Var det så det var tänkt? Inte? Vad var det vi röstade på? Jobblinjen?
Men det heter ju arbets-FÖRMEDLING. Tror man inte då att de som arbetar där ska FÖRMEDLA jobb? Jag trodde det i alla fall. Men, kräv av alla arbetslösa att de ska söka alla tänkbara jobb. Och arbetsgivarna drunknar i ansökningar från personer som egentligen inte har den efterfrågade erfarenheten eller utbildningen (Nej, inte "kompetens" – det är ett alldeles för flummigt begrepp). Så, då kan arbetsförmedlingen ägna sig åt att lära arbetssökande att skriva meritförteckningar (CV är något annat – levnadsteckning), hur man uppträder på en intervju, "hur man söker jobb" ... Istället för att förmedla jobb. Det ska ju den arbetssökande själv göra: Sök upp platser där du vill jobba. Skriv en (säljande) presentation av dig själv. Leta reda på det jobb du vill ha och ligg på.
Och vilket förtroende ska jag ha för en arbetsgivare som faktiskt inte vet vilka behov verksamheten har, utan anställer mig som "visat framfötterna"? Hmm ...
Finns det något samband mellan att det är "många" arbetssökande till alla tjänster, det faktum att du måste lära dig att skriva DET MEST ATTRAKTIVA CV:t för att "skilja dig från mängden", lära dig hur man ska agera på den eventuella intervjun och kravet på att arbetssökande måste söka alla jobb? Och att X antal "coacher" får ersättning av skattemedel för att ... vaddå? Ifall jag själv får bestämma vilka jobb som kan vara aktuella och söka endast dem? Kan det lätta på den börda som arbetsgivare dignar under? Eller sänks inte lönerna då? Så att "lönar det sig att arbeta så får vi ner arbetslösheten" (citat Herr Borg i Studio ett:s utfrågning kring den senaste budgetproppen). OK lägre löner så kommer fler att anställas. Men säg det då! Att det är det som det handlar om.
Men, kan man inte använda skattemedel på ett mer produktivt sätt, eller bara sätta in dem där de behövs? Både skattepengar och arbetssökande, menar jag. Ifall det behövs fler inom vården, fler i skolan, fler i parkförvaltningen, fler inom äldrevården? Kan man inte satsa skattepengar (både kommunala och statliga) på det då och skapa jobb, som kan sökas. Jag tror att fler får jobb då.
Fast: Nej, marknad var det. En marknad där arbetssökande är beredda att ta vilket jobb som helst till vilken lön som helst, under vilka villkor som helst. LAS, ska ju göras om. (Och MBL och arbetstidslagen och semesterlagen och kollektivavtalslagen och ...?). Så bygger vi det bästa av samhällen! (Till den som redan har från den som inget har?)
Men så kom ju en annan lösning på det här med behov inom den offentliga sektorn. Från (Fp). Kräv av socialbidragstagare att de måste arbeta för att få sitt bidrag (som de f.ö. betalt för när de hade anställning). Genial lösning, samtidigt som personerna får ut pengar de avstått från när de hade jobb, så kan vi få dem att utföra jobb som vi annars inte ville betala för. Och publikum bli glad. Tulipanaros?
Fast kanske inte de som försökte sko sig på kommunen eller staten genom att utföra jobb som tidigare var "det allmännas" problem – skattemedel betalar mitt företagande. Illojal konkurrens, skulle jag vilja säga. Varför ska socialbidragstagare utföra jobb som jag kan tjäna pengar på? ORÄTTVIST!
Sen var det ju det här med varför man inte kan komma ifråga för ett jobb. Tidigare handlade det om att jag inte hade de efterfrågade "kompetenserna". I det senaste fallet handlade det om att de kallade sökande successivt, inte efter någon sista ansökningsdag och – tråkigt för mig, som är speciellt kompetent i det aktuella fallet – jag hade ju sökt så sent: "först till kvarn..." Hmmm.
Eller: vem har det lägsta priset? Visst, vi ska vara prismedvetna. Jepp. Men accepterar vi också att vår kunskap, erfarenhet, utbildning och visdom också mäts med en prislapp? Och att den som sätter lägst pris på sitt liv får jobbet?
Jomenvisst, vi har ju valt en marknadsekonomi.
Fast egentligen: Vilka jämra "vi" ...
Carin Åberg
Harbo
