De arbeten som inte kräver kreativa lösningar för att genomföras, de reproduktiva arbetena, kan utföras av maskiner, och kommer oundvikligen att försvinna. Men även så kallade kunskapsintensiva arbeten kommer kunna ersättas av maskiner, robotar och datorer, eftersom dessa redskap är bättre lämpade att utföra den sortens arbeten än människorna. Anledningarna är enkla att förstå, maskinerna inte blir sjuka, kräver inga löner, är inte fackanslutna och kan arbeta dygnet runt.
Emellertid, en alltmer enhällig grupp forskare världen över har påpekat att vi inom en snar framtid, om runt 15 till 20 år, kommer att ha eliminerat cirka 50 procent av dagens nuvarande arbeten. Och under 2000-talet har redan fyrahundra tusen arbeten försvunnit i Sverige... Och därefter massarbetslösheten blir ett faktum.
Med ett mer vidgad arbetsbegrepp än den konventionella protestantiska och liberala arbetsetiken, laborerar andra forskare med olika nya sortens lösningar, som exempelvis Andre Gorz’ som redan på 1980-talet, talade om medborgarlön (basinkomst som står i diametralt motsatsförhållande till arbetslinjetanken) som en lösning på den förestående megaarbetslösheten som den accelererade automatiseringsvågen i framtiden skulle orsaka.
Ett flertal andra forskare och utifrån olika utgångspunkter, har uppmärksamma konflikten mellan, megaautomatisering och megaarbetslöshet, och bidrar med sina lösningar, utanför de konventionella liberala ekonomiska ramarna. Några av dessa förespråkar kraftig sänkt arbetstid, eller att det under kapitalistiska produktionsförhållanden saknas möjliga lösningar: Zygmunt Bauman, Richard Florida, Antonio Toro, Paul Lafarge, Richard Sennett och vår egen Roland Paulssen, bland andra, har åter uppmärksammat denna svårlösliga ekvation.
Naivt nog tror optimisterna att nya arbeten tillkommer i ungefär samma takt som de traditionella försvinner. Problemet de inte har beaktat, är att som bland annat Roland Paulsen påpekat, är att de nya företagen producerar oerhörda vinster med ett mycket begränsad antal medarbetare. Några av världens största It-företag har tillsammans, till exempel, färre anställda sammanlagt, än ett enda svensk sjukhus, är ett av flera argument.
Att det bör bli en annan ekonomisk/social ordning, och omvandling av både samhället och dess produktionsförhållanden, (hur detta arbete organiseras), för att lösa den växande arbetslösheten, är inte alltför riskabel att påpeka.
Den nya ekonomin har påvisat att man kan göra profit (tjäna pengar), även på annat än individer, det vill säga på maskiner, vilket detta går stick i stäv mot Marx uppfattning om att profiten endast går att göra på individer, (teorin om profitkvotens fallande tendens). Det faktum att det redan finns obemannade fabriker runt om i världen ”som arbetar dygnet runt med släckta lampor” och den meta ekonomi i form av profit på meta pengar, (att man säljer pengar och även skulder, istället för varor och tjänster), som ledde till den senaste ekonomiska krisen är några argument som hänvisas till i den marxistiska läran, om profitkvotens fallande tendens. Allt som är fast förflyktigas som Marx själv påpekade. Och omvänt, skulle man i dialektisk mening svara. Allt som förflyktigas blir fast.
Så hamnar vi till slut, hos Francis Fukuyama ”The End of History and the Last Man”, statiska och verklighetsfrånvända teori, inspirerad av nyliberala ideologer, och som triumfatorisk och i profetiska termer hävdade kapitalismen eviga liv, i hans välkända utopi om historien slut, den sista striden är här, och har redan passerat oss. Den eviga segrande kapitalistiska ekonomin, är redan här hävdade Fukuyama. Men mot bakgrund av de nya produktivkrafternas utveckling, det vill säga, den nya teknologins rationaliserande krafter, alltså att färre människor behövs för att producera mer och kanske till och med bättre än tidigare. Får sig Francis Fukuyama en törn av bibliska dimensioner. Och både ur teoretisk och praktiskt perspektiv.
Vem gläds inte åt att de bedrövliga meningslösa och reproduktiva arbetena som ännu i alienerad form finns (”Skitjobben), och som bland andra, arbetarförfattaren Folke Fridell så väl beskriver som förnedrande, försvinner? Ty det är inte mänskligt att utöva dagligen och under de bästa 40 år av ett människans liv, arbeten som dessutom är fullständigt meningslösa som att producera McDonalds mat, godisfabriker, giftiga vapen och andra avarter av den mänskliga produktionen.
Spåren förskräcker... och samtidig inger tillförsikt, ty den sista striden kan möjligen uppstå, men i en annan mening än vad Fukuyama och även Marx menade.
Emellertid, vilka de socialpolitiska konsekvenserna blir i framtiden, är en tanke som få förmår och vågar tänka till slut.
Men inom en överskådlig framtid, ett socialt paradigmskifte är inte svår att förutse. Den hänsynslösa kapitalackumulationen och den snabbväxande teknologin kommer att leda oundvikligen till en annan sorts samhällens formation än den nuvarande.
