Jag påstår inte något så enfaldigt som att Bush-administrationens USA uppvisade slående likheter med 1933 års Nazityskland eller ens att Elfte september-attacken spelade den sittande presidenten i händerna (även om man nog skulle kunna argumentera för att just detta var fallet). Vad jag vill ha sagt är i praktiken ganska odramatiskt, nämligen att ”kriget mot terrorismen” på alla sätt framstår som ett oerhört misslyckande och att det inte borde innebära några egentliga problem att ta avstånd från detta oavlåtligt pågående krig. Efter terroristdåden i Paris den 13 november lät Frankrikes Hollande exakt som Bush gjorde direkt efter attackerna på World Trade Center.

Det var illavarslande. Terror kan ju inte bombas bort, lika lite som demokrati kan bombas fram.

Jag vet inte vad man kan göra, men en sak tror jag mig veta: att Sverige till intet pris bör gå med i Nato. Att slå vakt om en oavhängig och självständig svensk utrikespolitik är i dag, föreställer jag mig, viktigare än någonsin.

Läs hela artikeln i Lindelof.nu

Forskaraktivisten Tobias Hübinette har fått ännu en föreläsning inställd i Uppsala. Denna gång på grund av hans tidigare uttalanden om adoption.

Det är institutionen för stad och land vid SLU som beslutat att ställa in seminariet som Tobias Hübinette skulle deltagit i igår. Flera anställda vid institutionen har upprörts över hans tidigare uttalanden och publikationer om adoption där han bland annat kallat adoptioner från tredje världen för grym människohandel.

Läs hela artikeln i UNT

Inför morgondagens högtidlighållande av Kristallnatten. Så uppmärksammar vi Lenins tal om antisemitiska pogromer.

Se talet med engelska undertexterhär

Sedan Edward Snowden i juni 2013 gick ut som visselblåsaren bakom de topphemliga dokument som avslöjade USA:s massövervakning av sina egna medborgare har han varit en av världens mest jagade män. Hemma i USA riskerar han att dömas till livstids fängelse.

Ryssland, som bara skulle ha blivit en mellanlandning på väg mot Kuba, är hittills det enda land som har beviljat honom asyl. Något som gjorde att landet blev den enda säkra platsen i världen för honom.

Två och ett halvt år har gått sedan dess. Edward Snowden – som har blivit en symbol för yttrandefriheten, en ikon, ett ansikte utan kropp som har pratat på storbildsskärmar över länk – tar emot oss med ett avväpnande leende och ett anteckningsblock i handen.

Frågar genast vad vi vill äta. Och ser så avslappnad ut i svart skjorta och tredelad kostym att han får det att kännas som något man skulle kunna gå ut och jogga i. Om lusten nu föll på.

Kanske årets viktigaste svenska reportage, skrivet av Lena Sundström och Lotta Härdelin i Dagens Nyheter

Jag får inte ihop det, och jag är nog inte ensam …

Visst ser jag likheterna mellan Sverigedemokraternas agerande idag och NSDAPs agerande i 30-talets Tyskland. Visst ser jag likheterna mellan andra högerpopulistiska och/eller öppet fascistiska partier i många europeiska länder (inte minst Svoboda ochHögersektorn i Ukraina) och Mussolini i Italien, Franco i Spanien, Pilkorsare i UngernQuislingar i Norge … före och under andra världskriget. Populister, antidemokrater, chauvinistiska, främlingsfobiska och klassblinda äro de alla, samt ibland grovt rasistiska och mer eller mindre öppet knutna till beväpnade milisförband.

Läs hela texten på Lindelof.se

– Ryssland har annekterat Krim;

– Ryssland har skickat reguljära förband till östra Ukraina;

– Ryssland eller proryska rebeller sköt ned MH17 med rysktillverkad missil;

– Ryska stridsflygplan har agerat hotfullt mot Sverige;

– Det är endast Ryssland som kan misstänkas för att kränka svenska vatten;

– I Ryssland är all media kontrollerad av staten;

– Ryssland bombar nästan bara ”moderata rebeller” i Syrien;

– I en förort till Sankt Petersburg sitter Putins trollfabrik och ljuger på webben.

Läs om dessa mediala fabrikationer, och några rill på antieuromaidan

På 1960­-talet hade jag min första yrkesanställning på Tekniska Högskolan. Vi var ett ungt och glatt gäng som brukade roa oss med att redan första dagen äta lunch på varje nyöppnad restaurang i Stockholm. Nu skall vi pröva en amerikansk glassbar deklarerade Bosse en dag, så vi gav oss iväg till Birger Jarlsgatan. Med Bosse i täten, han var en mästare på att slänga käft, klev Janne, Pelle och jag in i baren och därmed var ordväxlingen genast i full gång. Bosse brukade kunna bräda de flesta när snacket kom igång, men den här gången visade sig kvinnan bakom disken vara hans överman. När vi efter en halvtimme med Banana split och roande underhållning kom ut på gatan frågade Bosse: ”Vet ni vem det var”, och gav direkt svaret. ”Det var Katarina Taikon.”

Läs hela Henrik Lindes  artikel på Lindelof

“Jag skriver gärna om Svetlana Aleksijevitj om hon mot förmodan skulle få priset (så sa jag i och för sig om Alice Munro också)”, skrev jag i ett mail till redaktionen tidigare i veckan. Och nu sitter jag här igen, nästan som rusig över att Nobelpriskommittén på nytt visat upp sin mindre stelbenta sida. Att Aleksijevitj tilldelats priset är förstås oväntat på ett annat sätt. Den här gången handlar det inte om folklighet, utan om genre. För även om Aleksijevitj toppat bettinglistorna är det många som varit tveksamma till om hennes dokumentära gestaltande verkligen skulle kunna passera inom prisets ramar och traditioner.

Läs hela artikeln i Skånskan

Bild:Olle Asp