Skönlitteratur kan inte läsas utan glasögon. Och ju mer man vill framstå som modern, desto fler glasögon ska man ha på sig. Den som därtill är fullständigt modern, har den allra senaste uppsättningen av glasögon. Det vill säga, denne har fullt upp med att hålla ordning på alla nyanser som en text innehåller; nyanser som man absolut inte får gå miste om. Ack! vad dessa glasögon kan avslöja i fråga om nyanser. Nu undrar ni kanske: Vilka glasögon? Jo de där glasögonen som får oss att se kränkningar i skönlitterära texter. Alldeles riktigt. Kränkningar i fråga om genus, klass, etnicitet med mera. Och vi ska väl vara glada över att det finns sådana glasögon. Inte sant?

Rebis Aurora Drakenstierna föds som den sista i en släkt av alkemister i slutet på 1700-talet. När Fadern dör lämnar Rebis ensam med ett ofattbart uppdrag: Hon ska förinta universum. Uppdraget tar ut henne på en resa till Paris bordeller och ett smutsigt Berlin, men vittnar framförallt om stor berättarglädje och något så ovanligt som en roman skildring om en flickas kamp att föra sin faders arv vidare.

Sara Stridsbergs nya roman Beckomberga rör sig innanför muren av det stora mentalsjukhuset, men behandlar likväl den lilla människans kamp för att hålla hopp och vilja uppe. Anton Honkonen har läst romanen vars språk inte bara berör utan också väcker viktiga frågor.

Drömfabriken

Maria Hamberg

Ordfront

Efter romandebuten Greklandssommar återkommer nu Maria Hamberg med Drömfabriken. Jag hade väntat mig en direkt fortsättning på den förra romanen, det kändes som att den ropade på en fortsättning. Men från den lilla fabriken i förra boken och en liten grupp människor har vi nu hamnat i den stora lastbilsfabriken och ett större antal människor. Författaren hör själv till dem som flyttat söderut för att hamna i den stora fabrikens garn och det är tydligt att det här är en miljö hon om inte trivs i så i alla fall känner till, som fisken i vattnet. Hon kan arbetet, den monotona monteringen av bildelar, inte minst ventiler, och hon kan jargongen längs bandet, kampen mellan chefer och arbetare och inte minst den långdragna striden mellan dröm och verklighet. Den som mest slutar i brustna drömmar och i värkande muskler.

Boken inleds med ett citat av den norrländske författaren Helmer Grundström. Jag glömde bort det under läsningen, men kommer på det igen när jag läst ut boken. Han skriver där om hur viktigt det är med konstnärliga skildringar av okända landskap. Och det Maria Hamberg gör med sina böcker är just att synliggöra glömda landskap. Från skylten Välkommen till Alcatraz vid stämpelklockan till tåget med besökare som passerar den moderna fabrikens och den moderna arbetarklassens landskap, där både kvinnor och invandrare nu tar plats. Och dessutom plockar hon in den allra senaste nyheten, utnyttjandet av arbetare via bemanningsföretag.

Samtidigt tänker jag på något annat när jag ser Helmer Grundströms namn. Han var en det norrländska vemodets berättare. En skogens, arbetets och det hårda slitets diktare.

Gunnar, en äldre arbetare, är en av dem som får mig att tänka på Grundström. Han arbetar hårt och kämpar ännu hårdare i sitt inre med den krossade drömmen om äktenskapet och arbetet på gården och i skogen. Drömmen om naturen, friheten.

Gunnar, Gunilla, Thabo, Svenne, Anna-Greta, Mustafa med flera framstår som några av det moderna samhällets losers. Det kanske inte var tänkt så, men boken har smak av hur det stora vemodet rullar in längs produktionslinjen. Bil efter bil måste göras klar, bit för bit gör arbetarna sina ventiler, drar åt muttrar och nipplar. Maktlösa. Facket är i bästa fall osynligt. Ingen tänker på hur Gunnar eller Gunilla mår.

Samtidigt saknar jag som läsare en opposition, kämpalusta, solidaritet. Det knyts inte ens nävar i fickan när arbetare trycks ner i skiten gång efter gång. Istället vaknar jag till ordentligt och får en stor fet smäll först vid bokens två sista sidor. Den skulle behövts tidigare, känns det som.