En gång i tiden drev Sverige­ en aktiv freds­politik. Vi var inte bara allians­fria i fred syftande till neutralitet i krig, en politik som höll oss utanför två världskrig. Vi var också en betydande röst på den internationella arenan. Vi var en drivande kraft i nedrustningsförhandlingarna, vi ställde upp med FN-trupper och medlade i en rad konflikter. Det var ingen slump att Sverige var det första landet utanför Afrika som Nelson Mandela besökte bara en månad efter frigivandet. Inte bara Social­demokraterna och Vänster­partiet stödde ANC. Också Folkpartiet och Centerpartiet var med, liksom frikyrkorna och fackliga organisationer.

När Sovjetimperiet imploderade stod USA som ensam herre på täppan. Man kunde då valt att lägga ner Nato och verka för en ny rättvis och fredlig­ världsordning med jämbördiga stater. I stället valde man att befästa sin globala hegemoni. Det uttalade syftet med den amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiken är att förhindra uppkomsten av konkurrerande stormakter,­ såväl globalt som regionalt. Det är detta tänkande som ligger ­bakom USA:s agerande i världen. Och därmed Natos.

Epoken med USA som obestridd global ledare kommer dock att bli kortvarig. En multipolär värld håller på att växa fram. I täten går de fem BRICS-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) som i somras undertecknade­ ett avtal som utmanar såväl Världsbanken som Internationella valutafonden, och därmed dollarn som världs­valuta och USA:s makt över världsekonomin. Kina går nu om USA som världens största ekonomi. Ryssland har återhämtat sig så pass att man inte behöver dansa efter USA:s pipa.
Washington kan inte acceptera detta. De framväxande rivalerna måste stoppas. Försvagas Ryssland försvagas också BRICS. Därför blir Ukraina en bricka i ett stort geo­politiskt spel. Ukrainakonflikten visar att kampen hårdnar mellan den gamla världen med USA i spetsen och den nya multipolära och mer rättvisa värld som håller på att växa fram.

Ryssland utmålas som det stora hotet mot freden i vår tid och mot vårt land. Alltså bör vi gå med i Nato, eller i varje fall sluta ett så kallat värdlandsavtal.
Ett avtal som innebär att Nato får obegränsad tillgång till svenskt territorium i fred och i krig och att Sverige förpliktigar sig att i alla lägen ge fullt stöd åt Nato. Därmed blir det omöjligt att vara neutrala i krig. Men är det något land som är krigsdrivande så är det det som har som mål att upprätthålla global överhöghet – till varje pris. Det gynnar varken världs­freden eller vår egen säkerhet att ställa sig på den gamla världsordningens sida.

Tvärtom är det läge för Sverige att återknyta till den goda renommé vi en gång hade, återgå till neutralitets­politiken och en aktiv fredspolitik. Då måste vi också avbryta det nära samarbetet med Nato. Till att börja med måste riksdagen säga nej till värdlandsavtalet.

Inlägger är även publicerat i Smålandsposten (länk här.)