Det är möjligt att ha en grundläggande kritisk inställning - grundad på mediauppgifter - till psykologiprofessorn Sven Å Christiansons roll i rättegångarna mot Sture Bergwall (tidigare Thomas Quick).  Att Christianson dessutom haft "terapisk kontakt" med Norell misstänkliggör hans verksamhet.  Dock, huvudfrågan här är att "SvT" fullständigt glasklart har förvrängt Christiansons vetenskapliga ståndpunkt, belagd i Christiansons publikationer. Det är svårt att förstå hur en sådan förvrängning av ståndpunkt - 180 grader, falskt är sant - kan slippa igenom SvTs granskning före sändning. Det bådar inte gott för Public Service och dess förtroende hos allmänheten.  Som sagt, denna förvrängning har inte någonting att göra med Christiansons insatser i övrigt inom rättsväsendet. Ur motiveringen till varför FIB/K tillsänds Christiansons anmälan mot SVT. Rasmus Gedda på Myndigheten för radio och tv handlägger denna anmälan. Något beslut är ännu inte taget av granskningsnämnden. Om det blir så att nämnden prövar ärendet kommer först SVT att få yttra sig och sedan kommer anmälaren att få kommentera yttrandet. När det gäller beslut om granskningsnämndens yttrande tas detta av enhetschefen. Hon har inte beslutat om detta ännu.

13-12-08 Till MYNDIGHETEN FÖR RADIO OCH TV, Box 33, 121 25 Stockholm-Globen


Anmälan mot Sveriges Television för bristande saklighet avseende mitt arbete som vetenskaplig expert inom minnesforskningen och som sakkunnig inom rättsväsendet.

Grund för anmälan


SvT har i två programinslag den 25 respektive 26 november 2013 gjort gällande att jag som sakkunnig under förundersökningen mot Sture Bergwall (tidigare Thomas Quick) och när jag senare hördes i olika rättegångar har givet en vetenskaplig legitimitet till att Bergwalls berättelser skulle förstås utifrån en teori om bortträngda minnen och att det därför inte var
 fråga om falska erkännanden från hans sida. Den ifrågasatta teori som jag påstås ha haft som grund för mitt arbete skulle vara att en person kan ha bortträngda minnen av mord, minnen som sedan kunnat återhämtas i terapi, i polisförhör och rekonstruktioner av mordet. För att understryka allvaret i det hela påstås att mitt agerande har haft en avgörande betydelse för att Quick/Bergwall blev felaktigt dömd för åtta mord.


Sveriges Television; ”Kvinnan bakom Thomas Quick”, dokumentär av Dan Josefsson och Jenny Küttim den 26 november 2013


Den dokumentär av Dan Josefsson och Jenny Küttim som SvT sänder den 26 november innehåller bland annat ett inslag där jag intervjuas av Josefsson med dold kamera. Intervjun
 gjordes under förespeglingen att Josefsson skrev på en biografi om min framlidna psykoterapeut Margit Norell och att han ville få information om hennes livsverk. Josefssons avsikt
 var vilseledande och det egentliga syftet med intervjun var att försöka få uttalanden från mig som skulle visa att jag genom min terapeutiska kontakt med Norell ingick i en slags sekt och att jag stödde teorin om bortträngda minnen. En teori och påstådd sekt som var avgörande för att förklara hur Quick/Bergwall kunde erkänna och fällas för åtta mord.

Under intervjun var jag dock mycket tydlig med att det är helt uteslutet att gärningsmän till upprepat dödligt våld (seriemördare eller serievåldtäktsmän, så kallat instrumentellt våld) kan tränga bort minnen av morden/våldtäkterna. Jag berättar att dessa gärningsmän minns handlingarna mycket väl och att de till och med har ett behov av att minnas dessa händelser som upplevs som lustfyllda, dvs. tvärtemot idén om bortträngning. Jag förmedlar vidare till Josefsson att jag påtalat detta även för Hannes Råstam när denne i samband med sin dokumentär i SvT frågat mig om bortträngning i fallet Thomas Quick.

Således, trots att jag lämnar klara och entydiga uppgifter om att bortträngningshypotesen inte har något
 vetenskapligt stöd för gärningsmän till planerat våld samt överlag för offer, hävdas det i dokumentären att jag ger en vetenskaplig grund till teorin om bortträngda minnen.

Under intervjun förmedlar jag även för Josefsson att Quicks/Bergwalls uppgifter om tidiga och återhämtade minnen av sexuella övergrepp i barndomen inte har stöd i forskningen såsom det har berättats av Quick/Bergwall.

Jag berättar vidare att jag påtalat detta för Margit Norell liksom att jag i mycket ringa omfattning över huvud taget diskuterade Quick/Bergwall med Margit Norell. Dessa tydliga uppgifter utesluts i programmet.

Jag vet inte om SvT har haft tillgång till någon oklippt version av intervjun, men i vart fall borde SvT ha bett att få se intervjun i dess helhet för att bilda sig en uppfattning om den redigerade intervjun gav rättvisa åt Josefsson anklagelser.

SvT väljer istället att visa delar av intervjun som inte handlar om den grundläggande anklagelsen om att jag skulle förorda en viss minnesteori utan tar med uttalanden om min 
personliga relation till Margit Norell. Dessa uppgifter saknar relevans, i synnerhet i beaktande av att jag inte stöder den teoribildning som Josefsson påstår att jag är talesman för.

Påståendet att jag skulle ha styrt polisutredningen utifrån Norells påverkan blir därigenom än mer osakligt och orimligt. Utifrån Josefssons konspirationsteori att Margit Norell leder en sekt, där resonemang om bortträngda minnen är avgörande vid behandling av patienter (en diskurs jag inte företräder), förleds tittaren att tro att min kontakt med Norell har bäring på mina uppgifter i förundersökningar och rättegångar.


Inför dokumentären har SvT upprepade gånger visat trailers på just detta inslag med mig – ett inslag som bara kan motiveras av att SvT utan vidare godtar Josefssons påstående om att jag skulle stå bakom hypotesen om bortträngda minnen vid trauma och brottsliga handlingar.

I dokumentären den 26 november intervjuas den amerikanska professorn Elisabeth Loftus som redovisar forskningsläget beträffande bortträngda minnen på ett sakligt sätt. Vi hade ett forskningssamarbete under 1980- och 1990-talen och har publicerat ett tiotal vetenskapliga arbeten tillsammans med budskapet att människor minns starkt känsloladdade händelser, speciellt med avseende på central detaljinformation, men att detaljminnen även kan förvrängas och glömmas bort, speciellt perifer detaljinformation. E Loftus blev därför
 självklart förvånad när hon konfronterades med Josefssons uppgifter om att jag skulle ha ändrat uppfattning och anslutit mig till teorin om bortträngda minnen.

Både jag och E Loftus 
hävdar att falska minnen kan skapas av övergrepp och andra händelser, vilket vi båda regelbundet föreläser om, inte minst i rättssammanhang. Med anledning av Josefssons
 intervju med E Loftus har jag skrivit till henne och frågat om vilken information hon fick från reportern Josefsson. Hon meddelar mig i ett e-postmeddelande att ”…that you believed that Quick had repressed his memories of the murders and then somehow the memories got ’derepressed’ through various means”.

Inslaget om mig i dokumentären i SvT är osakligt och brister i opartiskhet. Det är ägnat att undergräva min roll som yrkesman samt kränker min personliga integritet . Därför borde SvT ha varit särskilt noga med källkritiken, i synnerhet som det handlade om en smygfilmad intervju som var nedklippt och där den vetenskapliga frågan, som Josefsson gjort till 
huvudsak, över huvud taget inte nämns i inslaget.

Vad jag har för relation till min mamma och hur jag betraktade min terapeut har inget som helst att göra med bortträngning eller med fällande domar. Det har varit djupt kränkande för mig och min familj. Särskilt kränkande är det att spela in mig med dold kamera när jag berättar "off the record" och indirekt om
 relationen mellan mig och min mor. Här lever inte SvT upp till de regler som gäller för saklighet och respekt för privatlivet.

Sveriges Television; ”Vetenskapens värld” den 25 november 2013


I ett inslag i SvT:s program ”Vetenskapens värld” den 25 november 2013 anförs uppfattningen att jag är talesman för bortträngda minnen och att detta äventyrat rättssäkerheten i en mängd svenska rättsfall. Den slutsats som dras i programmet är att min verksamhet som sakkunnig är en väldigt stor skandal som sträcker sig långt bortom brottmålsprocesserna mot Quick/Bergwall. Någon kontroll av riktigheten i det som sägs om min inställning till teorin om bortträngda minnen har uppenbarligen inte gjorts av SvT.

Osakligheten är total.
Programledaren Victoria Dyring samtalar med Dan Josefsson och lektorn Rickard Sjöberg om ovetenskapliga teoretiska antaganden beträffande bortträngda och återhämtade minnen. De tre diskuterar att jag som sakkunnig anfört denna teori som förklaring till Quicks/Bergwalls uppgifter i polisutredningarna, och att jag därigenom kommit att vilseleda domstolarna som dömt honom för morden.

Programledaren Dyring frågar de två gästerna Josefsson och Sjöberg om vilken roll psykologerna tjänat i Quicks/Bergwalls erkännanden och vidare hur det är möjligt. Josefsson svarar: ”Delvis beror detta på att det fanns en expert som heter Sven Å Christianson och han gick alltså i god för de här idéerna trots att de inte höll”.

Diskussionen i programmet kommer sedan in på huruvida personer kan vara med om svåra händelser och sedan glömma bort dem och där Sjöberg svarar att det är en trosfråga som frågan ”Om Gud
 finns”.

Dyring frågar med närmast bestörtning  ”Men hur kan det då komma sig att det har fått ett sådant enormt genomslag i svenskt rättsväsende?” 
(Frågan är om SvT kan belägga att det verkligen är så. Har föreställningen om bortträngda minnen verkligen fått något sådant genomslag? Finns det något faktaunderlag för ett sådant
påstående, eller är det bara ett okritiskt accepterande av ett debattinlägg?)


Sjöberg påstår vidare att: ”Då lanserades det av den här experten som var aktiv i Quickrättegångarna och i en rad vetenskapliga rapporter… föreläsning och som expert i rättsfall.”


Dyrings replik: ”Men när jag hör dig nu kan det vara så att universiteten ska ta ett större ansvar?”

Varpå Sjöberg svarar att här är det inte fråga om en vetenskaplig diskussion med olika uppfattningar.. ”det här är mer att man påstår saker som inte stämmer alls som vad 
forskningen har visat.”


Dyring frågar därpå ”Vad kan det mer ha lett till de här idéerna?”


Josefsson svarar: ”Att det finns ju massor av utredningar som den här experten har varit inblandad i, han Sven Å Christianson säger själv att han har varit inblandad i 100
brottsutredningar där han använder sig av de här föreställningarna.”

Programledaren frågar sedan insinuerande: ”Finns det anledning att titta på flera rättsfall, gamla rättsfall igen?”


Josefsson: ”Ja, jag tycker att man ska göra en stor översyn av vad Sven Å Christianson har varit inblandad i, men också se i vilka vårdnadsutredningar och sånt där det här har använts
för man kan ju ha planterat falska minnen hos en väldig massa barn och vuxna runt om i landet alltså. För det här är en väldigt stor skandal som sträcker sig långt långt bortom
Quick.”

Varpå Dyring avslutar med ”Stort tack för att ni kom!”

Något faktaunderlag presenteras inte. Det handlar om osakliga och kränkande påståenden om mig som forskare, min vetenskapliga gärning och roll som sakkunnig. Och det sker på
 grundval av ett helt felaktigt påstående om att jag skulle företräda en viss teoribildning när jag i själva verket företräder en rakt motsatt ståndpunkt.

Jag har i en mängd föreläsningar, skrifter och rättsfall påtalat raka motsatsen till bortträngning, dvs. att vi minns övergrepp och andra potentiellt traumatiserande händelser mycket väl över tid. Att det däremot kan vara svårt att öppet berätta om dem, speciellt i en offentlig kontext, torde vara trivialt, men det handlar inte om bortträngning i vetenskaplig 
mening utan om bristande vilja eller förmåga att uthärda offentligheten.

Detta framgår för var och en som har läst mina böcker, vetenskapliga artiklar eller som har bevistat mina föreläsningar eller sakkunnigframträdanden i domstolarna.

Under 30 års tid har jag föreläst och publicerat mängder med artiklar med budskapet att vi människor minns negativa känslofyllda och traumatiska händelser mycket väl, speciellt med avseende på det centrala i händelseförloppet.

Det finns förstås en variation beroende på en mängd olika faktorer, men huvudbudskapet är att bortträngning är ett mycket ovanligt fenomen. Angående seriemördare minns dessa sina handlingar mycket väl och jag har inte på något sätt hävdat att dessa gärningsmän kan tränga bort sina minnen av morden i sig. Dessa uppgifter finns som underlag i de sakkunnigutlåtanden jag lämnat till bland annat Piteå tingsrätt och som Josefsson tagit del av. I de domar där jag omnämns anförs heller inte i något enda fall att jag skulle ha sagt att Quick/Bergwall haft bortträngda minnen av morden.

När jag uttalat mig om hans minnesförmåga har det varit hans allmänna minneskapacitet utifrån den minnestestning jag genomfört samt den typ av detaljinformation / minnesbilder som gärningsmän till våld (jfr även offer) har lättare respektive svårare för att minnas.

När det gäller Rickard Sjöberg har jag svarat honom vid flera tillfällen att jag inte stödjer uppfattningen om bortträngda minnen och hänvisat till en rad publikationer jag skrivit.
 Sjöberg är alltså helt medveten om att själva utgångspunkten för Josefssons påståenden om mig är felaktig.

Mitt senaste inlägg i denna diskussion med Sjöberg återfinns i Svensk Juristtidning 2011, där det bland annat står: ”Det som gäller för så kallad bortträngning (eller ’förträngning’ i 
folkmun) av emotionellt negativa händelser är att detta är något mycket ovanligt, och ett fenomen som kan förklaras på alternativa sätt utifrån modern minnespsykologisk teori.

Både
 min egen och andras forskning visar att trauma och stark negativ stress underlättar, snarare än försvårar för minnet. Sedan är det en helt annan sak vad barn och vuxna väljer att avslöja och rapportera om, samt de situationer där en del barn tar till medvetna strategier för att mentalt hantera upprepade övergrepp, vilket i förlängningen kan bidra till effekter av
fragmenterade minnen (en problematik som Sjöberg tyvärr förväxlar).”

I flera vetenskapliga artiklar där jag tillsammans med professor Pär Anders Granhag och filosofie doktor Lina Leander ingående har studerat barn som utsatts för dokumenterade
 sexuella övergrepp dras slutsatsen att barnens fragmenterade och detaljfattiga utsagor snarare beror på en ovilja att berätta, än på svårigheter att minnas.

Jag skriver vidare: ”Det finns en omfattande litteratur som anknyter till detta resonemang och om gärningsmäns minnen av den egna bakgrunden och egna brottshandlingar, bland annat att seriebrottslingar har mycket goda minnen av sina brott, dvs. raka motsatsen till bortträngning.” (SvJT, sid 323).

Min forskning och uppfattning i dessa frågor är de två aktörerna väl medvetna om i programmet, ändå för de fram det motsatta. Hade SvT ägnat sig åt den minsta källgranskning
 hade de funnit att det inte finns något belägg för de påståenden som förs fram i programmet, vare sig i min forskning eller på det sätt domstolarna dömt i Quick-rättegångarna eller några andra rättegångar.



Programinslaget är osakligt och saknar helt stöd i verkligheten. Uppgifterna framförs i ett program som med sin titel och förväntat innehåll ska presentera information och sakkunskap som bygger på fakta framtagna med en vetenskaplig metodik, där källgranskning bör vara ett obligatorium. Inte att personer sitter och framför rena spekulationer byggda på en aversion riktad mot mig som forskare. De logiska stegen saknas mellan vad jag uppgivit i utlåtanden (se utlåtanden till Piteå tingsrätt 94-10-03) och påståenden om bortträngda minnen samt fällande domar.

Piteå Tingsrätt skriver i sin dom 1994-11-16 angående mitt vittnesmål: ”För Quick har det varit viktigt att bevara minnet… En människa kan bevara minnen av händelser under lång tid, om minnet är känsloladdat. I detta fall är det dessutom så att det är viktigt att bevara minnet och repetera händelserna.”

Detta är närmast motsatsen till bortträngda minnen
och domstolarna i övrigt refererar inte till bortträngda minnen (se även Gällivare Tingsrätt, 1996-01-25; Hedemora tingsrätt, 1998-06-02; Sundsvalls Tingsrätt, 2001-06-21).


Svårigheterna ligger i att konfrontera de egna gärningarna, att komma åt detaljer från händelserna samt att berätta om dem i en offentlig kontext. Det är uppenbart att redaktionen
 inte har gjort någon faktagranskning innan inslaget sänts eller så har de valt att bortse ifrån det verkliga förhållandet.

Avslutande synpunkter


Det är djupt kränkande för mig som forskare med en lång vetenskaplig gärning inom minnesforskningen att beskrivas på det sätt som skett i de två programinslagen. SvT har som
 jag ser det på ett flagrant sätt brustit i saklighet och gett stor spridning åt en totalt felaktig bild av vad jag står för vetenskapligt, vilket på ett allvarligt sätt undergräver min trovärdighet som forskare och sakkunnig expert.

Jag har via meddelanden erbjudits att medverka och debattera Quick-utredningarna och teorin om bortträngning, men gjort bedömningen att i det debattklimat som varit, inte varit möjligt att avgränsa problematiken för min del.

Jag kan bara redogöra för min roll. Det är inte min uppgift att debattera. Även om jag erbjudits men avböjt  genmäle, anser jag att SvT borde upprätthålla en viss opartiskhet och saklighet. 



Sven Å Christianson


Professor i psykologi, leg psykolog