ETT ÅTERUTGETT VERKLIGT VARNINGSORD

 

Gustaf Hellström i tredje riket : vittnesmål från Hitlers nya Tyskland

Häftad, 2013, Svenska, ISBN 9789174655124

105 kr

 

Våren 1933 reste två ledande borgerliga svenska intellektuella i det Tyskland där Hitler just tillträtt makten och riksdagshuset brunnit. De såg båda samma väldiga förstamajdemonstration för Hitler och samma bokbränning på Opern-Platz under ledning av dr Goebbels. De beskrev vad de sett och hur de bedömde det i varsin ledande svensk borgerlig tidning. Fredrik Böök i Svenska Dagbladet och Gustaf Hellström i Dagens Nyheter. Fredrik Bööks tyskvänliga och Hitlerförstående artiklar publicerades av Norstedts under titeln: ”Hitlers Tyskland” och kan sägas typiska för det tänkande hos den del av dåtida svensk borgerlighet Jan Guillou just beskrivit.

 

Gunnar Hellströms sex artiklar gavs omedelbart ut som bok av Bonniers ”Det tredje riket : från Hitlerkupp till tysk folkenighet”.

Nu när den återutgivits av  Gunnar Hellströmsällskapet bör den läsas och diskuteras. Den är ytterligt viktig. Inte bara för att den är typisk för en borgerligt liberal antinazism som brännmärker våldet och judeförföljelserna men inte riktigt förstår hur ekonomin fungerar utan för att han faktiskt beskriver och tar ställning till det som än i dag – speciellt på ”vänstersidan” - undanträngs. Det gavs inget faktiskt direkt motstånd mot Hitlers Machtübernahme. Av taktiska skäl vill vi inte på vår kant tala om detta.

 

Men vi måste för vår egen framtids skull diskutera att det stora socialdemokratiska partiet och det utanför Sovjetunionen och Kina (som är ett särskilt kapitel) största och internationellt mest riktningsgivande kommunistpartiet bara upphörde. Båda hade de väpnade skyddskårer. Men varken socialdemokratins  Reichsbanner med miljonen medlemmar eller kommunisternas hundratusennågonting medlemmar i  "Kampfbund gegen den Faschismus" (som efterträtt det förbjudna Rödfrontkämpeförbundet) förmådde agera när Hitlers SA och SS tog över alla partilokaler och fackföreningsexpeditioner i landet.

 

Detta är avgörande. Att vissa kommunistiska ledare blev överlöpare och att några ledande socialdemokrater reste ut i världen för att söka avvärja internationella opinionsyttringar mot Hitler är inte viktigt. Sådant har alltid hänt. Att både socialdemokrater och kommunister – som liberaler – senare torterades och mördades i tusental och tiotusental och att det då fanns heroiskt motstånd får inte skyla det faktiska att hela den tyska arbetarrörelsen föll samman 1933. Det är nästan unikt.  De österrikiska socialdemokraterna kämpade 1934 som de spanska anarkisterna, socialisterna, kommunisterna 1936, för att bara ta några exempel.

 

Med all rätt konstaterade Gustaf Hellström 1933:

”När en gång den tyska revolutionens mänskliga facit skall fastställas kommer helt säkert, vid sidan om judeförföljelserna, den totala frånvaron av moraliskt mod hos motståndarna att framstå som en av de mest beklämmande egenheterna i dess förlopp.”

Han är liberal och idealist och skyller detta på en specifikt tya mentalitet.  Den som Heinrich Mann beskrev i ”Undersåten”.
Men vi som nu åter står inför såväl världskrigsmöjligheter som fascistiska maktövertaganden borde på allvar resonera om vilka som var felen i våra dåtida meningsfränders analyser och politiska överväganden, de vilka förde till att arbetarrörelsen helt imploderade.