På väg hem från en av mina resor i Sydostasien fick jag några timmar över i Singapore och passade då på att besöka War memorial park.
Bland stora monument som påminner om första och andra världskrigen stötte jag också på ett mindre men mycket intressant monument över grundandet av Indian National Army, INA. En skylt intill förklarade att det ursprungliga monumentet invigdes av Subhas Chandra Bose den 8 juli 1945. När britterna återkom ett par månader senare revs det ner men har alltså senare återuppförts.
Tyvärr framgick det inte när och på vems/vilkas initiativ det skedde.
Där, i den tropiska värmen, tänkte jag att detta måste betraktas som ett slag i ansiktet på de forna kolonialherrarna. Britterna såg ju S C Bose som en förrädare för att han tog stöd av japanerna i kampen för ett fritt Indien, något som Jan Myrdal har skrivit om i FiB.

Det var en mycket komplicerad situation för de indiska nationalisterna. Inne i Indien drev Kongresspartiet sin Quit India-kampanj för att köra ut britterna och skapa ett självständigt Indien, med påföljd att stora delar av ledningen satt fängslad. De indiska kommunisterna hade anslutit sig till den antifascistiska alliansen och låg lågt med självständighetskampen. Britterna stämplade all nationalism och strävan efter självständighet som landsförräderi.
Tillbaka på flygplatsen fick jag av en händelse som kan verka som en tanke syn på en intressant bok: Forgotten armies. The fall of British Asia 1941-45 av Christopher Bayly och Tim Harper. Boken är en fantastisk översikt av situationen i de forna brittiska kolonierna Indien, Burma och Malaya, dessutom med intressanta utblickar till övriga Sydostasien, Kina och naturligtvis Japan. Den ger en bakgrund till kolonialväldets tillkomst, till exempel att det krävdes tre krig för att erövra Burma.

Författarna är brittiska akademiker verksamma vid Cambridgeuniversitetet men förmår ändå att se historien ur de koloniserade folkens synvinkel. De verkar ge en rättvisande beskrivning av hur kolonialmakten slog ner Quit India-kampanjen på ett mycket brutalt sätt. 2 500 människor dödades, 66 000 fängslades (17 000, bland dem stora delar av Kongresspartiets ledning, satt fortfarande i fängelse 1944), tortyr, masspiskningar och bränning av hela byar förekom. Till och med den försiktige  Nehru sa senare att minst en britt borde ha hängts.
Boken skildrar hur kolonialmakten levde ett överklassliv totalt avskärmad från den inhemska befolkningen. Britterna upp-trädde arrogant, de byggde upp en korrumperad kolonialförvaltning, härskade genom att splittra, och motverkade all social rättvisa och trygghet för att i stället gynna en brutal marknadsekonomi. Om det senare skriver författarna att under kriget ”i hela regionen tvingades så många som 100 000 kvinnor och flickor att bli sexslavar. En del direkt, som de så kallade comfort women i japanernas fältbordeller och många fler genom verkningarna av den fria marknaden och svälten i de brittiska områdena” (min översättning).

Bokens titel avser bland annat den brittiska 14:e armén, som mest bestod av indier vilka fick skulden för nederlagen 1941–43. Den nonchalerades i London och Washington, men reste sig och segrade över Japan 1944–45. Det var inte en seger för kolonialmakten utan för ett självständigt Indien 1947.
Boken berättar även om INA, som stämplades som förrädare och vars ledare Bose flydde tillsammans med japanerna till Tokyo där han dog i en flygkrasch i september 1945. Men när INA:s soldater återvände till Indien som fångar hälsades de ändå med jubel av folkmassor.
Boken är också och inte minst tillägnad de arméer av arbetare – coolies, bönder och andra av indisk, burmesisk, kinesisk, malaysisk och annan härkomst – som bar de tunga bördorna och gjorde de stora offren.
För alla som har sett filmen Bron över floden Kwai nämner författarna att det förvisso var cirka 14 000 allierade soldater (mest britter och australier) som dog, men att det var minst tio gånger så många asiater.
Över huvud taget har boken ett ovanligt tydligt folkligt perspektiv på historien. Den ger också intressanta inblickar i hur Japan penetrerade området ekonomiskt och kulturellt redan innan kriget och hur de under kriget försökte dölja sina imperialistiska ambitioner under parollen ”Asien åt asiater” för att på så sätt mobilisera folkligt stöd.
Få böcker jag har läst sätter in andra världskrigets historia i ett så brett perspektiv, men den ger samtidigt fantastiska djupdykningar som konkretiserar de stora skeendena.
Framför allt ger boken en mycket bra förståelse för varför det en gång så mäktiga brittiska östasiatiska kolonialväldet trots segern så snabbt föll samman efter andra världskriget, och hur grunden lades till det vi ser i dag.

Asiater såg hur deras forna kolonialherrar fick fly för japanerna. De såg sina egna landsmän uniformerade och med moderna vapen delta i kampen och hur britterna för att vända krigslyckan var tvungna att huvudsakligen lita till indiska soldater och officerare. Asiater lärde sig att behärska modern teknik som tidigare hade varit förbehållen vita. Då frågade de sig självklart: ”Varför ska dessa människor styra över oss”.
Författarna ger tillbakablickar på all kamp mot kolonialväldet som pågick redan före kriget, men framhäver hur enormt mycket väldet försvagades genom kriget.
När ”Fästningen Singapore” erövrades av japanerna i februari 1942 var det ett nederlag som det brittiska kolonialväldet aldrig hämtade sig från.
Boken är ingen vanlig krigshistorik men skildrar även de militära händelserna, bland annat de hårda striderna i gränsområdet mellan Indien och Burma där det kejserliga Japan våren 1944 gjorde en av de sista stora offensiverna under kriget. Den blev också ett av den kejserliga arméns största nederlag. Cirka 80 000 soldater dog. Indiska trupper under indiskt befäl och med starkt stöd från bergsfolk som Kachin och Naga segrade.
Tvärtemot sekellång tradition var det nu indiska soldater och officerare som sattes in för att stärka moralen hos de brittiska trupperna.
Författarna menar att det var här, på de leriga slagfälten i djunglerna, lika mycket som i London och i Kongresspartiets beslut som slutet kom för den brittiska kolonialismen och myten om den vita rasens överlägsenhet.
Japan förlorade kriget men kriget blev på lite sikt även en förlust för Storbritannien! Som vi vet blev utvecklingen liknande i det franska kolonialväldet Indokina.

Ulf Nilsson från Växjö är reseguide med Kina, Indokina och Småland som specialitet.

Forgotten armies. The fall of British Asia 1941-45
Christopher Bayly & Tim Harper.
Allen Lane, 2004

Publicerad i FiB 5/2010