Med 25% av rösterna blev i EU-valet Front National det största partiet i Frankrike. Samtidigt skvalpade ”Vänsterfronten”, i vilken ingick såväl Frankrikes kommunistiska parti som Vänsterpartiet och Enad vänster, nere på 6%.
Kommentarerna i media runtom i våra länder talar om högerseger, seger för rasism och allmän främlingsfientlighet. Det är en dålig analys.
Att kommunistpartiet som jag från fyrtiotalet och det tidiga femtiotalet i Frankrike upplevde som ett väldigt och starkt massparti på randen till att bli statsbärande har imploderat och blivit politiskt likgiltigt har sin förklaring. Om den har jag skrivit. Partiledningens oförmåga att ta principiell ställning i Algerietkriget – ett leninskt ställningstagande för seger åt Algeriet – var ett tecken på den då pågående uppfrätning av partiet som under de följande klasstriderna i Frankrike ledde till att det förlorade sin plats som den franska arbetarklassens parti och sedan till dess nuvarande kollaps. Där finns mer att diskutera.
Men Front Nationals framgång är betydelsefull. Man kan säga att den blir en spegelbild (där vänster blir höger och höger vänster) av kommunistpartiets upplösning. Jean-Marie Le Pen hade varit fallskärmsjägare i Indokina 1953 och Algeriet 1957 och grundade partiet 1972. Det var då ett utpräglat högernationalistiskt parti med rötter även tillbaka till Vichy och längre ändå till den traditionella franska högern. (Nils Andersson vilken som förläggare i Lausanne arbetat nära den algeriska befrielserörelsen vittnade sedan i rättsuppgöret om huruvida Jean-Mari Le Pen varit direkt ansvarig för fallskärmsjägartortyr mot algeriska patrioter.) Med åren och partiets tillväxt och även som ett resultat av dess arbetsmetoder med just en nära kontakt med folk (”le petit peuple) som varit den traditionella franska vänsterns började dock dess klassbas förändras. Ty samtidigt blev korruptionen i det franska klassamhället allt påtagligare och den traditionella ”vänstern” med kommunistpartiet som centrum upplöstes ideologiskt och förföll organisatoriskt. Denna utveckling blev än tydligare när Marine Le Pen den 16 januari 2011 valdes till ordförande för Front National. Hon är visserligen sin fars dotter men representerar och företräder en annan generation. Född 5 augusti 1968, utbildad jurist, advokat och efter skilsmässa ensamstående mor i självvalt särboförhållande. Alltså en med vilken många franska kvinnor nu själva identifierar sig.
Hon är inte bara kunnig, snabb i repliken och med stark och sympatisk framtoning i samtal, möten, debatter, radio och TV-framträdanden utan hon knyter direkt an till det som varit den traditionella franska vänsterns värderingar: republikanismen, enhetsstaten från Revolutionen, laicismen (den särskilda franska konfessionslösheten), traditionen från 1789/1793. Ja, nu till befrielsejubileet hyllar hon ”Résistancen” och det program den stod för 1944. Det är Franska Revolutionens Marseillais man sjunger på hennes möten. Den som kan förstå franska gör klokt i att lyssna till hennes framträdanden. ( Särskilt som när hon, som i Moskva sommaren 2013, medvetet talar ytterligt tydligt.)
Hon är inte socialist, anknyter inte till vare sig Marx eller Blanqui, eller ens Jaures. Hon är medvetet anti-liberal. Hon är därtill fransk nationalist också i sådant som om Frankrikes roll i Afrika eller nödvändigheten av ett eget och enbart av fransmän lett kärnvapenförsvar. Men hennes ställningstaganden är logiska och för ”vänstern” traditionellt begripliga. Utrikespolitiskt innebär det en i egentlig mening gaullistisk politik: bryta Förenta staternas vilja till världsvälde, ut ur EU, ut ur NATO, nära samarbete med Moskva, Beijing (och Berlin) och kanske med ett framtida Eurasien. Hon bekämpar den ekonomiska och kulturella nyliberalismen. Äldre franska kommunister jag talat med upplever att 90% av hennes krav är sådana de själva en gång ställde. Det må gälla frigörelsen från Washingtons dominans och från EU:s överstatliga utsugning av det franska folket till bankkapitalets fromma. Konkret angriper hon sådant som det liberalistiska järnvägsförfallet, Förenta staternas försök till kulturell hegemoni över Frankrike, monopolkapitalets dominerande roll i fransk politik och andra de traditionella frågor ”vänstern” ställt innan dess partier imploderade.
”Vänsterns”, den franska såväl som den internationella, nu pågående ständiga angrepp på Front National är begripliga med tanke på partiets bakgrund och historia men också kontraproduktiva och grundade på en bristande analys av den politiska verkligheten. Närmast kan detta jämföras med kampanjen för 85 år sedan om socialdemokratin som socialfascism. Den var helt begriplig med hänvisning till de teoretiska föreställningar som band dåtida socialdemokrati till Mussolinis korporativism och den var historiskt belagd med hänvisning till Noske och andra tyska socialdemokrater liksom till Labours politik gentemot kolonierna. Det är ingen svårighet att med olika exempel visa att denna Kominterns analys var både förståelig och logisk. Men var den politiskt korrekt? Var den en riktig analys av den drivande kraften för de socialdemokratiska massorna? Nu kan vi se att denna analys bidrog till att omöjliggöra den enhetsfront som kunde hejdat Hitlers och den tyska fascismens seger. Allt det som i enlighet med tesen om socialfascism kunde sägas om den politiska socialdemokratin i skiftet mellan tjugotal och trettiotal kunde beläggas. Dock var analysen oriktig. Vilket för övrigt Dimitrov påpekade inför Kominterns kongress 1935.
Något liknande gäller om Front National och dess massbas nu. Det är detta man bör diskutera!
Jan Myrdal.
Kommentarer
De korporativa drag som varit en del av det svenska folkhemsbygget -saltsjöbadsand an, det avtalade klassamarbetet - fick kommunisterna att skälla socialdemokrati n för socialfascister ; att de förhindrade en "tysk" utveckling genom att organisera klassfred. JM menar här att kommunisterna skulle behållit analysen men att man politiskt borde agerat för en enhetsfront. Om både svensk socialdemokrati och Front National kan sägas att de i olika sakfrågor har en politik som man kan stödja och för ett demagogiskt oppositionspart som SD är det ju inte svårt att presentera ett valprogram som i sak tilltalar många. Man bör som JM antyder även förutsätta att sakinnehållet i t ex Front Nationales program är allvarligt menat och inte blott lockbeten för en nyfascistisk politik.
Men det är just detta som gör enhetsfrontsarb etet så tveeggat. Jag tror inte att man kan bekämpa partier som SD och Front National genom att bilda front med dessa i olika sakfrågor. Den grundläggande fråga man måste ställa är: vilka är era egentliga bevekelsegrunde r? Vart är ni egentljgen på väg? När man ställer den frågan då finns inga svar som förenar socialdemokrati n och de nyfascistiska rörelser som nu etableras runtom i Europa.
Jag tycker att Britta Ring den 3 juli gör en bra sammanfattning av fascismens karaktär. Denna rädsla för det främmande (som gärna växer till motvilja och hat) och kärlek till det egna (som gärna växer till svärmisk och irrationell dyrkan av nationen,bygden ) den förenar ju en Breivik och en Åkesson.
De ingående ställningstagan dena behöver i och för sig inte vara förkastliga. Man får älska sin hembygd och man måste inte älska alla sedvänjor som utvecklats i andra hembygder. Man kan vid sunda vätskor och med rationella verktyg ta sig an allt sådant, men det som kännetecknar det fascistiska psyket är att rationalismen och den sakliga analysen ersätts med svärmeri och föreställningar om det "naturliga" och "organiska", alltså naturgivna fenomen som inte får ifrågasättas och som "hela nationen" som korporation förutsätts sluta upp bakom. En fullt utvecklad fascism innebär att nationen ersätter demokratin som överordnad princip, att klasskampen förbjuds och att styrkedemonstra tioner och våld används som redskap.
Men det är någonting egendomligt med den här debatten. Är det ingen annan än jag som försöker ta upp debattens huvudämne: att diskutera den analys som "bidrog till att omöjliggöra den enhetsfront som kunde hejdat Hitlers och den tyska fascismens seger".
Jag står undrande inför Jan Myrdals syn på neofascisterna, som jag skrev i min senaste kommentar och har tidigare ifrågasatt om Myrdal överhuvudtaget definierar Mussolini som fascist, mot bakgrunden av hans beskrivning av densamme. Ingen av de övriga debattörerna har tagit upp dessa ämnen. Har inte Bo Persson eller Lars Johansson några synpunkter på Jan Myrdals text som är utgångspunkt för den här debatten? Det är ju inte jag som är huvudperson här utan Jan Myrdal. Om ni inte har några synpunkter på huvudämnet för den här debatten så förstår jag inte varför ni deltar. Nu skulle jag vilja veta vad ni anser om Jan Myrdals synpunkter på Front National. Om ni inte tycker någonting om detta ämne kan vi lika så gott sätta punkt för det här meningsutbytet.
Myrdal är inte först med att konstatera hur Front National tagit över gamla vänsterfästen. I sin bok "De hunsades revolution - En resa i fascismens Frankrike" från 1999 skildrar t ex Bim Clinell partiets strategi att infiltrera inflytelserika grupper som fackförbund, andra föreningar och kretsar i kulturlivet i ett läge när vänsterpartiern a förlorat förtroendet hos sina traditionella väljare.
Strategin påminner mycket om Front Nationals politik idag enligt Jan Myrdals beskrivning, men nu är den mer förfinad. Samma strategi använder Sverigedemokrat erna och andra neofascistiska partier. Sin ultranationalis tiska och rasistiska sida döljer de bakom politiska utspel som leder tanken till det gamla socialdemokrati ska folkhemmet. Flertalet SD-väljare är inte fascister utan besvikna f d sosseväljare och andra som förlorat tilliten till politikerna.
Men jag tycker att Jan Myrdal är alltför otydlig om vad han egentligen vill. Är han för ett politiskt närmande till Sverigedemokrat erna? Vilka problem ser han med partiets ultranationalis m och rasism? En sak är att analysera kommunistpartie rnas gamla felaktiga strategier. Där finns säkert fortfarande en del att lära. Men att dra in neofascistiska partier i bygget av en ny enhetsfrontstra tegi vill jag bestämt motsätta mig. Om det nu är det som Jan Myrdal är inne på?
RSS-flöde för kommentarer på denna post