FiB-juristerna är naturligtvis i sin fulla rätt att ha sin uppfattning om Ukrainakonflikten. Det är bra att det finns någon kraft i Sverige som verkligen försöker att konsekvent hävda FN-stadgan.Men i fallet Krim har jag en annan uppfattning än FiB-juristerna.

Man kan inte utgå från att det skett en förbjuden våldsanvändning. Inte ett skott avlossades, inte en människa kom till skada när lokala myndigheter på Krim tog kontrollen över halvön.Det finns en mängd påståenden om vad "ryska trupper" har gjort de avgörande dagarna, men det räcker knappast som bevis i en knivig folkrättsfråga.Ryssland hade legalt trupper på ön, de hade också rätt att befinna sig på en rad olika platser samt rätt att vidta säkerhetsåtgärderb enligt 1997 års flottavtal (vilket Rysslands ständige representant i FN:s säkerhetsråd Vitalij Tjurkin åberopade 3 mars.

Klart är att dessa trupper inte hade någon rätt att ingripa i Ukrainas inre angelägenheter, men har de gjort det, eller är det lokala självförsvarsstyrkor som har agerat?

 

Putin säger i sitt tal 18 mars att han "strängt taget" inte behövt använda den fullmakt han fick av federala församlingen att använda trupp i Ukraina.Det är naturligtvis svårt för utomstående att veta vad som döljer sig bakom förbehållet "strängt taget". Men man kan inte utesluta att Ryssland under de inledande dagarna då de lokala myndigheterna tog över makten avsiktligt kan ha gett sken av (eller låtit bli att dementera) ett massiv ryskt federalt ingripande, som det framställdes i västmedia, i syfte att avskräcka militärt motstånd och/eller provokationer från Kievs sida.

 

Man kan tänka sig vad följden hade blivit om Ryssland gjort motsatt uttalande, att det under inga förhållanden skulle intervenera på Krim.Även om vi kanske skulle ogilla det som kan dölja sig bakom Putins "strängt taget" är det inte mycket att bygga ett case på, i synnerhet inte i förhållande till FN-stadgans artikel 1.

 

Den stora bristen med FiB-juristernas uttalande är nämligen att det knappast går in på det ryska huvudargumentet, rätten till självbestämmande. När stater avskiljer sig och bildar nya självständiga stater är det snarare regel än undantag att de i någon form får hjälp  utifrån. I fallet USA - förvisso före FN:s tid - fick upprorsmännen omfattande fransk militär hjälp.

 

Vad gäller Kosovo intervenerade Nato, en militärpakt bestående av 28 länder på Kosovos sida, utan att Internationella domstolen i Haag funnit anledning av underkänna självständigheten.Detta är nu prejudicerande, hur mycket vi än skulle önska att det inte hade blivit det. Lärdomen är väl att det har sitt pris att tänja på FN-stadgan i den ena riktningen. Förr eller används det också i den andra riktningen.

 

Sammantaget och på det hela taget måste jag säga att de folkrättsliga invändningarna mot Rysslands agerande ter sig rätt bräckliga jämfört med den positiva vinst det är för freden och stabiliteten i världen att Krim återförts till Ryssland. Den frågan hade annars kunnat bli en varböld som förgiftat relationerna för lång tid. Historisk rättvisa har skipats.

 

 

Ryssland handlar i självförsvar

Senaste nytt när detta skrivs är att Nato/USA beslutat skicka vapen till Ukraina för att rusta upp landet. Visst, det verkar logiskt mot bakgrunden av ”hotet från Ryssland”. Men logiken börjar längre bak i orsakskedjan. Det som händer nu är ett led i Natos utvidgning som ett redskap för USA:s strävan efter totalt världsherravälde. Vägen dit kantas av konflikter, splittring, inbördeskrig, staters och länders sönderfall, kaos och växande terrorism.

Nu är det vår tur. Vi närmar oss alltmer ett nytt krig med USA-inblandning i Europa. Förra gången var det Jugoslavien som splittrades med hjälp av USA:s bomber över Serbien och Kosovo. Där prövade USA sin nya strategi efter Warszawapaktens upplösning: provocera fram en väpnad konflikt genom att utnyttja interna motsättningar i en stat, demonisera regeringschefen som provoceras till väpnat försvar, uppmuntra och beväpna den mest aktivistiska oppositionen till aggressiva demonstrationer som utmynnar i inbördeskrig med målet att störta regeringen. I Venezuela pågår ett sådant försök, som dessbättre ser ut att misslyckas, liksom det misslyckades att avsätta Hugo Chavez 2002.

I Ukraina används denna strategi inför våra egna ögon. Den här gången är det Ryssland som ska knäckas. Vägen dit går över Ukraina, en strategiskt viktig granne. Förberedelserna har pågått i flera år, men det första försöket, att ta över regeringsmakten på legal väg, ”den orangea revolutionen”, misslyckades. Den här gången har målet istället uppnåtts genom en statskupp, genomförd efter känt mönster från Jugoslavien och Mellanöstern.

Anders Björnsson skriver om ”det ryska skottet i foten”. I hans text finns allt med: den orkestrerade rysslandshetsen, Nato som verktyg för gamla och nya kolonialmakters inblandning i länders inre angelägenheter, t o m kunskapen om planer på ”hur man en gång för alla ska stycka upp och göra sig av med den moskovitiska statsbildningen”. Men resonemanget är i vissa stycken motsägelsefullt.

Ryssland har brutit mot internationell rätt. Ja. Men Ryssland har starka skäl att i ren självbevarelsedrift ta över Krim med den ryska marinbasen, som säkrar Rysslands enda öppning till Svarta havet. Vilket förstås starkt underlättas av att Krims rysktalande invånare på grund av rädslan för Ukrainas nya ryssfientliga regim vill bli ryska medborgare.

Ryssland är trängt mot väggen av en aggressiv välorganiserad världsmakt med militär, politisk och opinionsmässig dominans. Så ser det ut från ryskt perspektiv. Janukovitj, förvisso korrupt, försökte i det längsta balansera mellan EU och Ryssland, men avsattes medelst beväpnad inblandning från aktivisterna på Maidan, som istället placerade en lika korrupt, därtill nazistinfekterad och ryssfientlig regering vid makten. En de facto illegitim regering som stöds av ”det internationella samfundet”, dvs EU och Nato/USA. Alldeles oavsett vad man tycker om Putin så måste man ha förståelse för hans folkrättsstridiga åtgärder på Krim. Nästa steg från Rysslands angripare blir att inlemma Ukraina i Nato med åtföljande uppbyggnad av USA-baser i Ukraina. Rysslands militära inringning blir allt trängre.

Rysslands övertagande av Krim måste ses mot den bakgrunden. Jag förstår inte varför det skulle vara ”statsmannamässigt” av Bildt att avstå från att kommentera hur den nuvarande statsledningen kom till makten. Han har ju själv medverkat till att genomföra den statskupp som förde den till makten. Det är denna statskupp, en grov inblandning i Ukrainas interna angelägenheter och ett klart brott mot internationell rätt, som är orsak till Rysslands behov att försvara sig på Krim.

Vad som i detta nu är viktigt är att försvara folkrätten mot USA/Natos upprepade kränkningar, speciellt den nu aktuella statskuppen i Ukraina, som provocerar Ryssland till alltmer desperata försvarsåtgärder och blir förevändning för militär upprustning i Ukraina och hela närområdet - det våras bland annat för de svenska Natoanhängarna.

Förlorare på grund av denna offensiv från USA/Nato är, förutom Ryssland, demonstranterna på Maidan med ideal i blicken, förledda av löften från EU, som erbjuds ”stödpaket” à la Grekland, det ukrainska folket, som utsätts för ekonomiskt stålbad och politisk splittring med växande nazistiskt inflytande, samt det redan vacklande EU med sina ekonomiska och demokratiska problem. EU har här rollen av ett slags gisslan, eftersom de stora EU-länderna också är medlemmar i Nato. Ju mer Ryssland isoleras med ekonomiska sanktioner och andra bestraffningar, desto mer skadas även EU-ländernas ekonomi. Hela Västeuropa drabbas av USA/Natos lågintensiva krigföring mot Ryssland. Hur länge ska EU-länderna godvilligt finna sig? Här finns en motsättning mellan ekonomiska och politiska intressen. Men allt eftersom provokationerna mot Ryssland fortsätter, ökar risken för ett nytt krig i Europa.