Radikal har blivit ett skällsord, särskilt vanligt förekommande i kommentarer till de två attentaten i Köpenhamn senaste helg. I Stockholms tunnelbana kunde man för kort tid sedan se officiella annonser som ställde frågan hur man ska förhindra ”ungdomars radikalisering”. På måndagen efter Köpenhamnsdåden diskuterar två ”experter på terrorism” hur man bör möta en tilltagande ”radikalisering” inom befolkningen (”Stort behov förebygga radikalisering i Sverige”. DN-debatt 16/2).
Det är en smula egendomligt att ordet ”radikal” relativt snabbt har kunnat få en så starkt förvräng innebörd – att det oreflekterat kan användas i samband med förekomsten av kriminella våldselement. I Danmark, där summa tre personer nu fått sätta livet till, heter det socialliberala partiet – grundat 1905, av Edvard Brandes – Det Radikale Venstre, eller helt enkelt De Radikale. Vid tre tillfällen under 1900-talet besatte partiet statsministerposten, och den ledande dagstidningen Politiken anses fortfarande vara ett språkrör för RV eller R.
Att ord berövas sin ursprungsbetydelse kan sägas vara någonting normalt inom språkutvecklingen. Med ”nation” menar vi inte samma sak idag som man gjorde på 1700-talet. Det förklaras i huvudsak av att de förhållanden som ett ord vill beskriva förändras eller upphör att finnas till. Adelsnationen finns inte längre; studentnationer är på stark tillbakagång. Och den som idag talar om den ”svenska nationen” får räkna med att bli misstänkliggjord för att sympatisera med Sverigedemokraterna.
Men det senaste exemplet visar att byte av innebörder inte sker automatiskt – och att det inte bör få ske utan begrundan och i angelägna fall strid! Att ordet ”nation” i officiellt språkbruk är befläckat har nog främst att göra med att det nationella självbestämmandet ansågs vara ett passerat stadium i småstatens historia i och med de suveränitetsförluster som gjordes när Sverige anslöts till den Europeiska Unionen. Man började då tala om ”regioner” istället för nationer. Det var emellertid ett snabbt övergående mode. Nu har alla politiskt-parlamentariska krafter anpassat sin retorik till den rena överstatligheten. EU-inträdet sägs till och med ha gjort den svenska neutraliteten obsolet – det var det ingen som vågade säga före folkomröstningen 1994!
Ordet ”radikal” har så långt tillbaka man kan överblicka inom den moderna politiska diskussionen stått för en vilja att gå till roten av ett problem, att förändra en rådande ordning från grunden. De danska radikalerna slogs för parlamentarismens införande (1901) och dess fortbestånd – en omvälvande förändring i ett land som bara ett halvt sekel tidigare hade styrts som kungligt envälde. Under några år i slutet av 1900-talet utgav Harry Järv en tidskrift, Radix, som hade en liknande djupt syftande mening. (Det är synd att det inte ges ut en sådan tidskrift längre.) Och när det ska hållas hyllningstal, brukar den tidning, där terrorexperterna nu har publicerats, berömma sig själv för att vara ”kulturradikalismens” arvtagare, om inte rentav bärare.
Man kan tycka vad man vill om dessa traditioner, men man bör inte släppa ordet vind för våg. Det behövs fortfarande en radikal systemkritik, ett radikalt nej till oblyga försök att styra utvecklingen i fåror som inte gynnar samfundet som helhet, radikala projekt som pekar ut alternativa färdvägar. Radikal bör man vara i försvaret för medborgerliga fri- och rättigheter, särskilt tryckfriheten och yttrandefriheten men också religionsfriheten. Ledande politiker, som idag träder upp till värn för rätten att häda, brukar annars vara snara till frihetsinskränkningar i jakten på – ”terrorister” och ”radikaler”.
