Det innebär att om jag hade levt år 1897 så hade skräddaren August Palm, vår förste socialistiske agitator, varit min facklige representant. Han var då ordförande för åkeriarbetarnas förening.

Taxichaufförernas förhållanden är usla. Glöm åtta timmars arbete, åtta timmars sömn och åtta timmars vila. Det är i många fall tretton timmars körning som gäller. Jag har arbetat nattskift som varar från 16.00 till kl 05.00 nästa dag. På det bolaget var det norm. Med resor till och från arbetet fick jag räkna med omkring 15 timmar utanför hemmet.

OB-tillägg existerar inte. Lönen är provisionsbaserad. På det bolag som jag var på, jobbade de flesta chaufförer sex dagar i veckan. Ändå ligger lönen under anständighetens gräns. Det säger sig självt att en människa under sådana förhållanden har svårt att vårda sina familje- och vänskapsrelationer och odla sina kulturella intressen. Politiskt engagemang får knappast heller plats på schemat. Först kommer som bekant brödet.

Än så länge har jag med nöd och näppe klarat mig från att tvingas in i ett sådant sexdagarsschema. Jag manövrerar så gott jag kan. Men hur länge till? Fastnar jag i en sexdagarsvecka med 13 timmars körning per dygn försvinner mina möjligheter att studera på kvällarna. Dörren ut slår igen.

Vi skulle behöva en ledare som mäster Palm idag. Han torde, som hans biograf John Lindgren skriver, ”icke ha haft så värst många beröringspunkter med våra dagars lugna och stabila fackföreningsmän. Och minst av allt var han någon vän av senare tids försiktiga och eftertänksamma krigföring.”

Biografen berättar vidare:

”Som kuskarnas skyddspatron åtnjöt Palm helt naturligt icke någon större popularitet hos åkeriägarna. Då han en dag kom in på en systemrestaurang för att få en bit mat, stötte han vid smörgåsbordet ihop med några åkare, vilka inte kunde styra sin ilska utan i spefull ton frågade honom om han närmast spekulerade på att få en kostym av sina skyddslingar. Åkeriarbetarna hade nämligen som ett uttryck för sin tacksamhet för Palms hjälp samlat ihop ett litet belopp och skänkt honom en överrock.

Palm blev naturligtvis överraskad av den insinuanta frågan men fann sig ögonblickligen. ’Vänt litt, mina herrar, de ä ändå en ting som gläder mig ofantligt.’ Förväntansfull  nyfikenhet. ’Jo si ni, de ä att det blir ni som får betala den’”.

Men mer än tuffa och radikala ledare behöver taxichaufförerna organisering och solidaritet. Det saknas. Ledare dimper inte ner från himlen. Måste villkoren bli ännu sämre innan chaufförerna tvingas till insikt om att de inte kan göra något åt sin situation som individer?

Om jag har tur och är flitig kanske jag hinner blir färdig med mina komvuxstudier och kan ta mig vidare till universitetet. (Jag har just avslutat kursen Svenska 1 och fick betyget A.) Men det ska inte behöva vara så. Man ska kunna leva ett gott liv även som taxichaufför.

Mohamed Omar