Denna amerikansk-brittiska miniserie från 2008 blev plötsligt visad i svenska SVT2.  Två dubbelavsnitt 9 och 16 januari. Självklart är ämnet lockande. En av vår
tids värsta diktatorer och tyranner - hemma hos sig. Vem skulle inte vilja göra en TV-pjäs av det?  Men genren, att göra opera av nyss timade händelser, är svår.

I första avsnittet finns allt om Saddams olika partipolitiska och personliga grymheter med. Utom de som ansetts mest omfattande, de mot kurderna. Saddams samarbete med USA, till exempel i samband med kriget mot Iran, finns heller inte med. Donald Rumsfelds handskakande med Saddam visas inte.

Saddams söners, vällustingen Udays och hans bror Qusays olika härjningar skildras däremot noggrannt i House of Saddam. Intressant nog återges i glimtar ibland även hur brutalt USA-armén gick fram under själva jakten på Saddam och hans söner. Frågan är varför? För att visa att det är grönt ljus att tortera, bara det handlar om att få reda på var Saddam gömt sig? Visa att det går bra att skjuta irakier utan rättegång eller dom, bara det handlar om Saddams söner?

Värst är ändå seriens uteslutande av alla de illdåd USA-koalitionen begick mot folket i Irak. Dödandet av civila i staden Falluja var bara toppen på ett isberg. Hundratusentals andra irakier dog också. Wikileakskalabaliken handlar ju om att det material som soldaten Bradley Manning anses ha läckt och Julian Assange vidarefört - bevisar just detta.

I House of Saddam visas inte förstörelsen på marken av landet Irak och av Iraks kultuarv. Något som koalitionsstyrkorna själva bidrog till och i vissa fall själva genomförde under de gångna långa ockupationsåren. Alla vägspärrar och murar. Utplundrandet av museet i Bagdad. Morden på hundratals akademiker. Abu Ghraib-fängelsets tortyr, misshandel och mord. Inte en enda scen i House of Saddam om allt detta.

Hans Blix finns inte heller med. Men däremot Rolf Ekéus! Kanske för att få det Blix i verkligheten kom fram till: att Irak faktiskt inte hade några kärnvapen, sopat under mattan.

Ett av Bushs TV-tal flimrar på en ruta framför skådespelarna. Bush lovar ett fritt Irak utan avrättningar. Så har det inte riktigt blivit. Visst, Saddams diktatur är borta. Men i dagens Bagdad av år 2012 fortsätter hängningarna. Snart sägs till exempel Tareq Aziz stå på tur. Han förekom i House of Saddam och är kanske den siste som ännu lever av Saddams närmaste män.

House of Saddam är ibland farligt nära kalkonrullens gräns. Samtliga medverkande talar den brutna engelska som "araber" talar, inte i verkligheten men däremot i otaliga James Bond-filmer. Den klarar sig dock för det mesta. Slutintrycket blir istället en skickligt manipulerad propagandafilm. För Bush och Blairs linje att ockupera Irak militärt för att störta Saddam. Och inte gå den lagliga vägen via FN.

Henrik Persson
kulturvetare, fil kand