RENATE LARSSEN OCH SARA NORREVIK FRI VÄRLD Rätt till en framtid? - Kvinnors situation i Afghanistan efter 2014.
Det sägs mycket klokt i den rapport Katarina Tracz skriver om i måndagens Expressen: Afghanistans kvinnor hotas och trakasseras. Katrina Tracz visar i sin artikel själv på hur svår kvinnornas situation är i detta fattiga, krigshärjade land långt borta. Att Katarina Tacz gör det med annat än goda avsikter har vi inga skäl att anta, men hon följer i en tradition av att ”rädda kvinnorna” i Afghanistan ,som går tillbaka till Laura Bush och tidigare Leonid Brezjnev; ja, ända till de brittiska försöken att erövra landet på 1800-talet.
Men kopplingen ”engagemang för Afghanistan kvinnor” och ”militär insats” är för oss knappast glasklar.
Nu när det för många till nyligen otänkbara tillbakadragandet annonserats är det kanske dags att erkänna att vi inte kan garantera kvinnors mänskliga rättigheter genom att föra krig och stödja personer som inte förstår de mänskliga rättigheterna och attackerar kvinnors rättigheter.
I mars i år spreds i Afghanistan ett tydligt budskap: kvinnor bör undvika "mingel med främmande män i olika sociala aktiviteter som utbildning, i basarer, på kontor och andra tillfällen"; kvinnor bör bära heltäckande klädnad och liknande.
Var och en måste begripa att Taliban åter spridit sin syn på kvinnor. Men nej, påbudet, dock ej bindande (sic!) kom från landets erkända religiösa myndighet och fick grönt av presidenten Karzai.
På Natos toppmöte i Chicago denna sommar fanns Hillary Clinton, Madeleine Albright med flera kvinnliga ledare samlade. De hävdade återigen att USA:s och Natos styrkor i Afghanistan är behövs för att fortsätta att förbättra säkerheten för kvinnor.
Det är liknande tankegångar Katarina Tracz hemfaller åt. Problemet är att hon precis som de mäktiga kvinnorna vid Natomötet vill just det som gör många afghanska kvinnors vardag osäker. De pekar finger mot Taliban och ser bort ifrån att hur läs- och skrivkunniga deras afghanska allierade än är kan de inte stava till mänskliga, än mindre kvinnors rättigheter.
De förtrycker kvinnor men är ganska ok; deras kvinnoförtryck däremot förklarar vi krig.
USA/Nato/Sverige har spenderat miljarder dollar i Afghanistan, genomfört tusentals militära operationer. Alltsammans har runt om i landet bidragit till större otrygghet för kvinnor.
De lämnar efter sig oräkneliga änkor och raserade hem; de främjar ett samhälle där kvinnor inte kan känna sig trygga och säkra ens i sina egna hem.
Medan miljoner och åter miljoner spenderades på de militära operationerna den gångna vintern såg hundratals afghanska mödrar sina barn frysa ihjäl. Bara i huvudstaden Kabul, där rikedomarna hopas och säkerheten är som högst dog 100 barn i kölden, av brist på bränsle och bostäder.
Varje dag tvingas afghanska kvinnor tigga på gatorna; varje dag är en kamp för att klara av den mentala, emotionella och sociala smärta det för de flesta innebär att leva i en krigszon.
Det helvete bomberna förmodas lyft dem ur, har ju skapat deras nya helvete, där många afghanska kvinnors och familjers liv slitits sönder.
Vi som verkligen bryr oss kan inte stanna vid att kräva strategier av Carl Bildt och Gunilla Carlsson, även om de ytterst bär ansvaret; vi måste även fråga oss varför vi i tio år trott att krig kan främja mål et kvinnors rättigheter. Vi måste våga vara självkritiska och ompröva den grund för engagemanaget i Afghanistan som gjöts i betong efter den 11 september 2001.
Det är en mental mur lika nödvändig att rasera som den som klöv Europa i ett Öst och ett Väst.
Maria Hagberg, internationell kvinnorättsaktivist
Anders Davidson, Afghanistanaktivist sedan 1980
"Glöm inte kvinnorna i Kabul" - men de andra då!?
Vem kan annat än instämma i Susanna Birgerssons artikel i DN den 28/9, rubricerad som en uppmaning att inte glömma kvinnorna i Kabul?
Precis som Birgersson har vi läst rapporten ”Rätt till en framtid? Kvinnors situation i Afghanistan efter 2014” av Renate Larssen och Sara Norrevik. Vi delar i det stora hela rapportörernas beskrivning av de afghanska kvinnornas situation och Katarina Tacz dito i Expressen 24/9.
Mycket träffsäkert konstaterar Susanna Birgersson att biståndsminister Gunilla Carlsson i sitt svar i Expressen berör sakfrågan – kvinnornas situation i Afghanistan – med endast fyra rader.
Afghanistan är kanske det värsta landet i världen att vara kvinna i; Afghanistans kvinnor hotas och trakasseras; Afghanistans kvinnor går en mörk framtid till mötes.
Mot denna beskrivning reser vi inte några invändningar, vi delar den starka oro dessa engagerade skribenter känner.
Dock vill vi framhålla ett par viktiga saker där de alla har fel: Förvisso har svenska militär närvaro motiverats med att den skulle främja kvinnornas situation; inte bara svensk, redan Barbara Bush stödde sin makes och presidents vedergällning med hänvisning till talibanernas syn på och förtryck av kvinnor.
Vi var redan då skeptiska till militära insatser för att leda afghanska flickor i handen till skolorna och ser mer än ett årtionde senare någon anledning att revidera denna skepticism. Vi kände igen brännsvinsadvokatyren från åren med sovjetisk ockupation: kvinnan förtrycks av fundamentalister och traditionalister (läs idag: talibaner och brutal-patriarkala värderingar).
Här närmar vi oss den egentliga kärnfrågan, den som måste diskuteras: Hur har vi i tio år kunnat tro att krig kan främja kvinnors rättigheter?
De framsteg vi alla önskar men inte alla kan se har som Susanna Birgersson skriver varit försiktiga och mödosamt vunna. Kvinnorna i Afghanistan har betalat priset medan vi hållit oss till retoriken. Somliga landvinningar kan vi endast läsa, t ex konstitutionen, som oftast inte ens i Kabul kan anses vara värt det papper det tryckts på.
Varje dag tvingas afghanska kvinnor tigga på gatorna; varje dag är en kamp för att klara av den mentala, emotionella och sociala smärta det för de flesta innebär att leva i en krigszon.
Det är lätt att ta till sig en bild av Kabuls kvinnor i deras relativa frihet och trygghet, men den verkligheten får inte stå i vägen för de flesta andra kvinnors verklighet. Vårt fokus på Kabul får inte skymma landsbygdens hårt drabbade kvinnor, vi måste komma ihåg även dem.
Bomberna förmodas ha lyft kvinnorna ur helvetet, men de har det senaste årtiondet istället slitit sönder många afghanska kvinnors och familjers liv.
Det går inte - som tankesmedjan gör - att stanna vid att kräva strategier av Carl Bildt och Gunilla Carlsson, även om de ytterst bär ansvaret.
För att undvika eller mildra en backlash och stödja afghanska kvinnor och män som i fred vill bygga ett nytt Afghanistan måste vi våga ompröva en del som under de senaste tio åren blivit sakrosankt, vi måste våga tänka nytt.
När det gäller utvecklingssamarbetet och vad gäller konfliktlösning.
Där lämnar oss tyvärr tankesmedjan FriVärld ännu så länge villrådiga.
Maria Hagberg, internationell kvinnorättsaktivist med erfarenhet från Irak
Anders Davidson, afghanistanaktivist med erfarenhet från Afghanistan
I höst stödjer vi Afghanistankommitténs kampanj "Sätt en flicka i skolan! Stöd tjejers rätt till utbildning!" Kostnader för skolgång i Afghanistan: 200 kr – papper och pennor till en hel klass 400 kr – ett års skolgång för en elev 998 kr – sittmattor och vattenpump till en hel skola 60 000 kr – för att bygga en skola med 1 klassrum Ta upp insamlingen och rätten till utbildning med dina arbetskamrater, i din förening och familj! Du kan ge ditt bidrag via bankgiro 332-6972. Afghanistansolidaritet i Skåne. Läs mer på: www.afghanistan.nu
