Fångarna i lägret har varierat tid från tid: kidnappade personer från Libanon, militanta shialedare, medborgare från olika arabländer och, förstås, palestinska motståndsmän. Enligt Leah Tsemel, en advokat aktiv i den israeliska människorättsorganisationen Hamoked, kan ”vem som helst som träder in i lägret fås att försvinna, eventuellt för alltid”. Fånglägret har administrerats av en specialenhet inom armén, ”Enhet 504”, specialiserad på spioneri, mord och tortyr. Som mest har en siffra på 662 fängslade personer rapporterats.
Mycket av verksamheten handlar om tortyr i olika former. Att knäcka fångarna med smärta från fysiska övergrepp, rädsla för att bli torterad eller dödad och den övergivenhet som kommer av att berövas varje kontakt med anhöriga, advokater och medicinsk personal - och att ingen vet var man är. Fångarna berövas tjänlig föda, sömn och mental stimulans. De sover på illaluktande madrasser, med en sällan tömd behållare som toalett, och får vatten via en kran som kontrolleras av en osynlig vakt. Varje gång någon har ett ärende in i cellen måste fången trä en svart säck över huvudet för att inte se vem som är där. Fångar har berättat hur de inför förhör klätts av nakna och försetts med ögonbindlar och handfängsel.
I Institution 1391 är rättslösheten, liksom i Guantanamo, total. Flera kända personer som Fatahledaren Marwan Barghouthi och libanesiska Amals Mustafa Dirani har passerat lägret och vittnat om tortyren – inkluderande regelrätta våldtäkter. När Enhet 504 kidnappade shejk Abdul-Karim Obeid, en andlig libanesisk ledare, fick man av misstag med den unge Hashem Fahaf som råkade besöka shejken. Fahaf satt 11 år i lägret tills han släpptes – inte anklagad för någonting. En annan som till slut kommit ut är affärsmannen Bashar Jadallah från Nablus, fängslad tillsammans med sin kusin Mohammed Jadallah som under tortyr bekänt sig vara medlem av palestinska Hamas. Ytterligare andra har bara – försvunnit.
Enligt Dalia Kerstein, Hamoked, är även den psykologiska tortyren ”mycket intensiv”. En del fångar har börjat hallucinera och till slut börjat tro på soldaternas försäkran att de befunnit sig – på månen. Sameer Jadala har berättat hur han efter förhör efter förhör, för att förmås ange sin bror som Hamasmedlem, till slut inför hotet om en total mental kollaps fick träffa en läkare. ”Han frågade var jag varit och jag svarade att jag inte visste. Att jag verkligen inte visste. Läkaren frågade då soldaten var jag varit, och han viftade med handen i luften som om han pekat på en avlägsen planet. Läkaren slutade ställa frågor”.
På senare år har rapporterna från Institution 1391 blivit färre. Möjligen håller man på att stänga, eller flytta, lägret. Mycket talar dock för att den israeliska regimen, liksom sin mentor i demokratifrågor USA, i stället satsar på mer rörliga enheter som öppnas och stängs efter behov. En Gulagarkipelag mitt i hjärtat av det som av EU, och den svenska regeringen, betecknats som ”ett utmärkt exempel på demokrati” i Mellanöstern. Frågan är: vad säger Amnesty och Human Rights Watch? Vem spårar, och avslöjar, denna verksamhet?
Gunnar Olofsson
Debattör och medlem i Palestinagrupperna