Väst skördar i Ukraina vad det har sått i annan jord. Den ryska humanitära interventionen på (och senare annektionen av) Krim har haft sina förebilder, liksom västmakternas har haft. Enda skillnaden är att de senare i samtid och i historisk tid har varit så mycket mer omfattande, så mycket mer destruktiva. Och det så kallade världssamfundet har aldrig protesterat, eftersom det är detta som har intervenerat!

Det visar sig nu att Reponsibility to Protect-doktrinen, som Ryssland hitintills motsatt sig men som det de facto om också inte pro forma har tillämpat i detta fall, är en gangsterdoktrin. Retoriskt har den sina förbilder i Brezjnev-doktrinen som gjorde det till en plikt för Sovjetunionen och dess förbundna att ingripa närhelst någon mänsklig (”socialistisk”) landvinning var hotad till följd av inrikespolitiska förvecklingar i en vänskapligt sinnad stat – vad som långt ifrån alltid var en satellitstat.

DDR, Ungern, Tjeckoslovakien – men ändå inte Polen!

De amerikanska och europeiska makternas agerande tyder på att de har trott sig kunna överta ett förlorarens koncept, och när detta sedan blivit tillräckligt accepterat av segrarna har förloraren, Ryssland, hakat på. Detta är en stor tragedi – för freden, för alla människorna som offras för de stora principernas skull, för all anständighet. Det fanns en oro för att västsidans agerande i 1900-talets och 2000-talets många småkonflikter skulle få smittoeffekter, och det visade sig att den oron var berättigad.

Det är korrekt att brännmärka Kremls agerande. Vladimir Putin kan möjligen återvinna investeringskapital när denna kris är över, men har för gott förlorat ett väsentligt förtroendekapital. Det enda som kan sägas till hans fördel är att han inte har vadat i blod – som hans opålitlige medspelare Janukovitj. Den ryska kolossen offrar som regel mera eget blod än andras. Hittills har en rysk och en ukrainsk soldat dödats på Krim. Det är ett tämligen modest facit. I Sverige skjuter polis ihjäl svenska medborgare i oträngt läge.

Det finns ingen historisk rätt, bara historiska orättvisor. Moskva kan inte hänvisa till historien, det kan inte heller Kiev göra. Det går inte att laborera med ett bäst-första-datum. Till dagens ukrainska statsbildning hör polsk och rumänsk mark, också turkisk, inte blott rysk. Även i Litauen finns – polsk – irredenta. Polska Wroclaw (Breslau) vid floden Oder var fram till och med andra världskriget Tysklands tredje största stad. Men detta Schlesien (Slask) där den staden ligger tog Preussen 1740 från Österrike (eller rättare sagt från Böhmen), och det skulle bli den tyska industrins hjärtland; trettio år senare kompenserade sig härskarna i Wien genom att lägga beslag på Östgalizien med Lemberg (Lviv) som genom Hitler-Stalin-pakten tillfördes Ukraina.

Vi kan inte gräva i detta. Det är historikernas sak. Tito var en framstående statsman. Hans projekt var att göra historien till en nullitet, framtiden värd att kämpa för. Titos efterträdare förskingrade arvet och blev söndermalda av Västs manipulationer och krigsmaskiner. Jugoslavien var en i långa stycken exemplarisk statsbildning. Det har inte med ”kommunismen” att göra. Tito prövade vad Habsburgarna i sitt rike diskuterade men inte mäktade med, nämligen att skapa en slavisk federation som kunde balansera andra krafter i grannskapet: ungrare, tyskar, turkar, bulgarer (ofta i maskopi med Ryssland). Väst – då som nu – ville ingen jämvikt, det ville underkastelse.

Ja, säkert har Väst eftersträvat underkastelse också i Ukraina, Vitryssland och andra bångstyriga stater som uppstod efter sovjetsystemets kollaps. Delvis har det lyckats. Men priset har varit högt.

Nu får vi alla betala det genom Rysslands överreaktion på inringningspolitiken. Det ska mycket till innan man igen kan betrakta Ryssland som en fredskraft.