Sommaren 1948 skedde de så kallade ”tattarkravallerna” i Jönköping. De pågick i ett par veckor och drabbade resandefolket. De misshandlades och många hem förstördes. Rasisterna var ivrigt påhejade av tidningarnas hets mot ”tattarplågan”. Det finns ett namn för sådant; pogromer. Men ingen skribent kallar det som hände i Jönköping för pogromer. Pogromer sker i andra länder. Inte i Sverige.
Tusentals barn ”tvångsomhändertogs” därför att föräldrarna tillhörde resandefolket. Det rätta ordet är barnstöld. Barnstöld är inte ett omtänksamt ”omhändertagande” - utan ett medvetet övergrepp i syfte att utradera en folkgrupp. FN kallar det en form av ”folkmord”.
Resandefolket vill bli erkänt som en egen folkgrupp - men Riksdagen har bestämt att resande ”kan” räknas in i den romska minoriteten. Ordet ”kan” är här viktigt. Om man verkligen skulle räkna in resandefolket i den romska minoriteten blir konsekvenserna för minoritetspolitiken stora. Till de 30 000 romerna skulle man föra en grupp resande på minst 35 000 (Källa Nationalencyklopedin). Antagligen många fler. De resande skulle inte bli en liten delgrupp i den romska. De skulle bli i majoritet - OM man tog ordet ”kan” på allvar vill säga. Men det gör naturligtvis inte politikerna. Istället har de gjort romani chib till huvudspråk för den romska minoriteten - inte resandefolkets språk; svensk rommani. Här vill jag understryka att jag inte ifrågasätter romani chibs status som minoritetsspråk. Tvärtom, det är utmärkt att det ges minoritetsstatus! Min måltavla är politikernas syn på resandefolket.
Resandegruppen ses som något oklart, som inte i sig själv är gott nog. Några som inte själva får bestämma vad de vill kalla sig. Metoderna ändras, men makten över språket ligger fortfarande hos makthavarna - nu som då. Politikerna är eniga över partilinjerna i denna syn. Makthavarnas arrogans är sig lik oavsett parti; man skiter i resandefolket!
Olof Rydström