De problem som orsakas av ohejdad tillväxt skall således lösas med ännu mera tillväxt. På varje nivå i samhället och näringslivet menar man att bara vi blir lite större så blir allt mycket bättre. Och tidsperspektivet är inte överdrivet långt. Inom näringslivet har den nästkommande kvartalsrapporten nu blivit norm. Och inom politiken tänker man inte längre än till nästa opinionsundersökning eller möjligen nästa val. Likt von Döbeln inför slaget vid Jutas är man alltid beredd att utropa:

Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre
Som gör mig för i morgon sjufalt värre,
Men hjälper mig i dag på mina ben!

Som väl är finns det andra som tar framtiden på mera allvar. Som inser att ett mänskligt framtidsperspektiv bör röra sig inte bara om mindre än ett decennium utan om sekler och millennier. Och att peak oil inte bara gäller frågan om de närmast kommande årens bensinpriser. Utan i stället bör kompletteras med vad man skulle kunna kalla peak mineraler. Där man i mineraler inbegriper alla malmer, grusåsar och vad det månde vara som mänskligheten behöver av råvaror.

Ty jorden är ingen evighetsmaskin, ett evigt ymnighetshorn. Men det som kommer att hända är inte att det ena efter det andra tar slut. Utan att det blir alltmer resurskrävande att få fram. Eller krasst uttryckt kommer att stiga i pris. Vilket kan tyckas överkomligt med tanke på att den ständigt ökande tillväxten kommer att ge oss ständigt ökade ekonomiska resurser.

Drömmen om perpetuum mobile, en evighetsmaskin som ständigt levererar ett överskott av energi, punkterades definitivt av de termodynamiska lagar som formulerades på 1800-talet. De säger att energi varken kan skapas eller förintas inom ett slutet system. Men också att en storhet som kallas entropi alltid ökar vid alla förändringar inom systemet. Ökad entropi kan populärt uttryckas som att man har mindre möjlighet att dra nytta av ett systems egenskaper. En bil med slitna däck och tom bensintank har således högre entropi än en ny och fulltankad.

I boken Myten om maskinen (Bokförlaget Daidalos 2010) använder professorn i humanekologi Alf Hornborg begreppet entropi för att vi skall förstå konsekvenserna av industriell tillväxt. Hans slutsats blir att all industriell verksamhet ökar jordens entropi. Tanken att man genom tillväxt och rationaliseringar skall kunna bygga sig bort från problem, som är förknippade med tillväxten, är således en myt. Den ständiga tillväxten är lika omöjlig som ett perpetuum mobile.

Gunnar Lindstedt kommer i sin bok Svart jord (Frank förlag 2008) fram till samma slutsats inom ett begränsat område av mänsklig verksamhet. Han visar att det industriella jordbruket på två sätt är beroende av billig, det vill säga fossil energi. Dels för driften av den maskinella utrustning som används. Dels för framställning av den konstgödsel som är en förutsättning för industrijordbrukets stora skördar.

Redan på 1950-talet höll professor Georg Borgström ett antal föreläsningar i svensk radio om att jordens födoämnesresurser inte kommer att räcka till världens snabbt stigande befolkning. För dessa åsikter hånades han av de tillväxttroende men kunde ge dem svar på tal. Han skriver i förordet till Mat för miljarder (LT:s förlag 1962, TEMA-pocket 1966):

”Vi hotas att fråntas vår framtid genom eget förvållande. Det kan på fullt allvar ifrågasättas, om någonsin i mänsklighetens historia vårt omedelbara öde stått så klart att läsa som i en öppen bok. Men vi beter oss som råttan paralyserad av ormen eller som strutsen: vi vill inte se. Dessvärre nödgas man konstatera, att majoriteten av världens vetenskapsmän och tekniker antagit schamanernas vidskepliga roll – man läser allsköns besvärjelseformler och predikar tron på det tekniska framåtskridandets lärosatser tvärtemot alla fakta och en otvetydig verklighet. I specialiseringens tidevarv har denna nya övertro fått träda i stället för vetande.”

Och då är att märka att Borgström tar upp den framtida bristen på mat och vatten men inte berör vad som hamnat i fokus för dagens kritiker av tillväxtsamhället. Att utvinningen av fossil olja redan passerat den topp som kallas peak oil och att man nu med relativt god noggrannhet kan beräkna hur tillgången kommer att minska de närmaste decennierna.

I två nyutkomna böcker är detta grunden för författarnas vidare resonemang. En gång skall jorden bliva vår av Pål Steigan (Leopard förlag) och Omställningens tid av Björn Forsberg (Karneval förlag). Båda författarna ger en mörk bild av vad mänskligheten har att se fram mot men ger också en strimma av hopp som glimmar fram i böckernas undertitlar. Pål Steigans Strategi för en ny värld och Björn Forsbergs Tillväxtens slut och jakten på en hållbar framtid.

Särskilt Björn Forsberg syns vara den borne optimisten som ger exempel på vad som redan händer av förändringar på ett antal orter med sinsemellan mycket olika förutsättningar. Men med samma tro på att en förändring är möjlig. På så olika platser som Detroit, den danska ön Samsö, det jämtländska Undersåker och Havanna hittar han exempel på att jakten på en hållbar framtid redan har börjat.

För Kuba sätter han som en kapitelrubrik Världens enda hållbara land. Och det är också vad Jan Strömdahl väljer att visa - i ett diagram - redan på omslaget till sin bok Kubas omställning till ekologisk hållbarhet (Langholmen förlag 2010).

Längs diagrammets x-axel visas Human Development Index (HDI). En storhet beräknad ur förväntad livslängd, utbildningsnivå och BNP. Längs y-axeln visas Ekologiskt fotavtryck. Ett värde på HDI över 0,8 är ett tecken på att levnadsförhållandena i landet är goda. Ett ekologiskt fotavtryck under 2,0 visar att landet inte förbrukar mer resurser per invånare än vad vårt jordklot tål.

Kuba är det enda land i världen som samtidigt uppfyller båda dessa kriterier och Jan Strömdahl berättar i sin bok om hur man inom jordbruk, vattenanvändning, energiförbrukning, transporter, bostäder och avfallshantering arbetar för att hålla det ekologiska fotavtrycket nere samtidigt som man skapar goda levnadsförhållanden.

Det är lätt att gripas av svartsyn när man läser om hur det extrema tillväxttänkandet med stormsteg håller på att förstöra levnadsbetingelserna på vår jord. Exemplet Kuba visar att en annan världsordning är möjlig och framtiden ser genast lite ljusare ut.

HENRIK LINDE
Strängnäs