(Max Tegmark)
Den bok som nu kommit på svenska ”Vårt matematiska universum. Mitt sökande efter den yttersta verkligheten” är en fascinerande läsning. Med ett mjukt anslag av personliga anekdoter och berättelser öppnar den steg för steg med matematik och kvantfysik grundläggande frågor om tillvaron och verkligheterna. Så leder han läsaren över en oändlighet av universa i olika nivåer med olika naturlagar till det tillsynes pythagoreiska att ”vår yttre fysikaliska verklighet är en matematisk struktur” vilket öppnar en serie avgörande frågeställningar om vår egen plats i tid och rum. Själv kan jag följa hans resonemang till en del men mina matematiska kunskaper räcker inte till och kvantmekanik klarar jag alls inte. Men seriösa fysiker och matematiker som Brian Rothman i Guardian 14-01-31 och Helena Granström i SvD (14-06-15) tar resonemangen på allvar och jag litar på dem. Boken bör alltså läsas noga.
Dock ser jag en brist. Tegmarks arbete har vad som i verkligheten är en förlaga. Den nämner han inte. Auguste Blanqui, ”L'éternite par les astres. Hypothêse astronomique” (Evigheten igenom himlakropparna), Paris 1872. Jag vill tro att det beror på att Tegmark inte känner till Blanquis bok. Det är han inte ensam om. Inte många gör det. Att han skulle undvika Blanqui för att denne skriver utan kännedom om icke-euklidisk geometri, Einsteins relativitetslära och kvantmekanik vill jag inte tro. Det vore oförnuft. Då skulle Tegmark med Henry Ford hävda: ”Historien är skit.” Det tror jag inte om honom. Blanqui skriver i sin tid och utgår då från tidens och rummets oändlighet, de 72 grundämnenas begränsade antal (han lämnar öppet att de kommer att visa sig vara fler) fascinerad av den matematiskt besatte Pierre Simon de Laplaces beskrivning av himlakropparnas rörelser.
Men hans slutsatser om världarnas mångfald och mer än det blir Tegmarks. Louis Auguste Blanqui sitter sedan 24 maj 1871 helt isolerad i sin cell i det av Atlantens vågor omslutna vindpinade fängelset Fort du Taureau i Morlaix-bukten utanför Bretagne. Vakterna har order skjuta honom om han ens söker se ut mot havet.
Det han skriver är att oändlighet och evighet, naturlagarnas enkelhet och grundämnenas begränsade antal ger en oändlighet världar i alltifrån första nebulosaform till slutgiltig förintelse och därmed för den i ensamcellen skrivande Blanqui inte bara en oändlighet av Blanquier skrivande i cell utan en oändlighet av Blanquier i vart skeende från födelse till död. Så långt har nog de flesta av oss i tonåren sökt grubbla sig fram. Men Blanqui tar ett steg vidare – och det utan den kvantmekanik där båda tänkbara möjligheter alltid samtidigt bekräftas – i vart ögonblick står valet öppet. Existensen fördubblas, sedan tudelning än en gång, en tredje gång, tusentals gånger. Allt som kunnat vara, det har varit, är och blir med oändlighet och evighet verkligt någonstans. Ja, engelsmännen har segrat vid Waterloo ett oändligt antal gånger.
Visst!, som Blanqui skriver (sid 57) kommer man att skria: ”Vilket fåneri direkt från dårhuset.” Men som han påpekar finns härifrån i detta eviga och oändliga universum ingen praktisk möjlighet för oss att spana ut för att finna något med nödvändighet givet duplikat.
En klok förläggare borde ge ut denna Blanquis skrift på svenska. Jag skriver gärna förord om inte någon sådan som Tegmark gör det. Ty boken har haft stort inflytande. Walter Benjamin begrep den inte men den har påverkat såväl Borges som Nietzsche, kanske också Rimbaud och i vart fall mig när Lars Gustafsson och jag gav ut ”Den onödiga samtiden”. (Jag läste den då i Paris i mitten på femtiotalet.)
Den Blanqui (1805 – 1881) som i isoleringscell satt övervakad i detta fort ute i havet var inte någon bruten och till inåtvändhet nedbruten existens. Visst var han fängelsekund. Sedan första gången han sökte välta det orättfärdiga samhället 1827 hade han gång på gång fängslats efter att ha gripits när han deltagit i väpnade sociala uppror. Han är som revolutionär och skribent en det franska artonhundratalets största politiska tänkare - och praktiker. Den som utgör länken mellan Babeuf och sedan carbinarierna till Karl Marx.
Den resning mot de fega och korrupta styrande i det belägrade Paris han ledde den 31 oktober 1870 misslyckades. Han fick fly men greps av kapitulationsregeringens polis dagen innan Paris reste sig den 18 mars 1871. Han valdes till dess ledning men satt fängslad i Cahors. Vilket som Marx påpekade bidrog till Kommunens nederlag. Blanqui hade förmått undvika både misstaget att vänta till efter ett legalistiskt val med militärt angrepp mot den då svaga Versaillesregeringen och laglydigheten i att inte beslagta Banque de Frances guld och andra tillgångar för revolutionen. Han överfördes till Fort du Taureau den 24 maj 1871 under kommunens slutkamp. ”Den blodiga veckan” då den härskande klassen tog sin brukliga hämnd. Enligt segrarnas, Mac-Mahon uppgifter avrättades 17 000 kommunarder och misstänkta. Det verkliga antalet torde vara ungefär 40 000.
Efter den allmänna amnesti under vilken han släpptes fortsatte han att agitera och verka. Han dog mitt under ett anförande. Hans ideologiska och politiska betydelse är än i dag stor. När Thorez i det anfrätta franska kommunistpartiet ville göra sig av med Marty som ifrågasatt dess kompromisser och eftergivenhetspolitik var en av anklagelsepunkterna att Marty skrivit – och hyllat – Blanqui.
Det finns ingen motsättning mellan att inse världarnas mångfald och praktiskt verka för att omvandla denna här.
