Hans O Sjöströms krönika FiB 10/2012:

Vilks - ett hot mot yttrandefriheten

LARS VILKS HAR på något märkligt sätt lyckats utnämna sig själv till spjutspets i kampen för yttrandefriheten i vårt land.

När han ritar en streckteckning av något som sägs föreställa en rondellhund och påstår att den föreställer profeten Muhammed och får den publicerad i en dansk tidning lyckas han väcka en enorm uppmärksamhet för att hans yttrandefrihet hotas. Hotet består i att en del svenska tidningar inte publicerar hans bild och att han har blivit avstängd från en utställning på Jamtli i Östersund dit han först blivit inbjuden.

Att inte få sina verk publicerade har ingenting med censur att göra. Det vet alla vi som har fått artiklar, bilder eller bok-manus refuserade av tidningar och bokförlag. Det är inte heller censur att tacka nej till en konstnärs medverkan i en samlingsutställning som den som planerades i Östersund. Det ingår i yttrande- och tryckfriheten.

VISST FINS DET CENSUR i Sverige. Myndigheterna har rätt att ingripa mot förgripliga texter och bilder som förekommer i  olika sammanhang. Det förekommer brevcensur. Men allt detta är myndighetsutövning. Enligt lagen har Lars Vilks rätt att säga vad han vill. Ingen har förbjudit honom att visa sina bilder. Däremot  har Jamtli tackat nej till hans medverkan sedan han valt att framträda på en konferens för den anti-islamska organisationen Sion (Stop Islamization of Nations).

Ingen har däremot förbjudit honom att resa till den konferensen och hans anförande där var inte censurerat av vare sig svenska eller amerikanska myndigheter.

Även tidningar, bokförlag och konsthallar har yttrandefrihet. Det finns lyckligtvis inte en lag som kan ålägga dem att trycka
vissa saker eller ställa ut vissa saker. Det skulle vara värre än censur. Men många av dem som hävdar att Lars Vilks är censurerad tycks vilja ha ett system som gör att man kan tvinga tidningar och konsthallar att visa hans bilder. På det viset skulle han bli ett hot mot både yttrande- och tryckfrihet.

YTTRANDEFRIHETEN INNEBÄR naturligtvis en frihet under ansvar. Man får konsekvenserna av sina yttranden. Det gör inte Lars Vilks. Han rör sig på gränsen mot till hets mot folkgrupp både genom sina Muhamedteckningar och sitt deltagande i Sions konferens. Och han lyckas också sabotera en hel samlingsutställning i Östersund.

Han kan känna sig nöjd för han har uppnått sina syften, blivit martyr, fått livvakt och elektronbevakning av sitt hem. Alltsammans ingår naturligtvis i hans stora konstverk, kampen för en speciell yttrandefrihet för Lars Vilks. Att den samtidigt är en fara för annan yttrandefrihet struntar han i.

HANS O SJÖSTRÖM

Vilks yttrandefrihet

Peter Ekström (Inlägget är även publicerat på  Kulturdelen)

Lars Vilks gör konstiga saker. Men debatten om Vilks och vad han gör är också konstig. Mycket konstig. Den är fylld av folk som ”är trötta på honom”, som anser att ”han är en dålig konstnär” och som misstänker att ”han är ute efter egen publicitet”. Utifrån sådana argument menar en del att ”det inte är synd om honom”, att ”det dyrbara Säposkyddet av honom borde dras in”, att ”yttrandefriheten inte borde gälla sådana som kränker religioner”.

Sedan Lars Vilks ställde upp på den antimuslimska organisationen Sions konferens i New York tycks det vara skottpengar på honom.

I tidskriften Folket i Bild/Kulturfront nr 10/2012 har Hans O Sjöström en krönika som faller in i kören. Det är en osaklig text som landar i märkliga slutsatser. Att Lars Vilks utsatts för flerfaldiga mordhot och sannolikt också mordförsök märks inte i hans krönika. I stället skriver han så här:

”När han ritar en streckteckning av något som sägs föreställa en rondellhund och påstår att den föreställer profeten Muhammed och får den publicerad i en dansk tidning lyckas han väcka enorm uppmärksamhet för att hans yttrandefrihet hotas. Hotet består i att en del svenska tidningar inte publicerar hans bild och att han har blivit avstängd från en utställning på Jamtli i Östersund dit han först blivit inbjuden.”

Den omtalade utställningen på Jamtli skulle ha ”provokation” som tema och Lars Vilks var specifikt inbjuden. Han blev avstängd från utställningen – inte på grund av sin konst utan på grund av sitt deltagande i Sionkonferensen.

Svenska konstnärer har tack och lov inte rätt att ställa ut i offentliga lokaler. Att denna rättighet inte existerar kan inte kallas censur lika lite som det är censur när tidningar sorterar bland sina insändare. Om eventuella anhängare till Vilks anser att konsthallarna ska vara öppna för alla så får det väl stå för dem. Lars Vilks har mig veterligen inte sagt något sådant. Det går bra att kolla hans omfattande blogg.

Men när en tidning bjuder in en skribent eller en konsthall bjuder in en konstnär och efteråt sätter stopp – då liknar det i praktiken censur. Att påstå att censur endast kan utövas av statliga myndigheter är märkligt. Jag uppfattar att Hans O Sjöström menar just detta. Jamtli är för övrigt ett museum som ägs av en stiftelse som kontrolleras av Jämtlands läns landsting – skulle inte det vara en del av myndighetssverige?

Upprinnelsen till Lars Vilks ryktbarhet har Hans O Sjöström fått helt om bakfoten. ”Streckteckningen” av Muhammed blev först utkastad från två utställningar till vilka Lars Vilks blivit inbjuden. Sedan publicerade den svenska tidningen Nerikes Allehanda bilden i samband med en krönika skriven av Lars Ströman. Hade denna publicering inte gjorts hade det sannolikt inte blivit någon Vilks-affär.

Yttrandefriheten kan inte bara vara till för trevliga ansvarsfulla personer. Dess värde kan endast mätas utifrån i vilken mån samhället ger plats åt de otrevliga sluskarna.

—

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. nr 10/2012. Priset är 49 kr plus porto.