Perka och Elyas skruvar fast fästen och ventiler ute på lajn. De rör sig kring järnskeletten som hänger på rad i tjocka kättingar från stålställningar i taket, vid det stillastående bandet, och skruvar fast fästen och ventiler som lika gärna kan skruvas fast imorgon. Bandet har stannat, det går inte ut fler bilar den här dagen. Men både Elyas och Perkas flexsaldon är farligt nära gränsen för vad som är tillåtet. Enda sättet att minska sitt minus är att jobba över, det är förbjudet att komma tidigare. Egentligen är det förbjudet att komma försent också, man måste be om lov. I förväg! Alla skojar om att deras flextid är som godis för småbarn, se men inte röra! De brukar säga att de fått flextid för demokratins skull, tjänstemännen har haft det i åratal. Fast Lennartsson kan vara juste, han kan koda flex på stämpelkortet för försovningar utan knot. I alla fall för vissa. Perka och Elyas brukar inte behöva förklara sig. Därför jobbar de över, för att kunna fortsätta komma försent.
Göran, Materialgöran i trucken, fick inte grejerna han beställt förrän kvart i fyra. De fattas i ställagen ute vid lajn. Om inte de olika påsarna och kartongerna ligger på rätt hylla, på rätt station och ovanför rätt etikett klockan sex och femtiofyra morgonen efter så stannar lajn. Det är inte hans fel att artiklarna inte kommit från höglagret i rätt tid, hans uppgift är att beställa och köra ut. Lajnarbetarna plockar framifrån i hyllorna, han fyller bakifrån. Men om linan stannar på grund av materialbrist får han skäll och besvärliga frågor. Det vill han inte ha, därför jobbar han över. Göran är den mänskliga faktorn som täcker upp för ett fallerande datasystem.

Hasse och Gunilla är bromsrörskopplare ute på linan. De står och förbereder morgondagens arbete. De har sina flexbankar fulla och kommer aldrig försent. Ändå jobbar de över, mest av alla. De har slut på pengar. De har alltid slut på pengar, även dagen efter lön. Hasses villa slukar allt han tjänar, blir det något över går det till ungarna. Han har tre stycken, två av dem spelar hockey. Hasse brukar fråga driftledaren om lördagstid redan på tisdagen för att ingen annan ska hinna före. Han kan tycka att det är lite pinsamt att behöva krypa för en kille som bara är hälften så gammal som honom själv, och som inte ens hade börjat skolan när Hasse började på fabriken. Men sådana är villkoren, och Hasse behöver pengarna. Men han får inte jobba själv, och eftersom Gunilla är i samma grupp brukar hon jobba med honom. Hon pratar om att hon vill åka till Australien, fast hon just varit i Thailand, hon behöver både tid och pengar. Gunilla vill helst bara jobba på lördagarna, det ger mest, men Benny har sagt att hon inte får det. »Du får inte bara jobba för pengarna«, sa han. Det var så roligt att det blivit ett bevingat ord. Men det är därför hon jobbar över. För att få jobba ännu mera.
Svenne inne på förmonteringen står och skruvar ihop ventiler. Han vill vara ledig och komma bort från verkstan. Han vill därifrån. Därför stannar han kvar, för att få några komptimmar. Han drömmer om ett annat liv i en annan tid.

Arbetarna står i sina ljusrum i den annars mörka verkstan. Det är tyst. Det är bara Svennes radio, Görans truck och då och då mutterdragarna ute på linan som låter. Så tystnar plötsligt radion. Musiken hade just övergått från piano till afrikansk jazz. Det var saxofoner och andra blåsinstrument, det hade börjat gunga. Radions frånvaro gör ett stort hål i luftrummet.
Svenne ställer sig rak, med nippeln beredd i högerhanden. Han sträcker på nacken, ser bort mot hörnet av Anna-Gretas bänk där han ställt radion för att få bästa möjliga mottagning.
Han ser Lennartsson och Lille-Lelle. Det är Lennartsson som ryckt sladden ur kontakten. Nu knycklar han ihop den till ett nystan och stoppar ner det i jackfickan. I ytterfickan på den slitna röda företagsjackan.
Svenne står och tittar dumt efter dem. Han ser hur Lennartsson slår med ena handen mot fickan som för att försäkra sig om att ljudet ligger kvar. Det verkar viktigt, han gestikulerar med portföljen mot Lille-Lelle som svansar intill, halvt om halvt baklänges. Svenne står fortfarande med nippeln i handen, helt blank i skallen. Att bara ta sladden!
»Hörru Svenne! Du behöver inte stänga radion, vi ska vara kvar ett tag till«, hojtar Gunilla. Hon står mellan ställagegavlarna med stripespistolen i högsta hugg. »Vi kan slå av den när vi går hem.« Metalldammet i hennes röda hår gnistrar när hon snurrar för att gå tillbaka.
»Men det var inte jag som stängde. Det var Lennartsson. Han snodde sladden!« Svenne rycks ur sitt stirrande.
Gunilla hejdar sig. »Skojar du?«
Svenne skakar på huvudet.
»Sa du inget?«
»Nej, jag märkte inget. Plötsligt blev det bara tyst, och så såg jag hur han och Lille-Lelle stod borta vid radion och grejade. Han nöp sladden, så där bara!«
»Oj. Va fegt! Dom kunde väl ha sagt nåt?«
»Äh. Dom pratar väl inte med mej i onödan. Förresten är det inte säkert att dom såg mej. Jag hade inte sagt nåt om att jag tänkte flexa lite. Dom trodde nog att dom var ensamma, annars hade dom väl gjort det förut. På dan.«

När Svenne säger det går det upp för honom att det är precis så det är. Lennartsson och Lille-Lelle har väntat till efter fyra för att kunna göra det obemärkt. Det här är säkert början på en ny radiokampanj, tänker han. Det kanske börjar dra ihop sig på riktigt.
Gunilla svär till och vänder för att gå tillbaka till Hasse. Halvvägs därifrån hör Svenne hur hon säger som för sig själv att de jobbar på världens löjligaste ställe. Så vänder hon och kommer tillbaka igen.
»Det är ju inte firmans radio, och inte deras sladd heller. Kan det vara lagligt att sno andras grejer bara för att man är chef?«
Svenne rycker på axlarna. »Jag vet inte, det verkar som om dom kan göra som dom vill. Men jag har fler transistorsladdar hemma. Jag tar hit en ny, så får vi se vad som händer.«
»Det är rätt! På dom bara!« Gunilla återtar sitt viftande med pistolen och gör helt om. Svenne hör hur hon hojtar om det som hänt till Hasse.

Det låter högljutt och aggressivt om dem båda två. Svenne tänker först att han ska gå ut till dem och låta han också, han har hunnit bli arg över vad Lennartsson gjorde. Men så känner han hur less han är. På alltsammans! Han tittar på alla ventiler och nipplar han burit fram till bänken när han i stor stil bestämde sig för att stanna och tjäna in lite komp. Nu ser högen helt ogenomtränglig ut. Allt här är så småaktigt, inskränkt och tråkigt att vem som helst kan bli galen, tänker han och släcker lampan utan att plocka ihop en enda grej. Det finns ingen annan mening att gå här än att det betalas ut lön en gång i månaden, det är skittråkigt.
Marika har han skymtat på avstånd några gånger sedan hon åt frukost med honom och Gunnar. De vinkade till varandra i truckgången. Men under eftermiddagen, på sista rasten stötte de ihop vid kiosken. Hon kom med ett helt gäng från sitt område, Olof var med. Svenne stod tvåa i kön till luckan, när hon kom fram och klämde en armbåge i sidan på honom så där som hon brukade. »Visst får jag gå före?« sa hon och smilade medan hon trängde sig mellan honom och luckan. Han gruffade och frågade om hon trodde att hon var drottningen av Saba. Men hon knyckte bara på nacken så han fick hästsvansen i ansiktet, och sa att de inte hade någon korsordslösartid där hon jobbade. Han kände sig så avsnoppad att han blev tyst, han lät henne handla och sa hejdå när hon gick. Och det låg något i det hon sagt, hon verkade aldrig ha en minut över. Lennartsson hade skickat henne till ett riktigt skitställe.

Det är säkert Anna-Gretas fel att hon inte fick vara kvar på ventilerna, tänker han på väg till stämpelklockan. Jävla surkärring! Hur många gånger som helst hade han hört henne säga: »Man kan inte bara ha kul på jobbet, man måste jobba också!« Hon tycker säkert att det bästa vore om alla var lika sura som hon! Hon måtte vara förjävlig hemma. Han ryser när han tänker på hur det skulle vara att ha henne till mamma. Stackars barn! Och stackars karl!

Svenne har inte haft tillfälle att berätta för Marika om operajobbet. Kanske lika bra, tänker han när han kommer ihåg den gången det i Gunnars korsord frågades efter vem som skrivit Turandot. Varken Gunnar eller Marika kunde. De frågade honom om han visste vem som var författare. Han var inte färdig med sina ventiler för dagen och var lite sur för att de börjat utan honom. Kanhända lät han som en besserwisser, men kunde inte hjälpa det, det var så skönt att få ge igen för en gångs skull, hon var alltid så snabb att hacka på honom. Han svarade att han inte visste vem som skrivit librettot, men att det var Puccini som var kompositör, och sedan undrade han om de visste hur det stavades. Fast han fick gotta sig så länge, nästa vecka var det en fråga om Puccini igen. Då sa Marika att den kunde Svenne ta, »han är operafikus!« Han blir stående mitt i steget när han kommer ihåg. Inte kan hon väl tro att han är sån?
Sedan han stämplat ut går han förbi Hasse och Gunilla och säger: »Jag skiter i det här! Jag ger fan i deras jävla bilar!«
»Ja, det är rätt. Men vi stannar nog en stund till«, svarar Hasse och fortsätter koppla. »Det är inte lönt att stanna om det inte blir ett par timmar åtminstone.«

Maria Hamberg är författare aktuell med Drömfabriken (Ordfront). Martha Ulonska är tecknare. Hon är född i Stockholm och studerar vid Kunstakademiet i Trondheim.

Publicerad i FiB/K 4/2010