OBS! Detta är arkiverade artiklar från en äldre version av Folket i Bilds webbplats. Gå till den aktuella webbplatsen!
KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR!
SWISHA 50 KR TILL 1232240356,
SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS.
Tittaren
Mattias Ronge
Ordfront
Marcus Tirén, huvudpersonen i Mattias Ronges debutroman, tycks leva under precis de omständigheter som värderas högst i dagens samhälle. Han är en ung karriärist inom reklam- och finansvärlden med bostad på Östermalm, en förstående hustru och en bedårande liten dotter – familjesmycket. Hans långa arbetsdagar avslutas inte sällan vid bardisken tillsammans med andra valpar under täckmanteln att spåna fram nya idéer med hjälp av smörjmedlen alkohol och droger.
I bokens inledning beskriver författaren, en i denna miljö helt följdriktig fest – dotterns ettårskalas. En överdådig, i relation till syftet bisarr, tillställning utan proportioner. De vuxnas fest, där Marcus spänner musklerna i hopp om att imponera och bli beundrad.
Men vad krävs för att upprätthålla ytan på ett sådant liv, för att inte låta den krackelera?
Priset blir till sist för högt för Marcus. Nedbrytningsprocessen har startat och han förlorar kontrollen mer och mer. Han söker desperat hjälp via ”spågummor” och psykologer. Han överlåter de beslut han inte längre förmår fatta till ”ödesbollen”, som slumpmässig avråder eller samtycker. Hans tillvaro blir mer och mer psykotisk, full med vanföreställningar och övertolkningar av ”tecken” han ser i sin omgivning. Utbrändhet? Att ”gå in i väggen”? Vad är definitionen av dessa begrepp? Tillvaron blir övermäktig – men varför? En cementerad idé att man måste klara allt, trots att kroppen skriker att det inte går. Till sist finns inte ett spår kvar som vittnar om att han arbetat på Sveriges största managementbyrå och varit en framgångsrik man i karriären.
Parallellt med Marcus historia får läsaren följa en polsk turist i Sverige, på väg att hämnas den finansman som lagt ner hans företag och gjort honom arbetslös. Även andra historier interfolierar med huvudberättelsen utan att egentligen tillföra särskilt mycket.
Det finns en puls i boken som man till en början rycks med i, en önskan att få veta hur det kommer att gå för Marcus. Dock är den kvarstående känsla, efter avslutad läsning, att berättelsen gått i stå och inte lämnar något djupare avtryck.
Boken slutar i något av ett frågetecken. Vad händer med Marcus efter sammanbrottet? Kommer han, förhoppningsvis, att inse att de kretsar han rör sig i och det liv han lever saknar djup och mening, är bara en falsk mask, icke-autentisk. En värld som bevisligen när som helst kan falla ihop som ett korthus – eftersom det är ett korthus.
4/10
Jan Myrdal blickar bakåt: Kristianstad är sig likt, vart tog ”Ingengörskonst för gossar” vägen och vem var det som egentligen dog den där dagen i augusti?
Efter att mistluren i taket signalerat hemgång är verkstan tom. Tom och tömd, så när som på dem som jobbar över. En kran som någon glömt stänga spolar kallvatten vid nedgången till omklädningsrummen och bortifrån Lennartssons område hörs en mutterdragare knattra. Inne på förmonteringen spelar ett piano långsam jazz, en bit bort surrar det från en truck och över alltsammans hörs ett svagt pysande från fläktsystemet. Lugnet har lagt sig efter brådskan och de som står kvar kan höra hur mycket det låtit för en stund sedan. De som jobbar över har olika tvingande skäl.
Den 8–9 maj firas i Europa ”Segerdagen”, dagen för de allierades seger över Nazityskland. Störst tycks intresset för segerdagen vara i det före detta Sovjetunionen, medan den knappast alls uppmärksammas hos oss. Detta trots att intresset för andra världskriget av allt att döma är större än någonsin i Sverige – en uppsjö av populärhistoriska böcker på temat fyller bokhandlarna, medan tv-serier och biofilmer påfallande ofta behandlar skeendet 1939–1945.
Håpas du trifs bra i fengelset
Susanna Alakoski
Albert Bonniers Förlag
Susanna Alakoskis första roman Svinalängorna fick Augustpriset 2006. Jag är lustläsare, och den boken var av det slaget att jag inte kunde lägga den ifrån mig innan jag läst den till slut. Här kom en författare som kunde berätta om ett stort ämne, om det från Finland invandrade arbetsfolket. Allt genom en ung flickas ögon.
Nu har Alakoski gett ut sin andra roman som belyser ett särskilt ämne i exoden. Spriten och drogerna.
När jag läste de första recensionerna av Håpas du trifs bra i fengelset blev jag fundersam. Romanen behandlades som ett enkelt bidrag till socialsvängslitteraturen. Konstigt tyckte jag.
Romanen börjar som en skildring av medberoendeproblematiken. Huvudpersonen Annis bror, Sami, har gått ner sig i knarkträsket, åtföljt av brottslighet och elände. Hon har kallats till en anhörigvecka som är hemsk. Hatkänslorna bryter fram. Alla dessa år av svikna löften. Om man slutade läsa efter första kapitlet, skulle det hela vara ointressant.
Men det slutar inte där. Samis och Annis liv målas upp. Barn i en inflyttad finsk familj. Fattigdomen i familjen, som lever längst ner i arbetarklassen, innebär förstås inte svält, men svårigheter av det slag som syns tydligast genom barnets ögon. Alkoholen som slår sönder familjen. Sami som ramlar ner i träsket medan Anni tar sig ut och skaffar sig en utbildning, arbete och en alldeles vanlig familj.
Det var samma storartade läsupplevelse som Svinalängorna, en fortsättning på något jag tror kan bli en stor serie samtidsromaner med Sverige och Finland i bakgrunden. Ingenting är förutbestämt och knarkare kan självläka. Nils Bejerot påpekade en gång att de som lever i 40-50 år ofta gör så. Det är helt enkelt för arbetsamt att hålla på. Och detta blir en försoningsprocess som inträffar i Samis och Annis liv.
Det stora är att Alakoski förbinder alkoholen och knarket och brotten till samhällsförhållanden – till klassförhållanden – utan att förfalla till att göra individerna oansvariga. Ansvaret finns, men klassförhållandena finns också.
Liksom kärleken.
Jag väntar med spänning på nästa roman av Alakoski.
4/10
De finns överallt: i lokaltrafiken, kiosken och i snabbköpskassan. Ändå hörs de knappt i samhälls-debatten. Jenny Wrangborg har skrivit en diktsamling om hundratusentals svenska arbetares vardag. –Den poesi jag fick läsa i skolan var svårtillgänglig. Den handlade inte om oss utan om fin natur eller något som man inte riktigt förstår.
Kampen om sjukfrånvaron
Björn Johnsson
Arkiv Förlag
Paradigmskiften – då synen på ett problem totalt förändras – är en av sakerna som undersöks i Björn Johnssons ingående studie av förhållanden kring de svenska sjukskrivningarna. Hur man med ett par borgerliga ledarskribenter i spetsen kan vrida debatten, från att betrakta sjukskrivningar som ett arbetsmiljömässigt problem till att utmåla stora delar av den sjukskrivna svenska befolkningen som ett gäng snyltare och fuskare, vars högsta mening i livet är att sno åt sig av de sociala skyddsnäten.
Makten över tanken blir sällan mer tydlig än i just sådana situationer. Vad leder då denna makt till, enligt Johnsson? Ett klimat där man leker med människors liv och tar ytterst dåligt underbyggda beslut och, som Johnsson visar i vissa fall, helt utan faktaunderlag. Detta gäller till exempel för det brottsliga utnyttjandet av sjukförsäkringarna, som han beskriver som ett i princip helt marginellt problem.
Vad finns då för förklaring till att långtidssjukskrivningarna ökat så pass kraftigt? På detta svarar Johnsson att rehabiliteringsarbetet på arbetsplatserna har totalt havererat. Inte att svenska folket under en 20-årsperiod gått från att vara ytterst strävsamma till att bli ett gäng snyltare.
Läs boken och hjälp till att slå hål på myterna om sjukskrivningarna i Sverige, så att vi åter kan få ett land där det inte är ett brott att bli sjuk.
4/10
Jämlikhetsanden
Richard Wilkinson & Kate Pickett
Övers. Lars Ohlsson
Karneval
Kalla kriget upphörde men klasskampen upphörde inte. Men nu var det överklassen och medelklassen som gick ut i kamp. Politiken var densamma från Kina i öst till Kalifornien i väst: om man ger mer till de få som redan har, spiller det även över på dem som inte har. Även de fattigaste tjänar på mer ojämlikhet. Jämlikhetsanden, skriven av de två brittiska forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett, är en enda lång punktering av denna ”den enda vägens politik”. Detta med stöd av en enorm mängd internationella data. De pekar på att den vägen är en återvändsgränd utan motstycke. En tanke som slår mig under läsningen är hur det kan komma sig att det är så billigt, så politiskt billigt, att slå sönder den gemensamma välfärden och att sälja ut det gemensamma goda?
Grundtesen i boken är att social ojämlikhet är nedbrytande. Med en imponerande mängd exempel visar författarna hur ojämlikheten bryter ner sammanhållningen i samhället. Solidaritet och gemenskap hyser vi i första hand med våra likar, skriver författarna. Ojämlikhet fjärmar, skapar avstånd, främlingskap.
Samhället är en sorteringsinrättning. Inkomstskillnaderna skapar hierarkier. Hierarkier som i sin tur bestämmer social status. Motsatsen till en hierarkisk relation byggd på makt är vänskap. Ojämlikheten påverkar vår hälsa och vår självbild. De gör en intressant iakttagelse om reklamens påverkan på våldet i samhället. Ett statistiskt samband mellan våld och ojämlikhet tycks väl belagt. Kvinnors underordning ökar i det ojämlika samhället.
Wilkinson och Pickett är inte de första som har påpekat att det inte är de rikaste och mäktigaste som är fetast, utan de som befinner sig längst ned, de som saknar makt över sina liv. Fetma är en klassmarkör, men idag som ett tecken på fattigdom. Samtidigt som vårt samhälle är präglat av materiellt överflöd har det psykiska lidandet aldrig varit större än nu, hävdar de. Den växande ”kaxighet”, narcissism, som vi ser så mycket av betraktar författarna som i grunden ett osäkerhetsfenomen.
Sammanfattningsvis pekar Wilkinson och Pickett på att vi är ”sociala djur” som fungerar i relationer och som jämför oss med varandra. Detta visste vi redan. Den som står över oss har bättre hälsa och den som står under oss har sämre, skriver de. Är det så enkelt? Varför ropas det då inte ut på löpsedlarna, om detta är lösningen frågar man sig? Redovisningens resultat är förkrossande tydligt. Ojämlikheten föder förakt och skam. De rika och mäktigas förakt mot dem som inte har. Från dem som inte har – skam och känslan av förödmjukelse.
Till bokens största förtjänster hör just detta att författarna lyfter fram hur sociala hierarkier formar våra självbilder.
4/10
I skuggan av Tingsten – en släktberättelse
Jill Tingsten Klackenberg
Natur & kultur
Med tanke på Herbert Tingstens storhet som samhällsdebattör under flera decennier, professor, chefredaktör för DN, författare till mer än femtio böcker, memoarer i flera band och över tusen artiklar i diverse ämnen samt känd från massor av inslag i media, är det begripligt att han kastat en tung skugga över sin familj. De komplicerade familjeförhållandena trasslade till det för enda dottern, Karin Gunilla, kallad Kaj. När hon var fyra år var båda föräldrarna omgifta på varsitt håll och hon var blyg och försagd och kunde aldrig vara riktigt till lags. Sin far kände hon egentligen inte. Han levde i närmare femtio år tillsammans med en förstående hustru i ett barnlöst äktenskap och barn och barnbarn fanns det inte mycket tid till, eller intresse om man så vill. Dottern besökte han aldrig i hennes hem och dotterdottern Jill Tingsten Klackenberg (Tingsten är hennes andra förnamn) satt i hans knä en enda gång. De träffades på ett hotell i Stockholm någon gång eller i morfars hem på Rivieran.
En bidragande orsak till den dåliga kontakten var Kajs pinsamma alkoholism som dock hennes barn fick växa upp med medan den berömde professorn som ättlingarna var stolta över på avstånd, bidrog med pengar, fast motvilligt eftersom han visste var de hamnade.
Det tog många år innan Jill Klackenberg kunde samla sig till att skriva denna bok som mera handlar om hennes mor än Herbert Tingsten. Med hjälp av massor av brev och ordentliga anteckningar tar författaren i korta, snabba kapitel oss läsare med genom decennierna från början av 1900-talet till vår egen tid. Hon är inte bitter på sin morfar trots hans frånvaro och inte på sin mor trots de pinsamma och motbjudande scener alkoholberoendet framkallar för både mor och barn. Skildringen av modern är ömsint och ofta rörande och när hon till sist hamnar i rullstol efter en hjärnblödning får hon viss upprättelse när hennes kritiker har avlidit.
Oavsett uppfattning om Herbert Tingsten – hans åsikter var ibland hårresande och han kunde ändra uppfattning då och då när det passade – var han en lysande debattör som på ett elegant sätt kunde finna en motståndares svagheter och punktera hans argument. Men i dagens rumphuggna klimat med tjatiga underhållningsdebatter i teve där de inbjudna aldrig får tala till punkt hade han nog inte trivts. Dessutom hade han blivit diskvalificerad oavsett kunskap och argument eftersom han rökte offentligt. Men vi som minns honom saknar hans bett.
Författaren undrar förstås över hur hennes morfar skulle ha ställt sig till dagens politiska frågor, men hon har också gjort upp med släktspökena i garderoben på ett mycket sympatiskt sätt. En fin läsupplevelse.
4/10
Ett år med systrarna Beauvoir
Marianne Fors
Förlaget Tintomara
Ett år med systrarna Beauvoir av Marianne Fors är en väldigt fin bok att hålla i sin hand. Den innehåller brev och texter med reflektioner över huvudsakligen Simone de Beauvoirs liv och verk, utifrån Fors eget intensiva läsande av henne under ett års tid.
Enligt titeln handlar den både om Simone de Beauvoir och om hennes syster konstnärinnan Hélène de Beauvoir, men det är främst relationen mellan systrarna som får utrymmet i boken.
En intressant sak hos Fors, för övrigt också tydlig i Åsa Mobergs Simone och jag (1997), är den starka författarnärvaron. De är lika mycket biografier som reflektioner kring Fors respektive Moberg själva. I båda fallen står författarnas egna tolkningar och relationer till Beauvoir i centrum.
Möjligen berättar detta något om feminismens stora bidrag till vetenskapsteorin: Att det är omöjligt att säga något om något eller någon annan utan att samtidigt också säga något om sig själv. Att ta den devisen på allvar gör att en författares text om Beauvoir kanske till och med blir ointressant om den gör det i för låg utsträckning. Beauvoirs stora bidrag till feminismen är ju reflektionen över den egna könspositionen: hur den begränsar och vad den gör oss till.
Jean-Paul Sartre har hos Fors en central roll. Relationen mellan Beauvoir och Jean-Paul är ständigt invävt i diskussioner om Beauvoirs egna verk. På ett sätt är det tröttsamt: varför ska kvinnors liv och ständigt relateras männen runtomkring dem – och i värsta fall förklaras genom männen, när det samma sällan sker för mäns relation till kvinnor? Men är det snarare en konsekvens av Beauvoirs verk: att de sätter det egna livet och dess förutsättningar i fokus. För att förstå sin egen situation som ”kvinna”, behöver man förstå sin relation till ”män” och just Beauvoirs eget liv är ett härligt komplicerat exempel på det.
Fors gör dessutom en poäng av självständigheten i Beauvoirs filosofi gentemot Jean-Pauls. Beauvoir nedvärderade gärna sin egen insats till förmån för Jean-Pauls inflytande, men Fors vill uppvärdera henne. Beauvoir är på många sätt självständig, till exempel i sina ställningstaganden kring begränsningarna i människans frihet som hos henne alltid är kopplad till sociala förhållanden.
Undrar du nu varför jag har kallat Sartre för Jean-Paul och Simone för Beauvoir? Läs boken, så får du se!
4/10