Olivier Todd, som nyss hade skrivit en lite personlig bok om Sartre, Todd var gift med Paul Nizans dotter och umgåtts med Sartre, skrev nu en stor biografi över Camus. Han var på Franska Institutet en kväll och gycklade. Sartre var en sån som kunde säga saker som ´en anti-kommunist är en hund´, sade han och de skrockade roat, för som hundar kände de sig inte, damerna och herrarna på Östermalm.
Camus var den yngste Nobel-pristagaren när han fick det 1957. Skönanden Saint-Camus, den förlåtande efter kriget, den välvillige under Algeriet-kriget. När hans stjärna steg, sjönk Sartres som en sten. Motsättningen mellan dessa, en gång bästa vänner, bestod och består. Tjugo år efter Todds äreräddning kommer så två svenska böcker, ”Fransk-algeriern Albert Camus” av Ingmar Simonsson, som får en alldeles för snäll recension i FiB, och Jenny Maria Nilsson: ”Albert Camus Varken offer eller bödel”. Där Simonsson är berättande har Nilsson tydliga politiska motiv.
Konflikten, som några år senare visar sig i synen på befrielsekriget i Algeriet, tog sin början med Camus´bok ”Människans Revolt” och den mycket kritiska recension boken får av Francis Jeanson i Sartres magasin ”Les Temps Modernes”. Frågan var hur långt revolten skall drivas, vad som skall utmanas och förändras, människan eller samhället. För Camus fanns det alltid för människan möjligheten att bli god, att utvecklas till en sannare. ”Vi kan förmå upprätthålla de gränser som finns nedlagda i oss(vi skall bara upptäcka dem), vi kan sätta de begränsningar för oss själva som rättvisan kräver”. Människan var inte en skapelse av historien, av dess strukturer, begränsningen gick alltid att bryta, sanningen fanns inom människan själv. När Nilsson beskriver denna revolt får det en att snarare tänka på tonåren, ”Du blir dig själv när du revolterar eftersom du då gör giltigt ditt självbestämmande.” Det är därför revolten räcker, för Camus är det inte samhället som skall ändras. Sisyfos i hans text måste ses som ”lycklig” då han lyckas överskrida sin dom enbart genom inre kvaliteter. Att i den verkliga världen textilarbeterskorna i Bangladesh , byggnadsarbetarna i Quatar, hembiträdena i Saudi lika tappert skulle uthärda sina dagar och bara gå och mysa, var det hans vision? Att de skulle göra uppror mot sin tillvaro var ju hans fasa. Nej, att glömma hatet gjorde dem till bättre människor. Han fäster sig vid den sida av oss som säger att arbetsköparen inte äger mig fullständigt, inte mina tankar, men bortser ifrån den som upplever situationen som orimlig, ovärdig, något som måste förändras. Den praxis som bryter underkastelsen existerar inte hos Camus. Sålunda underkänner han marxismen och uttalar sig som en otvetydig anti-kommunist. För den ”historiska tanken” utmynnar i tyranni, ”att ta livet av en människa är att beröva henne möjligheten till fulländning” skriver Camus apropå Brasillac, medlöparen, judehataren och en av nazismens viktigaste franska megafoner, dömd till döden efter kriget, som om inte denne tillräckligt visat vad han ville fullända.
När Nilsson redogör för kontroversen kring ”Människans revolt” är hon noga med att demonisera Francis Jeanson, ”en revolutionsromantisk kommunist”, för att hans kritik skall ses i rätt ljus. Han var en som smugglade vapen till FLN ”och bidrog till det ohämmade dödande Camus ville undvika”. Nog sagt.
Som algerier hade han tidigare skrivit om den franska kolonialmaktens styre. Artiklar om fattigdom och misär, om diskriminering och övergrepp, med får man anta, den förhoppning att hans artiklar kunde påverka och förbättra. Kanske blev det bättre, kanske blev övergreppen färre, men strukturen som gjorde dessa nödvändiga ifrågasattes aldrig, att de utsatta skulle resa sig mot fransmännen låg utanför hans världsbild. Som Nilsson skriver om hans syn: Fattigdom, svält och förstörd infrastruktur leder till misströstan, bristande tillit mellan människor och kan ge spelrum för kriminalitet och nya förtryckare.
Att jämföra med Sartres begrepp ”brist” (la rareté), som han ser som strukturell grund för relationen mellan människor, kampen mot denna är vad som utmärker historien, det våld den föder syftar till att undanröja den. ”Bristen” består i att ”det finns inte tillräckligt för alla”, vilket för oss till klassamhällets struktur och fördelning, kampen mot ”bristen” är en kamp mot klassamhället och utsugningen, dvs en befriande kamp som för historien framåt.
Att Camus såg frihetskamp bara som att ”ersätta en form av terror med en annan”, gjorde att befrielsekriget som bröt ut 1954 förpassade honom i en ohållbar situation. Hans dröm om ett Algeriet där franska inbyggare och algerier levde sida vid sida som bröder och systrar var i fara. Inget i den verklighet som kondenserades i FLN:s krig, inget i den historia landet genomlevt sedan koloniseringen 1830 talade för en sådan vision.
Han hade skrivit om missförhållanden, riktat kritik mot Frankrike, men utan att förstå något, Camus avskydde ju historien som orsak till något som helst, så när nu denna exploderade som FLN:s bomber mot cafeterior i Alger, greps han av bestörtning. Förstod inget och fördömde allt. Hans ställningstagande för den franska minoriteten mot araberna var tydligt och tog sig ibland grövre former: ”Inför dem som… fortfarande ser det som heroiskt att ens broder skall dö hellre än ens principer, kan jag bara sträcka mig till att beundra dem på avstånd. Jag är inte av deras ras.”
Ingenting kunde vara längre från Sartres position. Kriget, krigsfångenskapen och den tyska ockupationen hade drastiskt förändrat det fria subjektets filosof. Från tanken på ett originellt subjekt som objektiveras i och av samhället, hade han anslutit sig mer till Marx´syn, först i kampen, i praxis går den under strukturen objektiverade till att bli subjekt. ”Foglig förkastar arbetaren vad som är mänskligt i honom, upprorisk förkastar han vad som är omänskligt”.
”Men då förtryck inte är ett synligt brott, då den styrande klassens ideologi definierar vad som är lagligt och vad som är olagligt, då ingenting kan erövras utan att en helig ordning krossas med våld, ser arbetaren bekräftelsen av sin verklighet som människa i en manifestation av våld”.
Ord som återkommer i det berömda förordet till Franz Fanons bok. Ord som pekar ut det ställningstagande Sartre tar för FLN och befrielsekriget. ”Bosättarna har själva skapat sina motståndare, de har visat de tveksamma att ingen lösning gives annat än en genom våld”.
När Camus ivrade för reformer att förbättra livsvillkoren, insisterade Sartre på att själva systemet, kolonialismen, måste bort. I ord som liknade Marx´ om Irland, manade han sina landsmän att ge frihetskampen sitt stöd, ”befria både algerier och fransmän från kolonialismens tyranni”.
I kampen för befrielse har skönanden Saint-Camus inget att säga. För honom var ”personlig frälsning möjlig för alla” oavsett omständigheter, en idealisk profet för liberaler. Ett stillastående tänkande angeläget att inte smutsa händerna. När Nilsson skriver att ”alla oskyldiga som mördats genom tiderna får röst genom Camus´ försvar av måttet och gränsen”, apropå hans pjäs ”De rättfärdiga” är det dem som mördats genom ”terrorattentat” hon syftar på, inte dem som kolonialism eller imperialistiska krig mördat. Sartre å sin sida är angelägen att ge sin filosofi betydelse i människans kamp mot de förtryckande strukturerna, hennes förtingligande under kapitalismen. Den enda moral han ser bygger på insikten att världen är oavlåtligt våldsam och det enda sätt att skapa en moral där människan ses som sådan är genom radikal politisk-ekonomisk förändring.
Sartre hade nog Camus i tankarna när han skrev: ” En snygg syn är de, de som tror på icke-våld, säger att de är varken offer eller bödlar. Nåväl, om ni inte är offer när den regering ni röstat för, när den armé där era yngre bröder tjänar utan att tveka, utan ånger har utfört rasutrotning, är ni, utan någon som helst tvekan, bödlar.”
Nilsson beskriver Camus som ”snäll” och det stämmer säkert. Att var snäll är en bra egenskap, den som inte kan vara snäll mot sina medmänniskor förtjänar inte en plats i befriarnas skara, men också annat skall till. Förtrycket föder inte alltid snällhet hos dem som utsätts.
Lennart Rahm
