Efter attackerna i Paris 2015 har Frankrike framställts som frihetens, jämlikhetens och broderskapets hemland, en garant för tolerans och solidaritet. Då bör man minnas Algeriets kamp mot den franska kolonialismen – ett frihetskrig som blev bland de blodigaste i Afrika. De algerier som bodde i Frankrike stödde aktivt befrielsekampen. Den 17 oktober 1961, samtidigt som befrielsekampen nådde en kulmen, genomförde polisen en organiserad massaker på algeriska demonstranter i Paris. Vissa kastades från broar efter att ha blivit slagna medvetslösa, andra dödades på gården vid Paris polishögkvarter efter att ha gripits och körts dit i polisbussar. Uppemot 200 människor dödades och ännu fler rapporterades som saknade.  I denna artikel belyser Nils Andersson förspelet till massakern.

Några dagar efter terrorattackerna i Paris den trettonde november 2015 avled min svärfar i samma stad. Till begravningen kom gäster från England, USA och Israel. Bland barnbarnen fanns kusiner från Paris, London, Manchester, New York och Bnei Brak. Begravningen ägde rum på fredag eftermiddag. Bara en timme senare var det dags att gå till synagogan för sabbatsgudstjänst.

illustration: Emmelie Carlsson

COP21 i Paris avslutades i en optimistisk anda med glada delegater som föll varandra om halsen. Men när man försöker sätta sig in i vad man faktiskt kom överens om är det lätt att känna sig som den trögtänkta lärjungen på Albert Engströms teckning:

Reaktionen på terrorattentaten i Paris kan liknas vid en krigspsykos. Nu ska gråtas för offren. Tyst minut anbefalls. Vi är i krig. Fakta och samband blir irrelevanta i denna tsunamivåg av irrationalitet.

Denna artikel baseras främst på en artikel av Stuart Hoper på 21st Centurywire. Hoper uppmärksammar en artikel som The Guardian publicerade för 3 år sedan,7 december, 2012. Rubriken var ”Frankrike finansierar syriska rebeller för att störta Assad”,(‘France funding Syrian rebels in new push to oust Assad‘) som det känns lämpligt att återge i en strävan efter förståelse och helhetsbild. Jag ska också återge litet om detta från broschyren ”Vad händer i Syrien”? och tidigare blogginlägg. (Utdrag ur artikeln i the Guardian):

 Det finns inga ursäkter för slakten på parisare i fredags. Det är fel hur man än ser på det. Om det ska det inte råda några tveksamheter. Men sedan vi fastslagit det återstår nästan all tankemöda.

Få akademiska arbeten känns aktuellare just nu än engelske Stephen Grahams bok Belägrade städer som gavs ut på svenska av Daidalos förra året.

Det finns en känsla av oundviklighet i attacken i Paris.Det var naivt att tro att konflikterna i Irak och Syrien inte skulle sprida sig till Europa. Tusentals unga sunniter har rest till Irak och Syrien för att slåss för Isis. Det har varit väntat att några av dem när de kom tillbaka skulle angripa mål som de uppfattar som anti-muslimska, skriver Patrick Cockburn på The Independent. Länk här.

Filmvisningen föregås av en kortare föreläsning av professor John Cook från Glasgow Caledonian University, som närvarade vid inspelningen av La Commune och har skrivit artikeln ”Don’t forget to look into the camera!’ Peter Watkins’ approach to acting with facts (Studies in Documentary Film, 2010). ABF, Sveavägen 41 i Stockholm den 24 april kl. 09:00 – 19:00.