–I går sa fröken att 5 och 5 är tio, å idag säger fröken att 7 och 3 är tio. Va faen ska en tro?

Ja, vad ska man tro? När det gäller ambitionsnivå och gjorda utfästelserna lämnar COP21 inte mycket övrigt att önska. Man till och med enades om att sänka det globala temperaturökningsmålet från 2 grader Celsius till 1,5 grader. Men ser man efter hur detta mål är tänkt att realiseras i mer handfasta naturvetenskapliga och tekniska termer framstår resultatet som – just – optimistiskt.

Den årliga energikonsumtionen i världen uppgår för närvarande till 158 000 terawattimmar (TWh) [1]. Av denna energimängd svarar oljan för 49 000 TWh (31%), naturgasen för 33 200 TWh (21%) och kolet för 41 100 TWh (26%). Med andra ord utgör de fossila bränslena 78%, i det närmaste 4/5, av den totala av energiförbrukningen. Den koldioxidmängd, som förbränning av de fossila bränslena ger upphov till, uppgår till ungefär 36 miljarder ton per år, (36 Gt/år) [2]. Av denna mängd CO2 stannar hälften, 18 Gt, kvar i atmosfären, medan den andra hälften absorberas av växtligheten och haven i ungefär lika delar. Då en ökning av koldioxidhalten i atmosfären med 1 ppm svarar mot ett tillskott av 8 Gt CO2, innebär det att atmosfärens koldioxidinnehåll för närvarande ökar med 2 ppm per år.

Sedan 1880 har atmosfärens koldioxidhalt ökat från cirka 290 ppm till 400 ppm idag. På grund av denna ökning har jordens medeltemperatur höjts med i storleksordningen 0.9 ± 0.1 grader, ett orsakssamband som anses säkerställt med 95%-ig sannolikhet [3]. Möjligheten att den observerade uppvärmningen inte kan kopplas till den ökade koldioxidhalten (inklusive andra växthusgaser som metan med flera) är alltså liten, endast 1 på 20.   

COP21 diskuterar framtiden med hjälp av olika scenarier. Ett av dessa, som går under beteckningen RCP2.6, förefaller rimligt så till vida att det utgår från att Peak Oil är en realitet och att världen just nu präglas av denna realitet, [4].

Enligt scenariot bedöms världens energiförbrukning år 2100 ha fördubblats och då uppgå till 313 000 TWh. Om vi tittar på de fossila bränslena kommer på grund av Peak Oil oljan vid den tidpunkten endast att utgöra en rännil av dagens flöde. Däremot antas användningen av naturgas och kol ha ökat till drygt 53 000 respektive 81 000 TWh. Då även förbränningen av biobränslen väntas öka kraftigt – från dagens 10% av totalen till 23% – innebär det att produktionen av CO2 vid sekelskiftet kommer att ha ökat från 36 Gt/år till, uppskattningsvis, 57 Gt/år, det vill säga med 60 procent.

Det kan onekligen te sig överraskande, men RCP2.6 räknar med att 50% av den CO2, som förbränningen av biobränslen och naturgas ger upphov till, liksom 100% av den från förbränningen av kol, ska tas om hand med den teknik som går under namnet Carbon Capture and Storage (CCP).

Lagring av koldioxid i flytande form (eller så kallat superkritiskt tillstånd) i marken, eller under havsbotten, har diskuterats länge. Försök pågår på olika platser; bland annat pumpar Statoil i olje- och gasfältet Sleipner i Nordsjön ner CO2 i de geologiska formationer, som utgörs av tömda gasfält.

Det finns flera saker att säga om detta scenario, men jag begränsar mig här till det volymproblem som uppkommer vid storskalig användning av CCS. Om man tänker sig att lagra runt 60% av 57 Gt CO2 i marken (= 34 Gt CO2) kommer denna koldioxid i flytande form uppta en volym av 44 miljarder kubikmeter, då flytande CO2 har en densitet på 770 kg per kubikmeter.

Hur mycket är det? Ja, det är ungefär 3 gånger Mälarens vattenvolym. Eller 9 gånger den volym olja, som produceras i världen under ett år. Och denna jättelika volym ska, enligt det tänkta scenariot, lagras i marken år efter år på ett sådant sätt att den kan förväntas stanna där under kommande årtusenden.

Om hållbarheten i detta scenario kan man ha berättigade tvivel.

[1] https://en.wikipedia.org/wiki/World_energy_consumption

[2] http://www.globalcarbonproject.org/carbonbudget/15/hl-compact.htm

[3] https://en.wikipedia.org/wiki/Global_warming

[4] Begreppet Peak Oil betyder INTE att oljan (snart) kommer att ”ta slut”. Även om oljan, i likhet med alla slags naturtillgångar, är ändlig, tar i praktiken naturtillgångar inte slut rent bokstavligen. Det som tar slut är våra möjligheter att utvinna och nyttja dem på ett energimässigt och ekonomiskt försvarbart sätt.