Vad var det som hände i Ukraina vintern 2014? Den som läser svensk press är mycket illa underrättad. Mediernas bevakning följde här samma mönster som under andra väpnade konflikter efter kalla krigets slut: Jugoslavien, Irak, Afghanistan, Libyen, Syrien, även i Afrika. Utsända journalister till Kiev dolde att det rörde sig om en väpnad konflikt, ett uppror från militanta grupper inom landet mot en laglig och demokratiskt tillkommen regering. Skulden för all blodsspillan lades på denna regering. Få avvikande röster hördes i rapporteringen.
Det är klart att denna regering var usel. Många regeringar är det. Den begick ett antal fundamentala misstag, med hänsyn till landets ekonomi och dess politiska stabilitet. Men i försvaret av offentliga byggnader och centrala myndighetsfunktioner var den länge måttfull – för att till slut låta sig bli provocerad. Den ingick avtal för att skapa vapenstillestånd under internationell medling, men inga andra än regeringssidan var beredda att hålla det ingångna avtalet. Så fort det brutits och regeringsmakten störtats med utomlagliga metoder, hurrade journalisterna. De omfattade och applåderade laglösheten.
Det har varit fullkomligt omöjligt att med hjälp av de utsända megafonerna bilda sig en allsidig uppfattning om skeendet. Läsaren, lyssnaren fick lov att göra som på gamla sovjettiden, det vill säga invertera budskapet, inse att det förhåller sig på ett sätt som är raka motsatsen till det som sägs. Om journalistikens uppgift någon gång var att skapa en motbild till den officiella bilden, är uppgiften idag att skapa motbilder till journalistiken. Den är otillförlitlig, selektiv, opportunistisk. Budskapet från regeringshåll i den västliga världen under den flera månader långa konflikten var att den ukrainska regeringen med alla medel måste störtas. Det förmedlades villigt och i allmänhet okritiskt av journalisterna, så gott som utan undantag.
Denna partiska journalistik har behövts för att det politiska spel som drivs av de mäktigare staterna i världen inte ska bli fullständigt avslöjat. För ett något så när tränat ögat står det klart att Obama i Washington är en oändligt mycket större mördare av oskyldiga människor än Janukovitj, var han än befinner sig. Obamas regering har inte förhållit sig passiv i den ukrainska konflikten, men journalisterna – inte minst de svenska – har underlåtit att undersöka vilka metoder den amerikanske presidenten och hans allierade har ingripit i denna. Kampen mot den lydiga journalistiken, själv makthungrig, men lyckligt glömsk om att staten alltid är en våldsapparat, bör nu påbörjas.
