektiv han diskuterar den sentida utvecklingen och särdragen i de enskilda länderna.

Få känner utvecklingen i arabstaterna så grundligt som Samir Amin. I slutet av 1950-talet var han ung ekonom och politisk aktivist. Han arbetade i Egypten med den statliga ekonomiska planeringen, en erfarenhet på gott och ont. Om detta skrev han under pseudonym år 1964 en rapport inifrån, ”L’Egypte Nassérienne”. Den politiska friheten ökade under Nasser-tiden och det framgångsrika nationella projektet men Nasser förbjöd å andra sidan ytterlighetspartier åt båda håll. Därför tvingades Samir Amin en period i landsflykt. Han har dock naturligt nog alltid haft en fot i Egypten och har ett stort kontaktnät i arabvärlden.

Författaren ägnar Egypten en grundlig genomgång. Det har länge varit den viktigaste arabstaten genom sin storlek, sitt geopolitiska läge och historiska arv. Egypten var det första land i kapitalismens periferi som under 1800-talet försökte utveckla ekonomin på egen hand dvs. bli ett ”emerging country”. Den utvecklingen stoppades genom den brittiska kolonialmaktens flottkampanj 1840, genom att den tog kontroll av landets finanser på 1870-talet och genom att slutligen ockupera landet 1882. Efter fyra decenniers umbäranden anpassning till imperialismen genomfördes revolutionen 1919-1920, självständigheten återerövrades och en konstitutionell demokrati (begränsad monarki) infördes. Det efterföljande halvseklet kännetecknades av en kamp för demokrati, nationell självständighet och sociala framsteg. Men, påpekar Amin, typiskt nog stödde kungen och brittiska ambassaden aktivt bildandet av det Muslimska brödraskapet år 1927.

Nederlaget mot Israel år 1967 markerade emellertid början av Nasserismens fall. Egypten ”desarmerades” och Saudiarabien tog successivt över som den viktigaste arabstaten i Mellanöstern i kraft av sin olja. De västvänliga efterträdarna Anwar Sadat och Mubarak tog över och integrerade Muslimska brödraskapet i det autokratiska systemet. Det var Sadat som med stöd av Förenta staterna, Saudiarabien och Israel införde sharia som lagens ursprung i den nya konstitutionen (artikel 2), en nyhet i Egyptens politiska historia. Likaså förespråkade de, liksom brödraskapet, en teokratisk stat. Förfallet fortsatte och Egypten blev en hörnsten i Förenta staternas strategi för att behärska världen.

Upproren i Tunisien och Egypten år 2010 var inte oväntade. Konflikterna hade under lång tid trappats upp i form av fackliga aktioner och folkliga protester. När revolterna inleddes tog de oppositionella omgående avstånd från militärt stöd utifrån och tillämpade en ickevåldsstrategi. De åstadkom en hel del utan utländsk inblandning. De mest misshagliga ledarna avlägsnades och utrikespolitiken blev mer självständig. Det var en missräkning i synnerhet för Förenta staterna som såg till att hålla sig bättre framme bland de oppositionella i Libyen och Syrien. De manövrerar givetvis bakom kulisserna även i Egypten för att eliminera demokratirörelsen och återföra landet under sin överhöghet, gärna under ledning av en islamsk regim under det Muslimska brödraskapets ledning. Uppgiften återstår dock för proteströrelsen att formulera en politisk och ekonomisk framtidsstrategi.  

Samir Amins uppfattningar är ofta kontroversiella men också väl underbyggda. Det krävs ordentliga undersökningar och sakargument, inte minst historiska, för att på allvar ifrågasätta dem. För att ge ytterligare stöd åt sina ställningstaganden till vår tid, ägnar Amin halva boken åt en mycket klargörande historisk återblick av världssystemets framväxt på östra halvklotet från 500-talet f.Kr. och framåt. Han behandlar regionen Mellanöstern, varav arabvärlden blev en del, som en knutpunkt mellan främst regionerna Kina och Indien. Han följer Mellanösterns nedgång, uppgång och urartning in till våra dagar. Det är en spännande läsning om kulturella och politiska strömningar, ekonomisk och teknisk utveckling samt olika dynastier, statsbildningar och klaner som kämpar om herraväldet. Man blir argare och mer förskräckt ju längre man läser för att till slut inse att våra dagars uppror passar in i ett historiskt mönster. Man förstår att det är inte minst genom sådana uppror som arabvärlden har förändrats under historiens gång.

Framtiden för Syd, menar författaren, ligger i att oppositionen i de autokratiska länderna dvs. folken inklusive bönderna och stora delar av medelklassen samt de intellektuella, lyckas utforma en politisk strategi och en ekonomisk politik som på avgörande områden avskärmar landet från nyliberalismen och imperialismens intressen och i stället bygger på samarbete och ekonomiskt utbyte med andra stater i Syd. En sådan politik kan bara utvecklas ur en öppen diskussion i landet dvs. förutsätter grundläggande demokratiska friheter och en ”reell” demokrati där folk deltar och har verklig makt att påverka utvecklingen samt givetvis nationell suveränitet. Därför måste folken, enligt Amin, slåss för sina intressen gentemot de autokratiska regimerna, för en demokratisering och för att bevara sin nationella självständighet. Det är en kamp som går emot inte bara de autokratiska regimerna utan även företrädarna för politisk islam och de nya kompradorklasserna samt givetvis all militär inblandning utifrån.

Om en sådan andra våg av uppvaknande i Syd blev verklighet, skulle kapitalismens nuvarande djupnande kris motverkas. Om rörelsen dessutom kunde förenas med liknande protest- och solidaritetsaktioner inom Triadens länder, skulle till och med kapitalismen kunna omvandlas, åtskilliga krig undvikas och steg tas mot en mer civiliserad socialistisk värld. Men Samir Amin är pessimistisk, åtminstone på kort sikt. Han ger inte mycket för vänstern i Europa som har tappat förståelsen för vad imperialismen är.
Åke Kilander