De som fuskar och försöker skörta upp oss blir utan kunder, får inget sålt och försvinner från torget. Självreglering. Är det tänkt. Men. Fungerar det överallt? Eller ens på torget?

EU har regler om att inget medlemsland får införa regler som snedvrider konkurrensen. Det vill säga, gör att vissa får fördelar genom lagregler eller olika politiska beslut. Marknaden ska inte regleras, alla ska ha samma villkor och staten ska inte lägga sig i, bara garantera att alla har samma möjligheter att konkurrera. Så lyder evangeliet enligt libertianismen, opinionsundersökningar och valresultat.

Men hur är det egentligen, vilka räknas som aktörer på Marknaden? Omfattas av konkurrensvillkoren? Det kom ett förslag på att de som anordnade välfärd, finansierad med skattemedel, skulle följa kollektivavtal. Och genast invände en organisation att det var att snedvrida konkurrensen. Men är det inte att snedvrida konkurrensen när vissa får gå med vinst och andra inte, trots samma finansiering – skattemedel?

Sedan vårens budgetprop är det ganska fritt fram att sysselsätta trefasare med nästan vilken sysselsättning som helst. Visserligen finns en diskussion om att det kan bli problem av fyra typer när man ska avgöra om ifall en sysselsättning konkurrerar med en anställning eller inte. Och konkurrera med en anställning får en sysselsättning inte göra. För sysselsättning är skattefinansierad.

De fyra olika problem som listas är – citat från korrespondens med Arbetsförmedlingens kundrelationsavdelning:

”• Undanträngningseffekt: kan uppstå i reella arbetsuppgifter, beakta skillnaden i betydelse mellan ordinarie arbetsuppgifter och ordinarie anställningar. Från Budgetpropositionen 2013 sid 20: ̕En effekt som kan uppstå är s.k. undanträngning. Direkt undanträngningseffekt uppkommer då deltagare i program eller subventionerade anställningar utför arbetsuppgifter som gör att arbetsgivaren därigenom kan ha färre reguljärt anställda än vad som annars skulle ha varit fallet. Undanträngningen kan emellertid vara motiverad om arbetet går till en person som har svårare att få ett arbete. Arbetsförmedlingen har i uppdrag att se till att minimera undanträngning i det fall de inte är arbetsmarknadspolitiskt motiverade.̕ Det handlar alltså inte om vilka arbetsuppgifterna är i sig och/eller i vilken utsträckning dessa är att anse som ordinarie eller inte, utan vad det får för konsekvenser hos den enskilde anordnaren i termer av uteblivna anställningar/neddragningar. Riskerna kan begränsas av Arbetsförmedlingen genom bra samrådsförfarande med facket, korta beslut och tät uppföljning.

• Inträngningseffekt: skapas när en sämre rustad arbetssökande får bättre förutsättningar att erhålla en anställning jämfört med en bättre rustad som i grunden har bättre förutsättningar och chans på flera andra arbeten. Detta är accepterat och grundprincipen för alla anställningsstöd. Ökar när sysselsättningen har hög grad av reella arbetsuppgifter. Ökar/gynnas om deltagarna kan ta del av anordnarens anställningsbehov
eller utnyttjande av kontakter/nätverk.

• Konkurrenssnedvridning: störst risker inom den privata sektorn. Branscherna är olika känsliga för detta. Arbetsförmedlingen har även skäl att beakta effekter hos offentliga arbetsgivare som numera utsätts för konkurrens av privata arbetsgivare. Handlar ofta om försäljning av varor och tjänster till lägre priser eller lägre kostnader som leder till högre vinster. Uppstår också om enskilda företag har många subventionerade anställningar.

• Inlåsningseffekter: uppstår i verksamheter där deltagare i arbetsmarknadspolitiska insatser tenderar att stanna längre än nödvändigt. Motverkas av Arbetsförmedlingen med väl avpassade upplägg för jobbsökning och exponering för efterfrågan hos anordnaren eller andra arbetsgivare samt korta beslut.” Läs det där igen och förklara för mig vad som skiljer sysselsättning från arbete. Vad som får skattefinansieras och inte. Tänk nystartsjobb också.

Kan det finnas snedvriden konkurrens när det handlar om arbetsmarknaden här? Eller? Handlar det om att skapa en ny Marknad? En sysselsättningsmarknad? Utan lönekostnader eller andra kostnader för  anordnaren”/arbetsgivaren. Och utan lön för den sysselsatta. För den ersättning en sysselsatt trefasare får är antingen den a-kassa hen tidigare betalat in eller försörjningsstöd som alla skattebetalare betalar in. Inget som belastar arbetsgivaren. Hen får istället betalt för att sysselsätta. Ca 4 500 per månad. Minimal levnadsnivå bekostas av den sysselsatte i ett tidigare liv eller av andra skattebetalare. Även de utan jobbskatteavdrag.

Arbetslinjen.
Och dessutom så förhindras den arbetslöse att söka arbete, för hen ska ju befinna sig sysselsatt på 80% av arbetstiden. Inom parentes förstår jag inte hur detta ska befrämja möjligheterna att få ett ”riktigt” arbete där hen kan få jobbskatteavdrag och kunna känna sig som en i innanförskapet.

Men, förstår du hur det är tänkt att fungera så berätta gärna för mig.

Sen finns konkurrens i en annan mening. Den som visar sig bäst ska premieras. Återigen förmodligen bra för alla med samma utgångsvillkor. Tävling. Men om utgångsvillkoren är olika på en given arena då? Där ska kvalitet säkras genom konkurrens. Gäller såväl sjukvård som utbildning.

Genom utvärderingar med olika kriterier ska instanser mätas mot varandra – samma arena. Landsting mot landsting. Vårdinrättningar mot vårdinrättningar. Universitet mot universitet. Och de som får bästa värdena får del av olika grönsaker, morötter, i form av extrapengar.

Ok. jag förstår. Enligt marknadsprincipen ska de som inte hamnar högst, precis som krämarna på torget, bara försvinna. Utkonkurreras. Eller?

Så ska vi lägga ner de landsting som hamnar sist i rankningen? Skrota de vårdinrättningar som inte hamnar över godkändstrecket? Utplåna de universitet som inte håller måttet? Som väl är grundtanken med marknadsmetaforen? De ovärdiga försvinner till allas vårt bästa. Bort med krämarna.

Själv tycker jag att det är de som inte håller måttet som ska få mer morötter. Grönsaker är inte bara bra, utan också nyttigt. Pengar att stoppa in i de hål som finns för att de ska bli godkända. Till exempel mer personal, mer pengar till stöd för dem som inte når målen.

För inte ska vi väl lägga ner hela landsting? Hela universitet? Eller...

Så om morötter i form av pengar ska vara ledande i arbetet mot det bästa av samhällen. Vad blir kvar när alla som inte har resurser att köpa marknadsstånd, betala reklamen, har råd att anlita alla försäljare med smort munläder och framgångsrika PR-byråer?

Det bästa av samhällen när vi gjort oss av med allt som inte fixade konkurrensen?