Ukraina, med en befolkning på över 45 miljoner och en yta en bra bit större än Frankrikes, betraktas av EU som jungfrulig mark. Här hoppas man på livgivande investeringar som ska komma den allt osäkrare europeiska ekonomin till godo och det unga landet, som varit självständigt i mindre än tjugofem år, lockas nu med generösa krediter, Natomedlemskap och mänskliga rättigheter. Blott det bästa är gott nog i den bästa av EU-världar!

Men om Ukraina är ett halmstrå fyllt av fromma förhoppningar för EU – och en strategiskt viktig erövring för USA/Nato i dess ansträngning att fortsätta att söka dominera världen – så är det ännu viktigare för Ryssland till vilket det hört i århundraden. Att Ryssland, när det väl fått en viss ordning på sina affärer och inlett en av allt att döma effektiv återupprustning, skulle stå och titta på under det att landet kringrändes av – som man uppfattar det i Moskva – i grunden fientliga Natoländer var naivt att tro. Om nu någon verkligen trodde det.

Oavsett vad man anser om Putins införlivande av Krim var det nästan bara tidpunkten som kom som en överraskning. Med den var å andra sidan en konsekvens av den snabba händelseutvecklingen i Kiev, som innebar att Ukraina över en natt kunde ha hamnat i Nato. Eller uttryckt på ett annat sätt: givet den långa historia då Ukraina var en självklar del av Ryssland har Putin handlat på det enda sätt en rysk ledare med självaktning kunnat handla under de givna omständigheterna.

EU/USA anser sig nu ha rätt att ”straffa” Ryssland för det påstådda folkrättsbrottet. Denna bestraffning sker med viss försiktighet, då stora ekonomiska värden står på spel. Tusentals europeiska företag är verksamma i Ryssland. Länder som Sverige och Tyskland är starkt beroende av rysk olja och i fallet Tyskland utsträcks energiberoendet även till stora mängder naturgas. För Frankrike ligger stora vapenaffärer i potten, även om president Hollande nu uppges vara beredd att avbryta vapenförsäljningen till Ryssland. Det ska bli intressant att se om han har det franska folket bakom sig i ett sådant steg.

Det är långt från självklart hur EU kommer att handla för att ”stoppa” Putin. Det är inte ens självklart att de nuvarande bestraffningarna är särskilt allvarligt menade. Men en lavin som satts i rörelse genom bristande politisk klokhet kan visa sig svår att hejda. För Sverige, som ju tillhör EU, kan det i detta läge inte finnas någon annan väg än att argumentera för förhandlingar mellan parterna, se till att åter skaffar sig ett trovärdigt försvar och att – för död och pina – hålla sig utanför EU:s och Natos äventyrspolitik!