Den här samandragningen kommer till stor del att handla om första världskriget. Men på ett sätt som verkligen inte arrangörerna kunnat förutse tycks de konflikter som gav upphov till första världskriget ha vaknat till liv igen.

         Ukraina befinner sig på randen av ett inbördeskrig och situationen utnyttjas i hela Europa till att stärka rustningarna och ta en större del av Nato:s börda, ett Nato som inte längre har Nordatlanten som operationsområde utan alla världshaven och som inte längre har försvar som stadgefäst uppgift utan har fria tyglar att gå out of area.

Än en gång vaknar vi till en fasansfull dröm - där oskyldiga människor innebränns av fascistiska våldsverkare, gravida kvinnor stryps med elkablar, människor som talar fel språk stämplas som terrorister, lemlästas och bränns upp för att dölja spåren.

* * *

Furstendömet Kievskaja rus från 800-talet fram till mongolernas erövring 1240 brukar kallas för den ryska statens vagga. Men det var i lika mån den ukrainska och den vitryska statens vagga. Furst Vladimir den förste antog 988 efter moget övervägande av olika erbjudanden den kristna tron enligt östromersk ritual.

Genom munkbröderna Kirill och Methodius fick slaverna under andra hälften av 800-talet sitt skriftspråk som till stor del bevarats bland östslaverna, samlingsnamn på ryssar, lillryssar (ukrainare) och vitryssar ("vita" till skillnad från det "svarta", ockuperade Ryssland).

Det område som vi idag kallar Ukraina hamnade efter mongoltiden under Polsk och litauisk överhöghet.

Kosackledda uppror mot de polska härskarnas förtryck från slutet av 1500-talet ledde 1654 till att Ukraina - "vänstra stranden" - infogades i det ryska imperiet.

När man studerar Ukrainas historia måste man hålla i minnet själva ordet betyder "utkant" och när ordet första gången nämns i en källa 1198 (?) så placeras det mellan nedre Bug och Dnistr, vilket motsvarar Ukrainas västligaste regioner idag.

Men det fanns många "ukraina", många utkanter i det ryska imperiet, ett "ukraina" på Kolhalvön exempelvis.

Sydöstra delen av dagens Ukraina tillhörde en gång, för inte så länge sedan, Krimkhanatet och det Ottomanska imperiet.

Men turkarna och tatarerna besegrades på 1600-talet av kosackernas hetmanat, efter hetman (eller ataman), deras valda ledare.

Frågan om hetmanatet ska betraktas som ett ryskt eller "ukrainskt" element är inte enkel. Själva ordet kosack har turkiskt ursprung och betyder 'lösdrivare', 'äventyrare', 'rövare' m.m. Från början syftade det på tatarer.

Under de tvåhundra som Moskvariket var ockuperat av den tataro-mongoliska Gyllene Horden sökte sig många undan förtrycket till fria områden som "Dikoje pole", det vilda fältet, som södra delarna av dagens Ukraina, då befolkat av nomader, kallades. Från 1400-talet och framåt fylldes kosackbyarna av fattiga bönder och stadsbor från det moskvaryska riket och Polen–Litauen. De flydde från förtryck och livegenskap och grundade självstyrande samhällen, byggda på jämlikhet och kollektivt ägande och ledda av en vald s.k. hetman (även kallad ataman). Ett första större kosackläger uppstod kring Zaporozje på västra Dneprstranden i dagens Ukraina, men också längs floderna Don, Volga, Ural och Terek växte kosackläger fram.

Det vilda fältet annekterades av Ryssland i slutet av 1700-tyalet, Krimkhanatet 1787 och Jedisan, områdena runt dagens Odessa, 1792.

Hela området kom att betecknas som Novarossija, nya Ryssland, klart inspirerat av den tidens koloniala anda (Jfr. Nya Sverige, New England etc).

Hamnstaden Cherson grundades av furst Potjomkin 1778. Odessa av Katarina den stora 1794, Donetsk av den walesiske affärsmannen John Hughes som startade ett stålverk med kolgruvor där 1869. Nikolajev grundades av Michail Falejev på Potjomkins order 1790. Lugansk går tillbaka på en metallindustri grundad av den brittiske affärsmannen Charles Gascoigne 1795.

Samtidigt som miljön i syd och öst var och är dominerande ryskspråkig vaknade på 1800-talet en ukrainsk nationalism i centrala och västra delarna av dagens Ukraina. Nationalskalden Taras Sjevtjenko skrev två tredjedelar av sina verk på ryska, en tredjedel på ukrainska. Nikolaj Gogol lämnade Ukraina för S:t Petersburg, Rom och Moskva och skrev i huvudsak på ryska. Ivan Franko översatte Marx Kapital till ukrainska...

Under tsartiden räknades inte ukrainare som ett särskilt folkslag. Språket räknades som en dialekt.  Enligt en officiell uppslagsbok från 1898 talades lillryskan i vissa områden av upp till 40 procent av befolkningen. Detta fördelades sedan på undergrupperna ukrainska, poleskoje (efter Polésie, träskmarkerna sträcker sig från NV Ukraina långt in i Vitryssland) och rusinskoje (podolsko-galitskoje, dvs västukrainska).

När tsardömet störtades uppstod för första gången teoretiskt möjligheten till en självständig ukrainsk stat. De tyska och polska ockupanterna spelade på detta och skaffade sig olika marionetter.

Mellan 1917 och 1920 kom huvudstaden Kiev att skifta herrar 14 gånger. I romanen "Det vita gardet" beskrev författaren Michail Bulgakov dessa absurda förvecklingar och invasioner, varav han personligen upplevt 10 i Kiev.

Under en kort period utropar chefsatamanen Semjon Petljura "Folkrepubliken Ukraina" - i praktiken ett antisemitiskt och antiryskt skräckvälde.

Röda armén intog staden 12 juni 1920.

Den tyske marionetten, hetman Skoropadskij flydde med de tyska trupperna och han överlevde till april 1945 i Berlin där han ironiskt nog dödades av en brittisk eller amerikansk bomb.

1926 mördades chefsatamanen Simjon Petljura av Samuil Schwarzbard i Paris. Schwarzbard anmälde sig själv till polisen. Under rättegången företedde han 500 dokument som visade att Petljura begått en rad förbrytelser, bl.a. omfattande pogromer mot Ukrainas judar. Domstolen frikände Schwarzbard.

2005 beslutade dåvarande presidenten i Ukraina Viktor Jusjtjenko att rehabilitera Petljura. Han planerade att resa ett monument till Petljuras ära i Kiev, men detta har ännu inte blivit av. Monument restes dock i Rovno och Poltava.

* * *

För Sovjetryssland var det viktigt att visa att Ukraina, som förvägrats sin frihet i det gamla Tsaarryssland, nu skulle kunna förverkliga sina ambitioner som fri nation i förbund med övriga rådsstater.

När sovjetmakten etablerar sig i Ukraina kommer tyngdpunkten att ligga i det industrialiserade öst. Huvudstaden var Charkov 1920-34.

På 20-talet inleds en omfattande ukrainisering ("korenisatsija", efter "koren'", rot) under Lazar Kaganovitjs ledning. Miljontals människor som tidigare definierats som ryssar bokfördes nu som ukrainare, för att från 1937 återigen bokföras som ryssar.

Jordbrukets kollektivisering och den första femårsplanen innebar stora påfrestningar på det nya Sovjetukraina. Miljontals människor svalt ihjäl under missväxten 1932-33. Ukrainska nationalister har länge odlat teorin att detta var ett avsiktligt folkmord avsett att knäcka just ukrainare. Det motsägs av att även den ryska södern drabbades av miljonförluster. I Ukraina lär den första by som dukade under för svälten ha varit albansk, ännu ett exempel på att Ukraina var en starkt mångnationell stat med stora inslag av ungrare, rumäner, greker, tatarer, men främst ryssar och judar som levt där lika länge som slaverna (om Khazarkaganatets historia kan man läsa undrehållande i Arthur Koestlers "The Thirteenth Tribe").

Under Sovjettiden kom Ukraina att utvecklas till ett modernt industrisamhälle. Det är ett rikt jordbruksland med unik jordmån, svartjordarna (tjernosem). Dessutom byggdes ett utbildningsväsende upp som förde befolkningen upp bland de främsta spetsnationerna.

Språket tycks inte ha varit något stort problem. Ukrainskan underhölls av kraftigt subventionerad utgivning, båda språken var obligatoriska i skolan medan det i princip var valfritt vilket språk undervisningen skedde på.

* * *

I och med den konservativa sovjetledningens kuppförsök i augusti 1991 försattes sovjets ledningsorgan i en djup kris. Ryska socialistiska rådsrepubliken anförd av Jeltsin inledde "suveräniteternas parad" med att utropa sin "självständighet" från Sovjetunionen 12 juni 1990, ett fullkomligt absurt beslut eftersom Ryssland utgjorde den överväldigande delen av Sovjetunionen.

         "Ta så mycket självständighet ni behöver", var Jeltsins slagord, vilket bl.a. innebar att en islamistisk grupp tog makten i Tjetjenien och utropade sin självständighet - vilket följdes av två blodiga krig.

Utan att fråga folket antog Ukrainas högsta sovjet 24 augusti1991, fyra dagar efter kuppförsöket, en "självständighetsdeklaration".

Kievs "deklaration" följdes av ett allt annat än legitimt avtal om Sovjetunionens upplösning - i en bastu i Belovezjeskogen 7 december 1991. Närvarande var Jeltsin, Vitrysslands Sjusjkevitj och Ukrainas förste president Kravtjuk. Initiativet kom från Kravtjuk.

Vid den tiden upplevde Sovjetunionen en allvarlig ekonomisk och finansiell kris, medan Ukraina var mindre påverkat och hade Sovjets högsta levnadsstandarden utanför Ryssland.

Rika naturresurser, modern industri, en väl utvecklad jordbrukssektor, gott om kol och vattenkraft talade för att Ukraina skulle kunna stå på egna ben. Alla stora sovjetföretag: det legendariska vattenkraftverket vid Dnepr (planerat redan under Lenin, men i drift först 1932), det största i Europa, Donbass kolgruvor, Antonovs flygplansfabrik, Charkovs stridsvagnsfabrik och örlogsvarv, Yuzhmash:s tillverkning av interkontinentala missiler och alla kärnkraftverk som producerar 40 procent av landets el, förklarades i ett slag tillhöra Ukraina.

I motsats till alla förväntningar och prognoser, ledde Ukrainas självständighet inte till välstånd, utan till en nedgång i ekonomin. I slutet av 2013, var BNP per capita i Ryssland var $ 14 973 per år, i Kazakstan $ 13 118, i Vitryssland $ 7 414, och i Ukraina $ 3 862, vilket placerade Ukraina på 111:e plats i världen, vid sidan av Mongoliet, Georgien och Republiken Kongo.

En sådan nedgång i levnadsstandard var utan historiskt motstycke och svårt att förklara. Befolkningen i Ukraina minskade från 52 till 45 miljoner.

I slutet av 2013 var BNP per capita fortfarande 20 procent under värdena från 1990. När Sovjet upplöstes var BNP per capita högre än i både Polen och Vitryssland.

Redan 1992 började landet sjunka i skulder. Inflationen 1994 översteg 1000 procent. I slutet av 1995 skrotades valutan karbovanets - jag ska aldrig glömma den tallrik rödbetssoppa jag en gång åt i Kiev som kostade över en miljon och hryvnan, en helt ny valuta tryckt i Kanada, lika mycket värd som dollarn, infördes. Idag får man redan ge 12-13 hryvna för en dollar.

Hela industrier privatiserades av en ny klass av "oligarker", som konverterade vinsten till dollar, som sedan ofta deponerades i privata offshore-konton. Kollektiva och statsjordbruk avvecklades. Jordbruksmark delades upp i små jordlotter och delades ut gratis till byborna, bland annat lärare, sjuksköterskor och pensionärer. Försäljning av mark var förbjuden i konstitutionen; bara hyra tilläts.

Ukrainas budget började gå med underskott, särskilt kraftigt efter den "orangea revolutionen" 2004 (t ex var intäkterna 2008 229 miljarder hryvna, medan utgifterna var 490 miljarder) och balansen i utrikeshandeln var negativ - om varor för 67 miljarder exporterades främst till OSS importerades varor för 85 miljarder dollar).

2013 hade president Janukovitjs regering fortfarande ett budget underskott på 49 miljarder hryvna, medan handelsunderskottet hade fallit till 9 miljarder dollar.

I december 2012 ledde Ukrainas enorma utlandsskuld till hotet om statsbankrutt. När president Janukovitj i det läget avböjde att skriva på ett associationsavtal med EU som befarades få negativa effekter på handeln med övriga OSS - blev det startsignalen till "Majdan"-protesterna i Kiev ivrigt och oblygt påhejade av USA och EU.

Ukrainas kris hade många källor, inklusive myndigheternas inkompetens och korruption. Men ett av de viktigaste skälen, skriver bröderna Roy och Zhores Medvedev (The Spokesman nr 124), är att regeringen försummade samarbete och handel med Ryssland och andra medlemmar i OSS, för att i stället driva kontroversiella politiska, etniska, språkliga och historiska frågor.

Människor uppmuntrades att minnas gammalt groll från Lenin- och Stalintiden och ännu äldre. "Ukraina vill bli ett europeiskt land", blev mantrat.

Avskiljandet från Ryssland, som senare skruvats upp i fiendskap - och våld mot de rysktalande, är en räddningsplanka för den ukrainska elit som så fullständigt kört landet i sank.

Ända sedan 1500-talet till största delen i en eller annan form levt i symbios med det ryska väldet. Endast två perioder har det varit skilt från och fientligt mot Ryssland, 1918-22 och 1991-2014. I båda fallen har det varit svåra nedgångsperioder för Ukraina.

* * *

Samtidigt har användningen av Ukraina som slagträ mot Ryssland

djupa rötter i tysk och österrikisk geopolitik.

När Ukraina 1994 anslöt sig till Natos partnerskap för fred var det få som reagerade. Även Ryssland samarbetade med Nato. Men när Ukraina 2008 gjordes till kandidatland till MAP (Membership Action Plan), dvs. släpptes in i väntrummet till väntrummet reagerade Ryssland starkt negativt.

Nato skrinlade planerna efter valet av Janukovitj. 3 juni 2010 beslutade Verchovna radan med 226 röster, dvs knappast möjliga majoritet, att utesluta Nato-medlemskap.

Ukrainas författning har visserligen en paragraf författningen som förbjuder utländska baser på Ukrainas territorium, men den var mest riktad mot ryska flottan i Sevastopol som skulle veta att efter 2042 var den ovälkommen.

Enligt en oskriven lag i Nato ska länder där folkopinionen inte är för Nato inte tas in i väntrummet. Enligt en Gallup 2009 såg 40 procent av ukrainarna Nato som ett hot och 17 procent som ett skydd.

USA och Nato har dock inte låtit sig nöja med detta. Årliga militärövningar har genomförts i Ukraina, provocerande flottbesök på Krim och enligt biträdande utrikesminister Victoria Nuland hade USA före kuppen 22 februari 2014 satsat sammanlagt 5 miljarder dollar på s k demokratibistånd till Ukraina.

Under Majdan vallfärdade västliga ministrar dit för att försäkra aktivisterna sitt stöd. I ett avslöjat telefonsamtal framgår att Nuland deltog i förberedelserna för kuppministären. Enligt USA-senatorn Ron Paul skapade USA flera dussin organisationer i Ukraina. USA, Holland, Soros Foundation m fl finansierade en tv-station, Hromadske.tv.

* * *

Avtalet 21/2 om försoning och deeskalering av konflikten som undertecknats av Tyskland, Frankrike och Polen dumpades följande dag av oppositionen, president Janukovitj tvingades fly för sitt liv.

EU svek omedelbart sina förpliktelser enligt försoningsavtalet och förklarad att den nya makten var legitim och detsamma gjorde USA.

Det första som hände när Janukovitj störtats var att man avskaffade språklagen, som garanterade minoritetsspråken visst utrymme. Det andra var att en statlig övervakningsnämnde för TV såg till så att 70 procent av de som tittade på rysk kabel-TV blev av med denna möjlighet.

Att Svoboda med 10 procent av väljarna bakom sig och ett antal nyckelposter i regeringen bildades som ett uttalat nazistiskt parti är ett uppenbart faktum man inte vill tala om.

Författningsdomstolen avskedades i strid med författningen och att Verchovna Rada under ständigt vapenhot och våld (även inne under Radans sessioner).

Utanför dörrarna stod beväpnade människor beredda att döda alla ”moskalej” (moskoviter) och en väldig nio meter hög katapult stod riktad mot radan när den nya regeringen tillsattes. Parlamentsledamoten och presidentklandidaten Oleg Tsarjov från regionernas parti rapporterade att obehöriga röstade i Radan och att kritiska hotades fysiskt. Han själv måste ha stark beväpnad vaktsyrka vid sitt hem i Donetsk och misshandlades svårt under ett besök i Odessa. Man kan knappast klandra honom för att han senare drog tillbaka sin kandidatur.

Julija Timosjenkos parti fick 6 ministerposter, fascistpartiet Svoboda 5, övriga 10 påstås vara oberoende. Svoboda fick också posten som riksåklagare.

En omfattande process för lustration - en utrensning - har startats i polis och domarkår.

Ett partiförbud mot kommunisterna som varit förbjudna redan tidigare ligger i luften. Partiet hindrades nyligen att delta i en sluten parlamentssession. Det har fått sitt partihögkvarter nedbränt av Högersektorn. Partichefen Pjotr Simonenko har även fått sitt hem nedbränt.

Om det funnits några tvivel om den nya regimens karaktär bortföll de när t f president Oleg Turtjynov i början av maj utlyste en antiterroristisk operation mot federaliseringsanhängare i öst.

När administrationsbyggnader ockuperades i västra och centrala Ukraina i februari skedde nästan aldrig några ingripanden. Nu är exakt samma handlingar i öst plötsligt terroristiska.

* * *

Ryssland har under hela självständighetsperioden respekterat Ukrainas statliga självständighet.

Men när befolkningen på Krim, till helt övervägande del rysktalande, beslutade att utlysa en folkomröstning om områdets självständighet, agerade Ryssland för första gången.

Dess militär som redan fanns på Krim i kraft av 1997 års flottavtal intog positioner runt om på halvön som effektivt uteslöt militärt ingripande från centralmakten i Kiev.

96 % av de 80 % av de röstberättigade som röstade i folkomröstningen röstade för självständighet, vilket snart följdes av en ansökan om återförening med Ryssland vilken beviljades.

Krimhalvön kunde som Putin sa "efter en lång och påfrestande seglats gå i hemmahamn". Området som varit ryskt sedan 1700-talet överfördes genom dekret av presidiet i Högsta sovjet i Ryssland den 5 feb 1954 till Ukraina.

Inga särskilda formaliteter iakttogs när det beslutet fattades på chrusjtjovs initiativ. Malenkov, ministerrådets ordförande, hade dött några månader tidigare. Berija var på rättegång i militärdomstol. Enligt dåvarande konstitution hade presidiet i Högsta sovjet (endast 13 av 27 medlemmar var närvarande) inte befogenhet att ändra en republiks gränser. En överföring av Krim- region till en annan sovjetrepublik krävde ändringar i Rysslands, Ukrainas och Sovjetunionens författningar.

Men Sovjetunionen var inte en stat som levde enligt sin konstitution. Beslut fattades av kommunistpartiets tjänstemän. En folkomröstning om status för Krim skedde först den 16 mars 2014.

De folkrättsliga aspekterna av Krims återförening kan diskuteras och jag har diskuterat det. I debatt med FiB-juristerna har jag hävdat att rätten till själbestämmande - artikel 1 - i FN-stadgan väger tyngst. Den gäller alldeles oberoende om Ryssland gjort några formella fel.

Men vi vet också att folkrätten är en sak och realpolitiken är en annan. Alla stormakter har röda linjer, dvs. osynliga gränser som inte får överskridas av rivaliserande makter.

När Sovjet installerade medeldistansmissiler på Kuba 1962 svarade USA i oktober med att ställa ultimatum, i praktiken hota med kärnvapenkrig. Sovjet backade men hade först tilltvingat sig något i utbyte, nämligen att USA drog tillbaka sina Jupitermissiler från Turkiet.

Om USA:s röda linjer den gången gick i Karibien tycks de numera gå mycket närmare Rysslands gränser om inte innanför. USA tillåts ständigt göra saker som Ryssland ställs vid skampålen för.

Noam Chomsky har jämfört Krim och Guantanamo, en bas som USA stal från Kuba med militärt hot 1903 och inte återlämnat trots att oberoende regeringar i Havanna har krävt det i 55 år.

Länder som inte agerat mot USA:s brott har naturligtvis förverkat den moraliska rätten att fördöma Ryssland, som i fallet Krim, har en mycket starkare folkrättslig sits.

Men alla stormakter, även socialistiska stormakter har sina röda linjer som Finland fick erfara i vinterkriget, då Leningrad säkerhet måste stärkas.

Detsamma fick Vietnam erfara när Kina oprovocerat gick till angrepp 17 februari 1979 och förde ett tre veckor och sexdagar långt krig mot grannen. Det var för övrigt åttonde gången i historien som detta skedde, den första var år 40 e Kr. Den röda linje Vietnam överträtt var att invadera Kambodja som då var en nära allierad till Kina.

Ett tag såg det ut som om Ryssland inte längre hade några röda linjer, några egna intressen. Allt gick USA:s väg.

9 februari 1990 gjorde USA:s utrikesminister James Baker en deal med Michail Gorbatjov.

I utbyte mot att Ryssland drog bort sina trupper, nära 400 000 man, från delar av Östeuropa och därmed underlättade återföreningen av de båda Tyskland, skulle Nato inte flytta fram sina styrkor i "tomrummet" efter de sovjetiska trupperna.

Baker försäkrade Gorbatjov att "Nato:s jurisdiktion inte skulle flytta en tum österut."

Detta möte följdes av två andra: den 10 februari träffade Helmut Kohl, förbundskansler i Västtyskland, som bekräftade Bakers löfte till Gorbatjov, samtidigt som utrikesministrarna från Västtyskland och Sovjetunionen möttes.

Den västtyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher bekräftade åtagandet och sade att "för oss, står det fast : Nato kommer inte att expandera österut."

Nato svek sitt löfte, men Ryssland bet ihop. I 20 år. Som det skulle visa sig gick en rödlinje på Krim. Själva tanken att Sevastopol och Krim skulle övergå i Natos ägo var anatema. Därför tog Ryssland glatt den möjlighet som kuppmakarna i Kiev bjöd på att kunna återinförliva Krim.

Men många frågar sig idag om Rysslands egentliga planer, om det ingår i Rysslands planer att också lägga under sig andra delar av dagens Ukraina.

President Putin påminde härförleden om att det som kallas Novorossija består av områden som i århundraden befolkats av rysktalande.

Personligen tror jag inte att Ryssland har några som helst avsikter att spränga Ukraina. Det ligger inte i dess intresse. Bara om makthavarna i Kiev inte lämnar någon annan utväg, och befolkningen i östra Ukraina till sitt överväldigande flertal kräver avskiljande kan det bli oundvikligt.

En del brottas med den marxistiska begreppsapparaten: är inte Ryssland ett imperialistiskt land? Kan man verkligen i något läge stödja detta?

Mitt svar på den frågan är att man måste analysera situationen konkret. Ryssland är inte längre som Sovjet var - eller såg ut att vara - världens mäktigaste supermakt.

Sju länder i dagens värld har större ekonomi än Ryssland - USA, Kina, Japan, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Brasilien. Ryssland är uteslutet ur G8, fick kämpa i 18 år för att komma med i WTO, långt efter Ukraina etc. Ryssland är ett land som USA och EU gång på gång förolämpar med sanktioner och utstötning. Det är ett land som man anser sig inte behöva räkna med eller lyssna på.

Jag har alltså svårt att se Ryssland som aggressor i dagens värld, tvärtom har landet förlorat den ena arriärgardesstriden efter den andra över Sovjets forna intressesfär och även inom landets gränser. När Henry Kissinger säger att Majdan är en förövning för Röda torget är detta ingenting som makthavarna i Kreml kan låta bli att ta på allvar.

Dagens Ryssland är så mycket svagare än gårdagens Sovjet. När Hitlertyskland anföll fanns det över allt kommunister som med glödande iver kastade sig ut i striden. Det finns inte idag. Desperat famlar man efter en nationell ideologi som kan fylla detta tomrum. I bäst fall kan det ryska folket mobilisera tillräcklig kraft runt demokratiska värden och folkrätt - socialism är inte att hoppas på under överskådlig tid, men vad som ska fylla det ideologiska tomrummet efter sovjetstaten är knappast avgjort.

I en fråga har den ryska ledningen satt ned foten. Ukraina kommer knappast att kunna permanentas som plattform för västimperialistisk aggression mot Ryssland. Den ryska kulturella, språkliga och humana komponenten i Ukraina och de ryska stats- och säkerhetsintyressena är så starka att de inte kan nonchaleras. Men Ryssland är å andra sidan för svagt för att genomtrumfa sin lösning. En pattställning har uppstått i Ukraina, där Ryssland är den part som tar skydd bakom diplomati och folkrätt. Folkrätten är ju enligt Putin Rysslands främsta utrikespolitiska prioritet.

Precis som Ryssland påminner hela tiden om försoningsavtalet från 21 februari, Genèveöverenskommelsen med Kerry om avspänning i Ukraina och OSSE:s vägkarta och förordar konsekvent förhandlinslösningar,

Trappas konflikten upp till ett rent inbördeskrig kan Ryssland till sist tvingas ingripa. Men allt hänger på väst. Det räcker med att Vita huset och Bryssel ger order till sina adepter i Kiev och villkorar sina miljardlån.

Om ingångna överenskommelser respekteras måste rundabordssamtal komma till stånd i de olika regionerna med alla relevanta parter. Om en ny författning byggd på sådana förhandlingar verkligen ger människorna i öst visshet om att få ett rimligt mått av självstyre kan en total härdsmälta undvikas.

Stefan Lindgren.

16 maj 2014.