"Så småningom fick vi montera upp baracker berättar en av de internerade som vill vara anonym. Men innan dess var det hemskt. Det var ständigt mellan 30 - 40 grader kallt. Vi bodde i bagarstugor, uthus och vedbodar, eldade i kaminer och öppna spisar, låg på britsar med halm. Breven vi skrev och breven vi fick, öppnades och lästes. Ringde vi, skulle alltid någon vara med för att lyssna. Men det värsta var, att vi inte visste, vad som skulle hända oss." Citat om Storsien ur Upprättelse - en film om interneringslägren i Sverige under andra världskriget. "- Förmodligen var det placeringen mitt i den norrländska urskogen, obefintlig flyktrisk, som fick någon att kläcka idén att förlägga ett arbetsläger under andra världskriget i byn Storsien": Anne-Christine Liinanki

Jag har länge känt ett behov av en historisk redogörelse för det som efter andra världskriget blev känt som den alliansfria rörelsen eller tredje världen. När bojorna brast – Historien om tredje världens segrar och nederlag är just ett sådant försök med koncisa redogörelser av olika toppmöten mellan de alliansfria staterna och de effekter dessa möten har fått.

Man fylls lätt av en djup resignation när man läser detta. Ett halvt århundrades historia som berör flera miljarder människors vardag har delvis glömts av västliga historieskrivare. Alla dessa goda intentioner som dessa länder har haft, som utmynnat i fullkomliga fiaskon – inte sällan med en god hjälp från en alltid lika cynisk västvärld. Med tullar, kupper, splittrande utrikespolitik eller Internationalla valutfondens hjälp ser väst till att hålla sina före detta kolonier i ett evigt slaveri.

Jag kommer även på mig själv med att leta efter det som bokens titel utlovar, nämligen segrar, men dessa uteblir. På många ställen förvärras snarare ojämlikheten mellan världens folk. Det går inte annat än att konstatera att på jorden i dag dör människor som hundar, allt i det yttersta av slöseri.

»Det var här, på de leriga slagfälten i djunglerna som slutet kom för den brittiska kolonialismen och myten om den vita rasens överlägsenhet. « På väg hem från en av sina resor i Sydostasien fick Ulf Nilsson några timmar över i Singapore och passade då på att besöka War memorial park vilket ledde till följande betraktelse.

Den 8–9 maj firas i Europa ”Segerdagen”, dagen för de allierades seger över Nazityskland. Störst tycks intresset för segerdagen vara i det före detta Sovjetunionen, medan den knappast alls uppmärksammas hos oss. Detta trots att intresset för andra världskriget av allt att döma är större än någonsin i Sverige – en uppsjö av populärhistoriska böcker på temat fyller bokhandlarna, medan tv-serier och biofilmer påfallande ofta behandlar skeendet 1939–1945.

Skyldig till skuld. En europeisk resa i Nazitysklands skugga

Henrik Arnstad

Norstedts

Finland 1944. Krig, samhälle. Känslolandskap

Henrik Meinander

Atlantis

Finlands oerhört dramatiska historia under andra världskriget (2VK) driver ständigt författare att pröva sina historietolkningar och läsare att granska dem. Dramatiken började redan vid det korta inbördeskriget jan–maj 1918 som slutade med den vita sidans seger och följande våldsorgier (se A. Roselius I bödlarnas fotspår, recenserad i FIB 9/09). Under hela 1920–30-talet regerade högern i Finland och den fascistiska Lapporörelsen var dess ”bruna bataljoner”. Det var en arrogant och militaristisk höger som senare skulle förhandla med Sovjetunionen. Naturligtvis skar det sig och vinterkriget 1939-40 var därmed ett trist och fruktansvärt faktum. De ryska fredsvillkoren var hårda, men inte orimliga. Detta kunde den finska militarismen inte smälta utan de kastade sig med glädje, tillsammans med Nazityskland, över Sovjet 1941. Hitlers Operation Barbarossa är omtalad och omskriven, men det finska anfallet har tonats ned. Eller så gör man som Finlands president Tarja Halonen gjorde 2005 och förklarar det bara var ett ”specialkrig”, i meningen separat krig.

Henrik Arnstad kom 2006 ut med en bok om Sveriges krigstida utrikesminister Christian Günther och det spel han deltog i. Boken lyfte förtjänstfullt fram den kontroversiella frågan om Finlands ansvar. Historieprofessorn Henrik Meinander var inte sen att skynda till den storfinska historieskrivningens försvar (SvD 3/12 -06): Arnstad förstår inte komplexiteten i krigsläget, att Finland ”måste liera sig med Tyskland” och Finland hamnade utan egen förskyllan på nazisternas sida, den s.k. ”drivvedsteorin”.

Nu återkommer Arnstad med en bok om skuldfrågan i Finland, Tyskland, Österrike och Italien. Han försöker väva ihop för- och krigshistorien i de fyra ”vapenbrödraskapen”. Det är ett spännande grepp även om det nog hade behövts mer än 200 sidor. Finlandsavsnittet är starkt och borrar kring de frågor som togs upp i inledningen. SS-chefen Himmler och hans efterlevande familj är fokus för Tysklandsavsnittet. Det är inte originellt, vi har hört det förut, men det är skrämmande sakligt. Italienavsnittet inleds med referat av den charmiga, men totalt förljugna Hollywoodfilmen Kapten Corellis mandolin. Greppet är fyndigt. Den italienska fascismen har via sin förankring i den italienska borgerligheten ständigt förskönats: ”Vi var aldrig nazister.” Arnstad är saklig och djärv. Det senare kommer recensenterna att straffa honom för. Han visar genom konkreta exempel på likheterna mellan Finlands och Italiens upprättande av koncentrationsläger. I ett avslutande kapitel pekar Arnstad på hur fakta har svårt att besegra myterna om 2VK. Hans långa diskussion om Sveriges roll under kriget, t ex transittrafiken, är avslöjande och välgörande. Det finns många skäl varför man bör läsa Skyldig till skuld.

Meinanders bok koncentrerar framställning till ett år – 1944 – och det är sanningens år för Finland. ”Vapenbrödraskapet med Tyskland” framstår för alla som minst sagt brydsamt. De finländska styrkorna står långt in i Sovjet, och nu vänder strömmen. Ryssarna inringar i Operationen Bagration flera tyska armékårer i Vitryssland. Därmed upphör Nazitysklands militära styrka. Finland deltar i kriget – på fel sida. De allierade reagerade också skarpt och t.ex. USA bröt de diplomatiska förbindelserna med Finland.

Meinander är utomordentligt kunnig, och hans källmaterial är överväldigande. Boken skildrar i 12 kapital, månad för månad händelserna. Framställningen är mycket klar och Meinander skildrar inte bara diplomati och krigshistoria, utan ger bred historiska och sociala utblickar. Det gör hans bok mycket läsvärd.

Nå, hur är det med rättfärdigandet av brödraskapet med Nazityskland? Kanske har Meinander modifierat sig något i förhållande till angreppet 2006 på Arnstad? Han medger direkt att den tyska hjälpen med krigsmateriel, en armédivision och två flottiljer med attackflyg var avgörande för att stoppa ryssarnas offensiv öster om Viborg och i Fjärrkarelen (Östkarelen). Han hamnar dock till slut i att regeringens avvisande av ryska fredsvillkor våren 1944 och uppslutningen på Hitlers sida ”räddade” Finland från att bli sovjetisk lydstat. Därför ger också Meinander statsrådet Paasikivi epitetet ”pessimist” då den senare ville acceptera de ryska fredsvillkoren (och undvika kriget).

Vi sitter idag med facit i handen, och därför ger jag Meinander rätt i att Finlands situation var svår och bedömningarna blir komplicerade. Professorns allvarligaste brist är nog att han inte erkänner antikommunismen hos den finska ”överheten” som en stark förklaringsvariabel. Man ville inte förhandla; bolsjevikerna var pack och skulle behandlas därefter. En annan regering hade troligen kunna hålla Finland utanför kriget. Dock, läs Meinanders bok och döm själv.

3/10