Innebär det livliga intresset för andra världskriget också att kunskapen om ämnet är god? Knappast.
Vad får vanligt folk egentligen veta och varifrån kommer informationen? Mycket behandlar krigföringen i snäv mening, enskilda krigståg, fältherrar och så vidare. En stor del av uppmärksamheten kring kriget kretsar också kring Förintelsen. En mycket betänklig omständighet är att nästan hela informationsflödet kommer från Storbritannien eller USA: Hollywoodfilmer, kabel-TV:s History Channel, populärhistoriska författare som Applebaum och Montefiore. Motsvarande historieförmedling från exempelvis Ryssland lyser närmast med sin frånvaro.
Följden blir ofrånkomligt en ensidig och klichéartad syn på kriget, där främst USA-England heroiseras. Samtidigt mörkläggs eller snedvinklas väsentliga sidor av förloppet. Saken blir inte bättre av att de styrande politiska kretsarna allt mer försöker påverka allmänhetens syn på bland annat andra världskriget. Myndigheten Forum för levande historia är ett ökänt exempel. Förutom att lyfta fram Förintelsen går verksamheten i hög grad ut på att sätta likhetstecken mellan nazism och kommunism.
Det sistnämnda är ett uppseendeväckande inslag i de numera gångbara historietolkningarna: Nazityskland och Sovjet var lika goda kålsupare, och krigets utfall innebar endast att ett totalitärt tyranni ersatte ett annat. Tanken är förvisso inte ny, men efter murens fall har denna klichébild kolporterats med förnyad frenesi. (Den skärpta demoniseringen av kommunismen ter sig särskilt märklig med tanke på att den kommunistiska rörelsen i Europa i dag är nästan utplånad). Samtidigt som forskarna, efter studier i de numera öppna Sovjetarkiven, skrivit ner antalet offer för Stalinterror och Gulagsystem, används siffror från kalla krigets mest hätska propaganda i den politiska debatten. DN:s ledarskribent Peter Wolodarski skrev nyligen: ”… Fram till andra världskrigets slut administrerade (KGB) folkmord på ungefär 30 miljoner människor.”
I den förment objektiva Kunskapskanalen visades häromveckan en lettisk TV-film, The Soviet Story, som behandlade Sovjet under Andra världskriget. Tittarna fick veta att kommunisterna var av alldeles samma skrot och korn som nazisterna: sovjetledningen avslog mängder av försök från Storbritannien och Frankrike att skapa en allians mot Hitler, och lierade sig i stället med Tyskland i akt och mening att starta det nya världskriget. Berija, Sovjets säkerhetschef, och Gestapos ledare, Reinhard Heydrich, påstås ha träffats för att lägga upp en gemensam strategi för att bland annat ”lösa judefrågan”. När Sovjetarmén i slutet av kriget befriade Auschwitz och andra läger var det egentligen bara för att ryssarna själva skulle kunna fortsätta nazisternas verksamhet i dessa läger. Nazisternas och kommunisternas primära målsättning var att döda så många som möjligt – enda skillnaden var att nazisterna ville döda andra raser, kommunisterna alla av fel klass. Som bevis för det senare uppger filmen att Sovjetregimen, medvetet och överlagt, beslagtog all mat i Ukraina – alla tiggarbarn sköts.
Att filmens innehåll sakligt sett i stora stycken är absurt är ju inte lätt för den genomsnittlige tittaren att veta. Exemplet visar att vad som helst i dag kan påstås om Sovjet. Helt opåtalt kan rena skrönor och bildförfalskningar föras fram i media som gör anspråk på saklighet. Källkritikens vanliga regler gäller helt enkelt inte för kommunismens historia. Här tycks de flesta tongivande opinionsbildare överens.
Dagens gängse berättelse om andra världskriget är att det var USA och Churchill som räddade Europa (och världen). Vad vi räddades från, utöver Förintelsen, hamnar märkligt i skymundan. Och så blir det när Sovjet och Östeuropa bara tillåts passera i förbigående, och då propagandistiskt tillrättalagt. Man vet inte exakt hur många som dog i andra världskriget. I Europa kan över 40 miljoner ha dött. De flesta av dessa offer var medborgare i det dåvarande Sovjet, något som dock behandlas mycket sparsamt i den dominerande berättelsen. När man nämner följande siffror uppfattas de därför beklämmande nog som nyheter av många: 1941–1945 förlorade Sovjet 11 miljoner soldater i döda och 18 miljoner i sårade. De civila offren var ännu fler: 15 miljoner döda. Till Sovjets mänskliga förluster skall också läggas de materiella; så förstörde tyskarna och deras allierade bland annat över sex miljoner byggnader och 32 000 fabriker. 98 000 kollektivjordbruk plundrades på djur och spannmål. Antalet stupade sovjetsoldater bekräftar också vem som bar de största bördorna i kriget mot Nazityskland: britter och amerikaner förlorade vardera drygt 400 000 man under hela kriget. Röda armén stod för 93 procent av de tyska förlusterna.
Vad handlade då kriget om? Åter blir den gängse berättelsen dimmig: Hitler var ond. Tyskland hade behandlats för hårt efter första världskriget. Den ekonomiska krisen fick många att kräva ”en stark man”. Med detta och rasidéerna fick Hitler med sig många tyskar. Men sen bränns det. Om mycket handlade om första världskriget undrar man varför denna konflikt i sin tur bröt ut. Den frågan ställs sällan, än mindre besvaras den. Det närmaste man kommer är sliriga formuleringar om dålig diplomati och nervösa regeringar, och så den där serbens terrormord i Sarajevo 1914. Att diskutera bakomliggande kapitalistiska strukturer, imperialism och så vidare går ju inte an; sådant stämplas i regel som kommunistpropaganda. Folk kan ju börja analysera vår egen tid efter samma logik, vilket skulle väcka obehagliga frågor om västvärldens krig i dag i exempelvis Irak och Afghanistan: kan här finnas andra motiv än kvinnans frigörelse och demokratispridning?
Vad hade hänt om Hitler segrat? Nazitysklands geopolitiska program innebar bland annat ett enat Västeuropa under tysk ledning. Svaga och av Tyskland styrda eller beroende slaviska statsbildningar i Östeuropa, leverantörer av råvaror och arbetskraft västerut. Kontroll över oljan i bland annat Kaukasusområdet. En raspolitik som innebar eliminering av ”undermåliga raselement”, det vill säga judar, romer och, inte att förglömma, 30 miljoner slaviska ”träskmänniskor” enligt den så kallade Generalplan Ost. Ett samhällssystem utan några som helst demokratiska institutioner (ledarprincipen). Utrikespolitiken var i första hand inriktad på att skaffa ”Lebensraum” i öst, där tyskar skulle kolonisera de samhällen som rensats på sina tidigare invånare. Det ickeslaviska Europa – Frankrike, Italien och så vidare – skulle respekteras som egna statsbildningar, men, mer eller mindre, under Tysklands ”naturliga ledning”. Ekonomin skulle vila på kapitalistisk grund.
För de flesta av oss som begrundar naziprogrammet betydde segern över Nazityskland en stor seger för mänskligheten. Att Sovjet spelade en huvudroll för detta utfall är omöjligt att bortse från. Kålsuparteorin om ”de totalitära systemen” klingar därför falskt, trots den gruvliga repression som onekligen förekom
i den sovjetiska diktaturen. Man bör lägga märke till att stora delar av den europeiska borgerligheten länge hoppades på en Hitlerseger mot Sovjet; de ansåg uppenbarligen inte nazism och kommunism vara totalitära tvillingar. Faktum är att det inte bara var Tyskland som anföll Sovjet den 22 juni 1941. Rumänien, Finland, Italien, Ungern med flera kom snabbt med, liksom tusentals frivilliga från ockuperade länder, som Danmark. Sveriges kung skickade ett entusiastiskt gratulationstelegram till Hitler 1941, då de tyska arméerna tycktes vara på väg att segra.
Men om detta må vi inte berätta, varken på Segerdagen eller vid andra tillfällen.
Lennart Palm är historiker bosatt i Göteborg.
Publicerad i nr 4 2010
