Bojkottarbetet gäller inte bara jordbruksprodukter. Så har Danmarks största bank, Danske Bank, annonserat bojkott av den israeliska Bank Hapoalim på grund av dess aktiviteter i olagliga israeliska bosättningar, Nordea har begärt klargöranden från flera israeliska banker i frågan, och den holländska pensionsfonden PGGM beslutat stoppa vidare investeringar i israeliska banker. AP-fonderna i Sverige och Norge har sålt sina aktier i Elbit Systems, ett företag inblandat i bygget av Israels av den Internationella Domstolen i Haag kritiserade separationsmur, och den norska oljefonden har beslutat att inte investera i företagen Africa Israel Investments och Danya Cebus till följd av dessas inblandning i bygget av bosättningar på ockuperad mark. Länder som Storbritannien, Spanien och Italien har varnat för investeringar utanför Israels officiella gräns, eftersom det ”riskerar att bryta mot internationell lag”.
Världens största säkerhetsföretag G4S har tvingats avsluta samarbetet med Israel kring bosättningarna, tyska Deutsche Bahn har dragit sig ur ett järnvägsprojekt på ockuperad mark och det holländska vattenbolaget Vitens sagt upp kontraktet med israeliska Mekorot. I Australien har protester riktats mot kosmetikaföretaget Ahavas produkter, och i USA finns hundratals exempel på lyckade bojkottaktioner – allt från amerikanska universitet och kyrkor som sagt upp samarbetet med israeliska motparter till israeliska fartyg som kvarhållits i olika hamnar. I Sydafrika med, inte minst av historiska skäl, utvecklat bojkottarbete har företag som just Ahava helt portats från marknaden och ursprungsmärkning krävs av alla israeliska produkter. Krav på märkning av ockupationsprodukter finns, genom ett beslut i EU-domstolen, också officiellt inom EU – men saboteras till exempel i Sverige konsekvent av dagligvarukedjor som COOP och andra.
BDS-rörelsens framgångar upplevs nu också uppenbart som ett hot mot den israeliska regimen, och premiärminister Benjamin Netanyahu har utlyst ett ”krig” mot rörelsen. Att stödja bojkotter eller sanktioner är numera ett lagbrott, och justitieminister Aylet Shaked har förklarat att man nu går ”från defensiv till offensiv”i frågan. 26 miljoner dollar (224 miljoner kronor) har avsatts för ändamålet: en kampanj där bojkottförespråkare jämställs med nazi-kollaboratörer och BDS-rörelsen görs ansvarig för 9/11-attackerna, terrordåden i Madrid och London, och de många offren i Syriens krig – och där ett av målen, enligt flera ministrar, är att eliminera alla palestinier ur det israeliska parlamentet ”när tiden är mogen”.
I USA har Israel-lobbyister med viss framgång lyckats lansera en motoffensiv. Miljardärerna Haim Saban och Sheldon Adelson har avsatt 20 miljoner dollar (172 miljoner kronor) till en ”armé” av aktivister, Campus Maccabeus, och ”USA:s rabbin” Shmuley Boteach har officiellt förklarat BDS-rörelsen som ”Hitlers U-båtar” drivna av ”en dödlig puls av antisemitism”. USA-kongressen godkände nyligen ett krav på att nationer inblandade i Israelbojkotter – ”inklusive Israelkontrollerade territorier”! – skall straffas i varje handelsavtal. I South Carolina är det olagligt att göra affärer med företag och organisationer som ”bojkottar andra” på basis av ”nationellt ursprung”. Liknande lagar finns i Indiana, Tennessee och Illinois – medan 18 andra stater är på gång. En websida, Canary Mission, har skapats för att offentliggöra namnen på BDS-aktivister bland studenterna – med syftet att göra det svårare för dessa att få jobb efter avslutade studier.
Nazi-temat återkommer regelbundet i attackerna mot BDS-rörelsen. Man påstår att rörelsens rötter finns i”Goebbels skola” och erinrar om nazisternas påbud att ”inte köpa av judar”. Nazi-kortet har i Sverige spelats ut av flera kända politiker och organisationer som Samfundet Sverige-Israel och Svenska Kommittén Mot Antisemitism. Möjligen kan den taktiken ha en viss effekt, och få en del av rörelsen att bli mindre offentlig – och i så fall svårare att konfrontera. Men det troliga är då att allt fler företag, organisationer och akademiker bara i all stillhet kommer att avsluta sina kontakter med, och allt fler artister bara låta bli att uppträda i, Israel. Allt utan större ståhej och diskussion. Det är ju nämligen Israel självt som, genom sin politik, orsakar sin egen isolering. Inte någon ondsint yttre kraft. Eller som den israeliske kolumnisten Nahum Barnea uttrycker saken: ”Så länge vi inte har ockuperat resten av världen så kommer vi att ha ett problem”.
