Kanske det pinfärska nya albumet där Sofie Livebrant tolkar den amerikanska nationalskalden Emily Dickinson kommer att leda till det stora genombrottet med flera turnéer. Albumet Emily and I är ännu vackrare och mer gripande än Dan Andersson upplevelsen och man kan förstå att Sofie Livebrant titulerar sig ” sångfångare”. Som om att alla sånger redan finns någonstans i universum och hon gör sig bara redo för att fånga dem.
En krokig väg
Att fånga Emily Dickinson var däremot långt ifrån lätt, vägen dit var både lång och krokig, och kantas av besvikelsen att arbetet med Sylvia Plaths dagbokstexter var förgäves. De skyddas av copyrightlagen och Sofie Livebrant får inte lov att använda sina fina tonsättningar.
Amerikanska jättar
Gary Graden, en amerikansk kördirigent som kommer från New England (samma delstat som Sylvia Plath och Emily Dickinson härstammar från) rekommenderar Emily Dickinson som ersättning för Sylvia Plath. Och dessutom har copyrighttiden gått ut på Emily Dickinson. Vad de båda poeterna har gemensamt, förutom rötter i New England, är att de skrev mycket om döden. Men det kan man säga även om amerikaner som Walt Whitman och Edgar Allen Poe. Det typiska för Emily Dickinson är ett slags panteism, och en vördnad för naturen, och ett slags hoppfullhet. Sofie Livebrant väljer att blanda upp en Emily Dickinson dikt med ett buddhistiskt mantra, och andemeningen är faktiskt densamma, oavsett tid eller land eller kultur. Resultatet är mycket lyckat.
En privat person
Emily Dickinson var känd för att vara en mycket privat person, klädde sig i enfärgade kläder (brunt som ung, vitt när hon blev äldre) och skötte det mesta av sitt umgänge via brevkorrespondens – detta under en tid när tjejer förväntades att ha gulliga, tilldragande kläder, gå på visiter hemma hos varandra och inspektera hur pass bra andra var på att städa, baka och hushålla. Med andra ord: inte alls som livet är idag.
Idag är det helt normalt att t.ex. umgås med sina vänner via myspace, facebook, friendster och olika chattrum utan att någonsin träffas. På Emilys tid var självvald isolation något unikt och excentriskt.
Tonmässiga världsarv
Tonmässigt varierar låtarna mellan gammal nordisk folkmusik (på ett ställe säger sig Livebrant vara inspirerad av träskodans från Färöarna), amerikansk folkmusik, österländsk musik/mantran och klämmig väckelsemusik. Det är den enda låt som Sofie Livebrant själv skrivit texten till som låter som en glad Guys&Dolls frälsningsarmésång (på ett bra sätt!) – och det behövs något upptempo mellan alla tragiska Emily Dickinson dikter med alla finstämda och sorgliga melodier.
Akvareller i musik
Något som gör upplevelsen med detta underbara album ännu mera intensiv är Lars Lerins lågmälda och smakfulla akvareller, som ligger i perfekt ton med både Dickinson och Livebrant. Boken man får med skivan är alldeles lagom tjock och lyxig, full med intressanta fakta, vackra bilder och tankar kring Dickinson och arbetet med musiken. Detta är ”a once in a lifetime experience”. Jag tror aldrig att det kommer att produceras något så här vackert – och lyxigt – igen, av någon artist över huvud taget. Men jag blir gärna överbevisad med en uppföljare.
Betyg: 5.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.