Efter mina invändningar mot Fredrik Persson-Lahusens kategoriska uppgörelse med ”nationalismen” (Aftonbladet Kultur 9 juni) upprepade han ungefär samma saker som i sin första artikel. Undertecknad påstås flaggviftande försvara ”nationalismen som sådan”, en ideologi ”som skyler över klassmotsättningar och samtidigt sår split”.

Detta är inte sant.

I själva verket har jag försvarat nationalstaten och det nationella självbestämmandet. Jag diskuterade inte alls i etniska termer utan den historiska uppkomna svenska staten som plattform för demokratiska beslut i den kaotiska värld globalism och nyliberalism skapar.

Jag har inte heller hävdat att det nationella självbestämmandet skulle vara en ”garanti för demokrati”, blott en nödvändig, men inte tillräcklig, förutsättning.

För att misskreditera självständighetsbegreppet går Persson-Lahusen till storms mot de antikoloniala rörelserna där resultatet bara blivit ”att konservera klassklyftor och maskera bestående ojämlikhet”.

På ett märkligt sätt verkar han inte ha lagt märke till att de för inte så länge sedan helt utplundrade länderna i BRICS nu reser sig och av allt att döma inom kort kommer att knäcka västimperialismens, särskilt USA:s, ekonomiska världshegemoni. Miljoner människor i dessa länder har fått en oerhört förbättrad livssituation, i till exempel Kina och Indien har livslängden fördubblats sedan 1950, i Latinamerika har stora områden lyfts ur en hopplös fattigdom.

Där kolonialism och nykolonialism bitit sig kvar längst, som i Afrika, är bilden däremot på många håll dyster, för att inte tala om i de av väst sönderslagna nationalstaterna Irak och Libyen, förvisso i sin tid auktoritära, men med omfattande sociala trygghets- och utbildningssystem. (Också mat, skola och sjukvård ingår bland de mänskliga rättigheterna!)

Hävdar Persson-Lahusen att det bara är ett slumpmässigt kronologiskt samband också mellan till exempel den indiska och kinesiska självständigheten och dessa staters sociala och ekonomiska framsteg?

Inte bara avkoloniseringen var skräp, utan tydligen för svensk del också segern i EMU-omröstningen, en seger som ger Sverige viss handlingsfrihet inför den europeiska eurokrisen.

Persson-Lahusen vill tvivelsutan ha en bättre värld, rent av en socialistisk. Det är lätt att känna sympati för hans avståndstagande från en reaktionär, etnifierad, mytbaserad nationalism. Men hans välmenande retorik undviker den aktuella kärnfrågan: Vad ska vi ha i stället för nationalstaten?

Är det något slags världsregering som ska ta över sedan alla gränser avskaffats och där fri invandring utjämnat de ekonomiska förhållandena så som vissa vänsterföreträdare förespråkar? Är det EU som ska förvandlas till en socialistisk bastion?

Hur ska demokratin organiseras i Persson-Lahusens nya värld? Delar han i själva verket den svenska borgerlighetens och Svenskt Näringslivs syn på det nationella självbestämmandet? Detta vill jag att Persson-Lahusen svarar på.