I boken Fundamentalisternas kamp framhöll Tariq Ali vänstertraditionen som en möjlig väg framåt för muslimska länder som står och väger mellan västerländsk imperialism och islamism. Han är helt klart en av vänsterns ledande intellektuella och har många böcker och många års politiskt arbete bakom sig. Därför är det med särskilt intresse jag läser hans senaste bok i svensk översättning, som gavs ut i dagarna på Celanders förlag: Vad var kommunismen? En kritisk betraktelse.

I boken försöker Ali förklara varför den så kallade ”realkommunismen” i Sovjetunionen och östblocket kollapsade och vad detta inneburit för vänstertraditionen. Ali anknyter till Trotskij i sin kritik av utvecklingen i Sovjetunionen. Han menar att kommunismen i Sovjet var inne på rätt spår, men urartade under Stalin. Ali menar alltså att man inte ska jämställa stalinism och kommunism. Stalinismen är en tolkning av kommunismen och de flesta offren för Stalins politik var kommunister. Han skriver att ”stalinismens första offer var kommunistiska revolutionärer som protesterade mot byråkratins parodier på den revolutionära processen. För att stabilisera sin regim dödade Stalin fler kommunister och socialister än tsaren, hans företrädare som envåldshärskare.” (s. 42)

Det finns dock kommunister – både förr och nu – som hävdar att stalinismen var en mer ”trogen” fortsättning av den ryska revolutionen än trotskismen.  Jag har inte studerat frågan tillräckligt för att kunna ha en kvalificerad åsikt utan håller mig till att bara redogöra för Alis ståndpunkt.

Berlinmurens fall menar Ali berodde ytterst på en förvuxen och stel byråkrati, en ny elitklass som skodde sig själv, men också på bristen på demokrati och yttrandefrihet. Här berör Ali en viktig fråga: hur mycket ”öppenhet” kan ett samhälle under belägring tillåta sig? Det är lätt för ett samhälle att vara ”öppet” när det är starkt och ohotat som samhällena i väst. Man får inte glömma att de kommunistiska staterna var i underläge och utsattes för militär, medial och ekonomisk krigföring från västimperialismen.

Hur mycket ”öppenhet” kan en stat som ”går mot strömmen” tillåta? Frågan är relevant när vi diskuterar stater som Venezuela, Nordkorea, Syrien, Kuba och Iran. Kan inte fienden, med sina större resurser, utnyttja ”öppenheten” för sina egna syften? Fallet Libyen visar till exempel hur västmedierna aktivt deltog i krigsinsatsen. Libyen, med sina små resurser, hade inte samma möjlighet att med de egna mediernas hjälp påverka opinionen i USA och Europa till sin fördel. Det kan tyckas som om det bara är den starkare parten som vinner på ”öppenhet” hos den svagare, eftersom den svagare parten ju inte kan utnyttja ”öppenheten” hos den starkare.

Det må vara moraliskt riktigt att kräva större yttrandefrihet även i stater belägrade av USA-imperialismen, men frågan är om det är realistiskt. Trots att västmakterna åtnjuter ett oerhört överläge gentemot sina fiender så finner även de det ibland nödvändigt att inskränka ”öppenheten”. Den libanesiska tevekanalen Al-Manar, som kontrolleras av Hizbollah, är förbjuden i Förenta staterna. Storbritannien och Tyskland har vidtagit olika åtgärder för att underminera den iranska tevekanalen Press TV. Det finns andra exempel. Hur kan man, när även starka stater känner sig nödgade att ”sluta sig”, förvänta sig att en svag stat, belägrad av USA-imperialismen, ska kunna bli mer ”öppen”? Detta är ett dilemma. Ali menar att bristen på ”öppenhet” försvagade de realkommunistiska staterna. Men hade inte även mer ”öppenhet” gjort dem svagare?

Kommunismen föll inte med Berlinmuren. Den kan inte ha gjort det eftersom kapitalismens orättvisor består och därmed behovet av ett alternativ. Konflikten mellan kapitalism och kommunism är inte bara en strid om idéer, det är en strid som är betingad av själva de ekonomiska strukturerna i våra kapitalistiska samhällen, och därför kommer den att fortsätta, om än i andra former, så länge dessa strukturer består. ”Striden mellan de som har och de som inte har”, skriver Ali, ”går vidare, om än i nya former.” (s. 90)

Vänstertraditionen är inte statisk, utan dynamisk, och utvecklas genom självkritik. Därför behöver inte kommunismen vara en auktoritär ideologi med färdiga svar i alla frågor:
”Författarna till Kommunistiska manifestet ansåg, till skillnad från många av deras anhängare, inte att deras verk var immunt för fel och felbedömningar. Att tro något sådant var oförenligt med kritiskt tänkande och de skulle ha blivit förfärade om någon påstått att deras skrifter en dag skulle upphöjas till samma status som en religion.” (s. 31)
Sovjetunionen blev senilt, menar Ali, oförmöget att analysera sig självt. Man ska dock inte förringa USA-imperialismens roll, vilket han inte gör. Det pågick ett kallt krig, en kraftmätning mellan två fientliga supermakter. Kapitalistblocket ville förstöra Sovjetunionen och lyckades till slut med hjälp av ”Boris Jeltsin och hans gäng”.
”Resultaten var katastrofala för det ryska folket, vilket redan en flyktig blick på statistiken över det sociala och ekonomiska förfallet visar.” (s. 71)

Ali hör inte till de som begråter realkommunismens fall, men han menar att det har fått negativa geopolitiska konsekvenser. Under kalla kriget kunde svaga stater manövrera mellan de två blocken och på så vis behålla en viss självständighet.

”Neokolonialismens uppsving efter 1991 – Jugoslaviens upplösning, ockupationen av Irak och Afghanistan, den massiva ökningen av USA:s militärbaser till över hundra länder – allt detta underlättades av Sovjetunionens upplösning.” (s. 33)

Nu kan vi även lägga återkoloniseringen av Libyen till denna lista. USA:s roll som ensam supermakt har allvarligt undergrävt FN och lämnat svaga stater förvirrade och vanmäktiga. Kommer det att gå att hejda förstörelsen av Syrien?
Sovjetunionen led av brist på yttrandefrihet och demokrati, men samtidigt var det dess förtjänst att Hitler förlorade kriget. ”Det råder knappast något tvivel om att det var Sovjetunionens motstånd som förhindrade att hela Europa kollapsade inför nazismen.” (s. 45) När jag läser detta undrar jag: hade detta motstånd varit möjligt utan ”den primitiva stalinismens” hårdhet? Hade Sovjetunionen kunnat prestera som det gjorde, med samma enhet och järnvilja, om det hade varit mera ”öppet”? Det är onekligen en intressant och kanske också en obekväm fråga.

I Sydamerika, på Förenta staternas bakgård, har socialistiska rörelser rönt stora framgångar på senare år. Hugo Chavez vann valet i Venezuela.  Den fundamentalistiska vågen i arabvärlden, som fick en knuff under USA-imperialismens ”jihad mot kommunismen” under kalla kriget, och som tycks ha kulminerat under den arabiska våren, kommer att misslyckas. Fundamentalismens sammanbrott skulle kunna bli början på en återupptäckt och en förnyelse av den arabiska vänstertraditionen.

”Ljuset är svagt, men det har inte släckts helt och hållet av de senaste årtiondenas stormar. Det kan mycket väl komma att tändas igen, snarare än vi föreställer oss. För så länge som den moderna kapitalismen, ett system som bygger på exploatering och ojämlikhet och återkommande kriser, för att inte tala om dess inverkan på planetens ömtåliga ekologi, finns kvar är det inte möjligt att utesluta möjligheten att antikapitalistiska rörelser skall komma till makten. Sett i det perspektivet förblir jag orubblig socialist och mina idéer har en hel del att tacka grundarna av de socialistiska och kommunistiska rörelserna.” (s. 90)

Vänstertraditionen är, som Marx och Engels skrev, ett spöke, och ett spöke kan inte dö. Den behövs idag kanske mer än någonsin. I arabvärlden kommer massorna snart att inse att de måste ta sig ur fundamentalismens mörka återvändsgränd. Många har redan insett det. Detta samtidigt som frustrationen över USA-imperialismens arrogans och aggressivitet växer. Här kan vänstertraditionen träda in som en möjlig karta att orientera sig efter. I Egypten kan man numera se kommunister marschera på gatorna under röda fanor. Fyra olika nasseristiska partier har slagits ihop till ett. Detta parti kommer sannolikt att bygga allianser med andra sekulära och socialistiska grupper för att utmana brödraskapet.