3. Maria Hagberg och Anders Davidson:

Det är bra att Katarina Tracz på Frivärld mottar vår kritiska kommentar till hennes Expressen-artikel så pass välvilligt. I ingressen till Expressen-artikeln, som hade den belysande och alldeles sannfärdiga rubriken Afghanistans kvinnor hotas och trakasseras, slår Tracz fast att ”Regeringen saknar en klar strategi (vår kursiv) för att förhindra att Afghanistans kvinnor hamnar i
samma helvete som före den militära insatsen.” Nu beskyller hon oss för att sakna konkreta förslag… Vi för en diskussion om vad som behövs för att konkreta strategier ska kunna utformas.

En sak vi definitivt uppskattade i såväl rapporten ”Rätt till en framtid? – Kvinnors situation i Afghanistan efter 2014” som i Tracz artikel var (nästintill) frånvaron av det ensidiga utpekandet av  taliban som allt kvinnoförtrycks ursprung. Där fanns ansatser till att beskriva förtryckets hela bredd och djup:

”Det afghanska samhället genomsyras fortfarande av patriarkala traditioner och en kränkande kvinnosyn.”
”Kvinnofientliga föreställningar präglar Afghanistans alla samhällskikt.”

De afghanska kvinnornas situation är för framtiden viktig, kanske avgörande. Vi har påpekat att det dock inte räcker att utarbeta nya strategier utifrån samma falska verklighetsbild det civil-militära samarbetet vilat på. Vi måste samtidigt som det görs inse att den totala militära insatsen varit avgörande för vad de flesta (trots avsaknad av tydliga mål för denna intervention i inbördeskriget) ser som ett misslyckande.

Varken det eller regeringens fortsatta svävande på målet om framtida strategier väljer Katarina Tracz att ta upp i sin replik. Trist när vi nu till synes har ett gemensamt intresse av att förbättra kvinnornas situation. Det har Svenska Afghanistankommittén arbetat med i årtionden, så påståendet att tankesmedjan Frivärld ensam driver ”frågan” är både nonsens och magstarkt.

Det Katarina Tracz vill diskutera är än en gång militärens påstått positiva roll och hon påstår att vi saknar empiri och tillskriver oss uppfattningen att utbildning vore oviktig. Utbildning är givetvis viktig, för individen och samhället; självklart också i Afghanistan. I skydd av utländsk militär är den framgången dock en chimär.

Men för en drägligare vardag för majoriteten av de afghanska kvinnorna saknas säkerhet och stabilitet, vilket mer än tio år av krig skänkt dem.

Katarina Tracz verkar så bländad av många militärers och politikers utsagor att hon inte förmår se hur det faktiskt är de civila insatserna, t ex utbildning av barnmorskor och lärare, som ger säkerhet. Sådant som riskerar att misskrediteras av militärt ”skydd”.

Vi känner till fakta om Afghanistan lika bra som Katarina Tracz. Mycket har blivit bättre i Afghanistan de gångna tio åren, en del har blivit bättre för många, annat för några. Mycket har också blivit sämre. Det är fakta.

Vad det handlar om är i vilket sammanhang fakta finns och vad som är fakta och vad som inte är fakta.

Katarina Tracz framför som ett faktum att ”kvinnornas utsatthet [var] ett av de främsta motiven bakom omvärldens engagemang.” Återigen nonsens. De militära operationer som pågått sedan 2001 – tlll en skyhög rullande räkning! – görs helt enkelt inte med ”kvinnornas utsatthet” för ögonen. Det förvånar oss att tankesmedjans och Katarina Tracz tagit till sig sådana amsagor.

Vad menar Katarina Tracz till sist med vår avsaknad av empiri?

I sin först artikel skriver Tracz att ”Afghanistan i många avseenden utvecklats i rätt riktning”, inte minst för kvinnorna som sedan 2001 ”upplevt avsevärda förbättringar” och ”konstitutionen tillerkänner män och kvinnor lika rättigheter och skyldigheter.”

Gott så kan tyckas men i meningen därefter blandar hon själv mörka toner i bilden:

”Dessvärre existerar flera av de lagstadgade förbättringarna enbart på pappret.” Även Susanna Birgersson som skrev i DN om rapporten listar framstegen (dock efter att
först ha målat en mörk bild av dagsläget):

” Trots allt kunde det ha varit ännu värre. Sedan talibanerna jagades på flykten 2001 har konstitutionen uppgraderat kvinnor till fullvärdiga, röstberättigade medborgare. Minst 25 procent av parlamentsledamöterna ska vara kvinnor. De har fått rätt att yrkesarbeta.

Många fler barn går i skolan nu än för tio år sedan och 30 procent av dem är flickor. Lagarna som förbjöd kvinnor att vistas utomhus utan sällskap av en nära manlig släkting har avskaffats, liksom burkatvånget och förbudet att söka vård. Elimination of violence against women (EVAW) är en lag som kriminaliserar 22 namngivna våldshandlingar mot kvinnor, och straffen är hårda.”

Sedan kastar Birgersson in sin brasklapp:” Än så länge tillämpas EVAW högst sporadiskt. Många poliser och jurister känner inte ens till dess existens – eller struntar i den.”

Istället för framgångssagan, inse att ”skyddet för kvinnors självbestämmanderätt och kroppsliga integritet fortfarande är oerhört bräckligt.” (DN:s Susanna Birgersson)
Det är fakta.
Maria Hagberg
Anders Davidson