Under hösten och våren har det utspelat sig en svår diskussion i en av RFoD:s (Riksförbundet för folkmusik och dans) medlemsföreningar. En styrelsemedlem och organisatör i Umeå Folkmusikförening (UFF), visade sig vara aktiv om skribent i Nationaldemokraternas, ND:s, tidning.
Den 28 mars meddelade föreningens styrelse att den gjort klart för medlemmen att hans skriverier i publikationen Nationell idag och de nedsättande åsikter kring kulturell mångfald han gett uttryck för, är oförenliga med föreningens, riksorganisa- tionen RFoD:s och föreningens lokala samarbetspartners syn på mångfaldsarbete och stödet till andra kulturers musik- och danstraditioner. Efter samtal med medlemmen kring hans värderingar i dessa frågor, där han inte tog avstånd från det han har skrivit ombads han att avgå från styrelsen och från de uppdrag han utför för UFF, vilket han nyligen accepterade.
Jag känner stor sympati med de som fick kämpa sig igenom processen som ledde fram till detta beslut i UFF. De flesta av oss som brinner för svensk, eller som jag föredrar att säga nordisk, folkmusik och dans – vi gillar också andra kulturers och tycker att mötet mellan vår kultur och andras berikar oss. Hur ska vi förhålla oss när främlingsfientliga människor delar våra intressen för den nordiska kultur-traditionen?
Det svenska valet 2010 kan komma att handla om kultur. Vi är många som hoppas på en kulturdebatt där flera partier engagerar sig i kulturfrågor och ger löften om att de under nästa mandatperiod ska satsa mer på kulturlivet i stort, på mångfald och på kultur i hela landet. Men det kan komma att bli en helt annan debatt om Sverigedemokraterna (SD) och Nationaldemokraterna (ND) får vara med och bestämma dagordningen.
Häromdagen fick jag i min brevlåda en flyer från ND. Det står inte mycket om kultur, men det som står är förföriskt: ”Vi vill ... återvinna vårt kulturella självförtroende” och ”Vi är ett parti på svenskarnas sida”.
ND:s politiska mål är ”ett Sverige som formas så att det blir ett så bra hem för svenskar som möjligt. Svensk kultur och svenska värderingar skall råda, och det ska definitivt inte vara allas land. Det mångkulturella experimentet som förstör vårt land måste avbrytas och ett tryggt demokratiskt samhälle byggas upp igen.”
Den nationaldemokratiska rörelsens tidning säger att den har en unik bevakning av svenskt kulturarv, folkmusik, folkdans och folkdräkter.
Sverigedemokraterna skriver i sitt skol-program: ”Skolans roll handlar inte bara om kunskapsförmedling, utan även till stor del om att förmedla en djupgående förståelse och acceptans för vårt svenska kulturarv – från en generation till en annan. I kulturarvet ingår det svenska folkets gemensamma historia, kultur, traditioner, normer och värderingar, språk och religion. Dessa är de byggstenar vilka utgör grunden för ett tryggt och stabilt Sverige.”
Jag har under hösten läst två böcker om Sverigedemokraterna. Håkan A Bengtsson (red): Högerpopulismen. En antologi om Sverigedemokraterna och Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg: Slaget om svenskheten. Ta debatten med Sverigedemokraterna. Båda böckerna är utgivna av Premiss förlag i Stockholm 2009.
SD har arbetat hårt för att bli rumsrena. De är välklädda – uniformsliknande klädsel är bannlyst – de är välutbildade och talar inte längre om ras. Det nya SD har accepterat den parlamentariska demokratin, har ingen dold agenda att införa diktatur och är emot våld. Samtidigt motsägs en del av de yttre förändringarna av händelser inom partiet, av uttalanden och ageranden hos lokala företrädare för SD.
För SD har begreppet kultur har blivit centralt. Det är försett med ett innehåll som liknar hur man tidigare talade om raser. SD ser på kultur som något statiskt, inte som något som ständigt är i förändring.
Människor med olika kultur ska helst hållas separerade. Det är så man bäst bidrar till mångfalden i världen. Människor har så pass olika livsmönster och värderingar att det blir problem om de blandar sig med varandra. Därmed är invandrare som är tillräckligt assimilerade också välkomna att stanna i Sverige. Andra ska i och för sig inte kastas ut (repatrieras) men de får gärna uppmuntras att lämna landet.
Lars Farago ordförande i Riksförbundet för folkmusik och dans.
Den 28 mars meddelade föreningens styrelse att den gjort klart för medlemmen att hans skriverier i publikationen Nationell idag och de nedsättande åsikter kring kulturell mångfald han gett uttryck för, är oförenliga med föreningens, riksorganisa- tionen RFoD:s och föreningens lokala samarbetspartners syn på mångfaldsarbete och stödet till andra kulturers musik- och danstraditioner. Efter samtal med medlemmen kring hans värderingar i dessa frågor, där han inte tog avstånd från det han har skrivit ombads han att avgå från styrelsen och från de uppdrag han utför för UFF, vilket han nyligen accepterade.
Jag känner stor sympati med de som fick kämpa sig igenom processen som ledde fram till detta beslut i UFF. De flesta av oss som brinner för svensk, eller som jag föredrar att säga nordisk, folkmusik och dans – vi gillar också andra kulturers och tycker att mötet mellan vår kultur och andras berikar oss. Hur ska vi förhålla oss när främlingsfientliga människor delar våra intressen för den nordiska kultur-traditionen?
Det svenska valet 2010 kan komma att handla om kultur. Vi är många som hoppas på en kulturdebatt där flera partier engagerar sig i kulturfrågor och ger löften om att de under nästa mandatperiod ska satsa mer på kulturlivet i stort, på mångfald och på kultur i hela landet. Men det kan komma att bli en helt annan debatt om Sverigedemokraterna (SD) och Nationaldemokraterna (ND) får vara med och bestämma dagordningen.
Häromdagen fick jag i min brevlåda en flyer från ND. Det står inte mycket om kultur, men det som står är förföriskt: ”Vi vill ... återvinna vårt kulturella självförtroende” och ”Vi är ett parti på svenskarnas sida”.
ND:s politiska mål är ”ett Sverige som formas så att det blir ett så bra hem för svenskar som möjligt. Svensk kultur och svenska värderingar skall råda, och det ska definitivt inte vara allas land. Det mångkulturella experimentet som förstör vårt land måste avbrytas och ett tryggt demokratiskt samhälle byggas upp igen.”
Den nationaldemokratiska rörelsens tidning säger att den har en unik bevakning av svenskt kulturarv, folkmusik, folkdans och folkdräkter.
Sverigedemokraterna skriver i sitt skol-program: ”Skolans roll handlar inte bara om kunskapsförmedling, utan även till stor del om att förmedla en djupgående förståelse och acceptans för vårt svenska
kulturarv – från en generation till en annan. I kulturarvet ingår det svenska folkets gemensamma historia, kultur, traditioner, normer och värderingar, språk och religion. Dessa är de byggstenar vilka utgör grunden för ett tryggt och stabilt Sverige.”
Jag har under hösten läst två böcker om Sverigedemokraterna. Håkan A Bengtsson (red): Högerpopulismen. En antologi om Sverigedemokraterna och Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg: Slaget om svenskheten. Ta debatten med Sverigede- mokraterna. Båda böckerna är utgivna av Premiss förlag i Stockholm 2009.
SD har arbetat hårt för att bli rumsrena. De är välklädda – uniformsliknande klädsel är bannlyst – de är välutbildade och talar inte längre om ras. Det nya SD har accepterat den parlamentariska demokratin, har ingen dold agenda att införa diktatur och är emot våld. Samtidigt motsägs en del av de yttre förändringarna av händelser inom partiet, av uttalanden och ageranden hos lokala företrädare för SD.
För SD har begreppet kultur har blivit centralt. Det är försett med ett innehåll som liknar hur man tidigare talade om raser. SD ser på kultur som något statiskt, inte som något som ständigt är i förändring.
Människor med olika kultur ska helst hållas separerade. Det är så man bäst bidrar till mångfalden i världen. Människor har så pass olika livsmönster och värderingar att det blir problem om de blandar sig med varandra. Därmed är invandrare som är tillräckligt assimilerade också välkomna att stanna i Sverige. Andra ska i och för sig inte kastas ut (repatrieras) men de får gärna uppmuntras att lämna landet.
