Fredag, april 04, 2014: Ryssen kommer?
Vad betyder egentligen Rysslands annektering av Krim? Jag stöter ihop med en bekant och vän till familjen utanför mataffären i köpcentret. Vårt gemensamma intresse för politik får oss att börja tala om krisen i Ukraina. Jag hör, och ser i hennes ansikte, hur jag plötsligt framstår som en Putinkramare eller rysk agent, när jag säger att Natos framryckning i det gamla östblocket, efter Warzawapaktens upplösning, förr eller senare skulle leda till en motreaktion. Det är bara att titta på en karta, eller läsa historien. För att inte tala om rövarkapitalismen under Jeltsin, eller det generösa stödet till all slags opposition i de forna östländerna. Det vill säga det som är ryssarnas argument.
Men jag kan å andra sidan inte se annat än att Rysslands inmarsch strider mot folkrätten som den formuleras i FN-stadgan, hur stor majoritet av Krims befolkning som än röstat för att lämna Ukraina. Argumentet att rädda ryssarna på Krim låter bestickande. Men mest handlar det nog om geopolitik. Aldrig att Ryssland, under någon regim, skulle släppa porten mot Medelhavet (eller Kaliningrad för den delen).
Och väst (”det internationella samfundet”) som nu plötsligt börjar försvara den folkrätt man i ”humanitetens” namn gjort allt för att desavouera de senast tjugo åren. Somalia, Kosovo, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien, alla stater som med vårt benägna bistånd gått från diktatur och despoti till totalt sönderfall och gangstervälde. Nej, inte övertygar det mig.
Jag föreställer mig att en framkomlig väg till fred och frihet bara kan byggas på att en bred fredsopinion kräver att stormakterna nu tar ett eller flera steg tillbaka och ger FN och dess stadga den roll det en gång var tänkt att få, i lärdomarna av förra gången det smällde. En tredje ståndpunkt för vår tid om man så vill. Tyvärr talar det mesta för motsatsen, hur mycket USA och Ryssland nu talar om Ukrainas framtid, över huvudet på Ukraina.
Krigets första offer är inte sanningen, det är komplexiteten, skrev någon nyligen. En annan lärdom: Varje folks befrielse kan bara vara dess eget verk.
Torsten Kälvemark tar i en läsvärd artikel i Aftonbladet upp Ålandsfrågan. Hur Åland på 1920-talet blev kvar som en autonom del av Finland, trots att en majoritet av öarnas befolkning röstade för att övergå till Sverige. Jag vill minnas att ett av den Internationella domstolens i Haag argument den gången var att en övergång till Sverige skulle försvaga svenskans och finlandssvenskarnas ställning på fastlandet. Ett argument som idag snarast skulle tala för att Krim skulle fortsätta att tillhöra Ukraina. Sven Hirdman skriver för övrigt kunnigt och läsvärt om Ukraina och Ryssland på DN Debatt. En och annan förnuftets röst hörs i krigsdånet.
Om Tom Carlsson:
Ansvarig utgivare för tidningen Folket i Bild/Kulturfront 1979-82 och 2000-03 Tom Carlson
Född 1951 i Matteus församling, Stockholm. Uppvuxen i Vasastan och Årsta söder om Stockholm. Studentexamen utan mössa vid Gubbängens gymnasium 1970. Militärtjänst på sjömätarfartyg i Flottan. Efter några år med barnteater och tillfälliga arbeten vid posten, som buss- och budbilschaufför och ett par terminer vid universitetet, anställd vid Ordfronts förlag som förlagsredaktör 1977. Frilans sedan 1981, med egen firma från 1986. Medarbetat i fack- och organisationspress med kultur- och socialjournalistik.