”Det var här” förklarar en kompis, och gör en gest mot asfalten, ”som Adolf Hitlers bunker låg. Och där borta på andra sidan lekplatsen, där ungen cyklar brände Heinz Linge, diktatorns personlige assistent, Hitlers lik”.

Jag tittar på ungen och gatubrunnen men det hjälper inte. Det är svårt att föreställa sig att det här är en historisk plats. Den kunde ha gjorts till en turistmagnet men i stället har man gjort den så anonym det bara går. När bostadshusen byggdes ska mycket av bunkern under ha förstörts.

”Man kunde ha gjort bunkern till en bed and breakfast” skämtar min kompis. Det hade varit den absoluta motpolen, en absolut trivialisering i stället för den mystifiering som råder idag. Bidrar inte hemlighetsmakeriet till att hålla intresset och mystiken vid liv? Precis som förbudet mot att trycka och sälja Hitlers tråkiga bok Min Kamp. I sjuttio år har den ansetts så farlig och förförisk att man inte vågat låta tyskar läsa den.  Men om det inte kommer några kontraorder kommer det att bli lagligt att skaffa boken nästa år.

Tyskar skäms för sin historia.  Jag brukar fråga unga tyskar som känner skam över att vara tysk om det inte beror på att de tänker lite som nazister. Föreställningen om kollektiv skuld som förs över från generation hör i alla fall inte till den demokratiska eller liberala föreställningsvärlden.

Jag tittar på ungen som cyklar där Hitlers förkolnade kropp ska ha hittats. Det slår mig att det är så här historien brukar sluta. I sin egen motsats. Hitler ville göra Tyskland större, utrota judarna, och införa tusen år av diktatur. Tyskland och de områden som bebos av tysktalande blev i stället mindre än någonsin i historien. Nazisternas judeförföljelser har tabubelagt antisemitismen och hans regim tycks ha skapat konsensus om behovet av demokrati och mänskliga rättigheter. Men inte helt och hållet. De västallierade segrade Hitler men tvingades delvis acceptera hans principer. Mycket av det Hitler strävade för – gränsförflyttningar, folkfördrivningar, skapandet av lydstater, blev visserligen verklighet, med de allierades välsignelse, men det skedde på det tyska folkets bekostnad.

En stor kraft skapar sin egen motsats. Carl Jung gav det här fenomenet ett jobbigt namn: Enantiodromi. Allt innehåller sin egen motsats och det kan spilla ut om man försöker för mycket. Marxister som strävade efter att avskaffa staten, och befria arbetarna från alienation slutade med att skapa större statsapparater än någonsin tidigare i historien. Sovjetunionen tillämpade också en mer extrem form av Taylorismen än kapitalisterna i väst. Även det nyliberala försöket att begränsa statens roll över samhället har visat sig kräva en stark stat i form av fler poliser. Det är kanske ingen slump att diktaturens Chile varit en nyliberal experimentverkstad.

Den tyska förbundskanslern Angela Merkel är på många sätt så olik Hitler man kan komma. Hitlers makt kom från hans personliga karisma. Angela Merkel har en begravningsentreprenörs karisma. Hennes tal kan bota de värsta formerna av sömnlöshet. Och det går hem. Sjuttio procent av tyskarna tycker att hon gör ett bra jobb.

Men är det så enkelt? Hitlers retorik var anpassad till en värld utan TV med levande publik. Den italienske diktatorn Benito Mussolinis extrema gestikulerande illustrerar detta tydligast. Idag ser han löjlig ut i journalfilmerna men hans kroppsrörelser var avsedda för bli sedda på ett visst avstånd av folkmassan framför honom. Precis som på teater. Talen var inte konstruerade för att man skulle se honom på en liten skärm. Hitlers karisma var helt beroende av feedback från en levande publik. De få radiotal han höll utan en folkmassa som reagerade på honom lät oinspirerande och övertygade inte.

Angela Merkel vet inte vad hon ska göra med sina händer när hon filmas. Hon vet att varenda rörelse riskerar att se tokig ut. Så hon håller händerna på magen sammanförda i vad som beskrivs som maktens triangel. I sin strävan efter att vara antikarismatisk har hon skapat en gest som blivit en lika tydlig symbol för henne som Napoleons hand i innerfickan eller Hitlers romerska hälsning.

Enantiodromin är synlig överallt. Hitler spottade ur sig order om hur det ockuperade Europa skulle styras. Om Merkel gav order skulle hennes ställning bli ohållbar. Men hennes vana att låta bli att ta beslut till Europas ledare kommer och ber om hjälp har gett hennes en oerhörd makt.

Vad kan man lära om motsatserna spel när det gäller EU och EMU idag? Frankrike krävde att Tyskland gav upp D-marken för att gå med på den tyska återföreningen. Tanken var att en gemensam valuta skulle ge Frankrike inflytande över Tyskland. Men hittills har den bara marginaliserat Frankrike och gett Tyskland oöverträffad makt. Tyskland kan idag diktera den ekonomiska politiken i Grekland, Spanien, Portugal, och om inte redan så snart även i Italien och till och med Frankrike.

Genom att skapa valutaunionen utan en politisk union har makten förts över från Europas huvudstäder till den europeiska centralbanken i Frankfurt. Det är en process som bara börjat. EU och EMU skulle skapa enhet, demokrati och fred i Europa.  Nu har unionens institutioner, och brist på sådana, försvagat denna dröm. Adolf Hitler låg sönderbränd här för sjuttio år sedan men Tyskland dominerar återigen. Den gemensamma valutan har gett Tyskland större makt över Europa än vapen någonsin gjort.