Det är svårt att formulera känslorna efter att ha sett filmen Fem förstörda kameror som sändes sent i går kväll på svt. När yngste sonen Gibreel föds skaffar den palestinske småbrukaren Emad Burnat en kamera för att följa sonen uppväxt som samtidigt blir ett aldrig skådat dokument om Israels hänsynslösa bosättningspolitik.
Gibriells första år sammanfaller nämligen med att Israel utökar sin olagliga ockupation på Västbanken och närmar sig byn Bil-in där Emad bor.

I min enfald trodde jag att jag visste allt om hur hänsynslöst för att inte säga kriminellt den israeliska armén, som skyddar den olagliga bosättningen, kan bära sig åt.

Men jag visste inte att soldaterna fullkomligt dränkte demonstrerade familjer med tårgas och t o m ibland även sköt med skarpa skott rakt in bland de fredligt demonstrerande byborna.

Eller att israeliska soldater kom nattetid och tog med sig barn för att tvinga föräldrarna att sluta med demonstrationerna mot det taggtrådsstängsel och sedan muren som delade byn.

Byborna fick se hur israelerna med bulldozer ryckte upp eller tände på upp deras olivlundar. Det gjorde ett oerhört starkt intryck i min bondesjäl. Det fortsätter göra ont.

Det är repris på Fem förstörda kameror i svt 1 kl 13.15. kan nog också ses på svt play. Missa inte den. Den var också fin på det sättet inte bara för att palestinierna behöll lugnet och inte använde våld. Utan också för att de hade stöd från israeliska fredsdemonstranter som t o m i något fall blev dödade av sina landsmäns kulor i byn Bil-in.