OBS! Detta är arkiverade artiklar från en äldre version av Folket i Bilds webbplats. Gå till den aktuella webbplatsen!
KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR!
SWISHA 50 KR TILL 1232240356,
SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS.
Mikael Wiehe är inte känd för att vila på några lagrar. Men det är ju inte heller möjligt om man vill förändra världen.
En granskning av hans informativa hemsida ger en uppfattning om en hårt arbetande man. Ingen semester här inte! Spelningarna avlöser varandra på de mest skilda orter. Det är nästan som det verkar att planläggaren fått solsting eller nå´t.
Till grund för turnerandet ligger i år den starkt politiska och utmärkta dubbel-CDn Ta det tillbaka (Warner, 2010). Och när skrivaren av dessa rader ser sommarpremiären på Liseberg 18: e juni är det tuffa tag. Till och med så hårda att en del politiska fiender känner sig obekväma och lämnar.
Kanske hade de väntat sig en angenäm viskväll?
För visst är det så att här lämnas ingen oberörd. Ingen nåd gives den som inte genomskådat sittande borgerliga regering. Dessutom är det så att de verbala smockorna träffar klockrent.
Som Wiehe anmärker i ett mellansnack får han inte sjunga sångerna ur Ta det tillbaka-CDn när han i sommar skall framträda i svt:s Allsång på Skansen, så när som på den allmängiltiga kärlekssången ”Strö all min kärlek”.
Och visst måste det även finnas förståelse för att granskningsnämnden skulle kunna få sin brevlåda full med anmälningar. Nä, lagom är bäst... Ibland är det rätt att vara taktisk. För visst är det så att Woody Guthries ”Det här är ditt land” också bör komma ut i stugorna och ge folk lite råg i ryggen. Liksom "Sång till friheten", som till för några år sedan alltid avslutade skolbarnens vårtermin här i min hemkommun Göteborg.
Behöver jag tillägga att ingen tidning recenserade sommarpremiären på Liseberg. Var det någon som hade trott något annat?
Att skrivaren av dessa rader inte är lika optimistisk som Wiehe när det gäller betydelsen av att fälla regeringen eller dess roll i dagens politiska verklighet hör kanske inte hit. Fast det skadar ju inte om jag skulle bli besviken...
Efter en årtionden lång period av icke-läsande av romaner hade berget av olästa sådana vuxit. Först i år började jag beta av det, och när det började märkas, drog jag mig inte för att handla på bokrean, däribland Jens Lapidus Fucka inte upp som en direkt följd av att jag hade sett hans Snabba cash på bio.
Nog var den bra, men fler böcker av den författaren blir det inte, tänkte jag. Den dåliga svenskan, som måhända var avsiktlig, stod jag inte ut med.
Åter till det olästa bokberget, alltså. Där dök en bok upp, vari var instucket ett hopvikt pappersark. »Det skulle vara roligt om ni ville recensera Missionärerna, som är min debutroman«, stod det på lappen, som var personligt och otydbart undertecknad. Men namnförtydligandet sa Lapidus, John Lapidus.
När fick jag den boken? Svagt erinrade jag mig ett bokbord på ABF-huset i Stockholm i samband med något möte jag gått på. Årtalet var, enligt den hopvikta lappen, 2004…
Skamsen beslöt jag att läsa boken omedelbart, utan att ha noterat skillnaden mellan J(ens) och J(ohn) Lapidus.
En svensk frilansjournalist i tidens Zimbabwe umgås med afrikanska och europeiska volontärer liksom med svenskar i press och diplomatkår, med vilka han inte är överens om sanktionspolitiken. Genom sina ovanligt nära kontakter med zimbabwiska aktivister dras han in i kidnappningsplaner, som han känner sig kluven inför.
Författaren har egen erfarenhet av förhållandena på ort och ställe, och sanktionspolitiken är bokens egentliga måltavla, fastän den vävs in i en berättelse med spänning och romantik. Tyvärr lyckas den aldrig förklara problemet på ett övertygande sätt. Det verkar som att författaren hållit igen för att inte boken ska kännas som faktabok eller politisk pamflett. Man får heller inte någon inblick i hur zimbabwierna egentligen lever, vare sig de vita eller de svarta. Ändå är innehållet inte alldeles förfelat, för en inblick i hur utlänningarna lever och beter sig får man, de som lever av att officiellt ogilla Mugabe.
Kidnappningsintrigen hänger också i oklara trådar, men jag ger författaren den elogen, att rollfigurerna inte är tecknade i svartvitt (i betydelsen goda och onda). Det är inte alltid lätt att handla rätt, och vad är rätt? En viss tröghet till trots uppnås i alla fall viss spänning, och de försiktiga romantiska stegen känns trovärdiga.
Men så var det där med Lapidus språk. Med fördomen att jag läste Jens Lapidus debutroman väntade jag det värsta, stördes av utelämnade »att« och långa dialoger med korta anföringar där jag tappade bort vem det var som sa vad. Dock tänkte jag, att han kan skriva, skönt att inte känna sig tvungen att plöja igenom en med konstlat dålig svenska!
Nu får jag be författaren John om ursäkt, ifall min lapsus färgat min bokanmälan för mycket. Boken som helhet höll uppenbarligen sex år efter att den skrevs, eftersom jag läste den med intresse. Zimbabwe, Mugabe och sanktionerna – ingenting tycks ha förändrats under dessa år som gått. Det var inte skönt att känna.
- Vi flytta tisdag!
Ett minne från min tidiga barndom på 40-talet på Rotsunda gård i Rotebro flyter upp i mitt medvetande under läsningen av journalisten Irka Cederbergs lika skakande som nödvändiga rapport om zigernarnas historia och verklighet, Född fördömd (Leopards förlag). I förordet åberopar hon Gunnar Myrdals klassiska An American dilemma som handlade om den svarta befolkningens situation i "demokratins" USA. Hennes eget bidrag vill hon beteckna som ett "European dilemma". Med all rätt.
- Vi flytta tisdag.
Det var den utfästelse som alltid utlovades när vagnarna med de brokigt klädda resandefolket slog läger i utkanten av samhället. Lugn bara, vi flyttar snart. Vi blir inte långvariga.
Det zigenska folket har vandrat från land till land i tusen år. Det är Europas största minoritet utan land, c:a 15 miljoner människor.
Överallt har de mariginaliserats och förvägrats mänskliga rättigheter. Dödligheten i populationen avviker drastiskt från andra européers. Medellivslängden är c:a 60 år. Analfabetismen är fortfarande katasrofalt utbredd.
Arbetslösheten likaså. Inga vill ha romer som sina grannar.
Överallt reser fördomarna sin branta väggar. Värst kanske i gamla Östeuropa efter Sovjetunionens kollaps - men också Sverige har en förskräckande historia att ta ansvar för. Glöm inte att Sverige var först i Europa när det gällde att skapa ett rasbiologiskt institut i Uppsala (1921).
Det avvecklades inte förrän 1958. Institutets verksamhet utgick bl.a. från den kollektivistiska föeställningen att människor med nödvändighet blir på ett visst sätt - och därför också bör behandlas i enlighet därmed - om de tillhör en viss befolkningskategori, t.ex. utveckingsstörda, tattare eller romer.
I boken gör Irka Cederberg en metodisk genomgång av romernas lidandeshistoria från 1000-talet och framåt. Hon nöjer sig inte med svepande generaliseringar utan uthärdar att land för land, stad för stad och år för år redovisa övergreppen mot dessa statslösa människor.
Liksom judarna deporterades också romerna till förintelseugnarna. I Sverige fanns det krafter som övervägde att låta stämpa ett Z i deras pass liksom man redan stämplade J i judarnas. Men medan antisionismen med tiden blev politiskt inkorrekt har antiziganismen vuxit sig alltmer stark i hela Europa. Inte heller EU - som så stolt brukar deklarera sin tilltro till alla människors lika värde - har förmått att skapa någon bindande konvention för att säkra romernas rättsliga ställning i medlemsländerna. Det har mest blivit tomt prat och deklarationer som sedan blåst bort med olika opportuna opinionsvindar. Värst kanske i Berlusconis Italien, där rasismen har brutit fram i all sin fascistiska brutalitet. Berlusconi föreslog t.ex. att alla romska barns tumavtryck borde arkiveras.
Men som sagt: Sverige hukar. Inte ett ord från EU:s f.d. ordförandeland om detta mänskliga haveri. Intressant är också att notera att vi efter Katarina Taikon, denna mirakelmänniska som uträttade mer än en folkrörelse skulle ha kunnat göra, inte har några romska författare som efterföljare i Sveriges författarförbund. Därmed inte sagt att det är förbundets fel men någons är det onekligen. Jag minns att när Gösta Friberg, Siv Arb och jag drog igång Författarcentrum 1967 var en av våra främsta uppgifter att lyfta fram de undanskymda kulturerna och miljöerna i vårt samhälle. Tack vare livligt stöd från Björn Langhammer, gift med Katarina, och Rosa Taikon kunde vi arrangera en stor zigenarafton på Södra Teatern i Stockholm med sång, musik och tal.
När hände det senast?
Irka Cederbergs bok borde anbefallas som obligatorisk läsning för samtliga politiker och inte minst för Migrationsverkets tjänstemän.
Självklart borde den stå i varje svenskt skolbibliotek.
Född fördömdIrka CederbergLeopard förlag 2010
I debattskriften Vägen ut ur Afghanistan hävdar Pierre Schori att Sveriges inträde i kriget var ett ”strategiskt misstag” av två skäl. Det äventyrade allvarligt trovärdigheten av Sveriges militära alliansfrihet och Förenta Nationernas fredsbevarande förmåga.Beslutet kan främst förklaras av behovet att stärka samarbetet med NATO och av att underlätta omställningen av försvarsmakten – dess framtida uppgifter skulle främst genomföras i partnerskap med NATO och i andra länder. Schori var motståndare till inträdet i kriget från början – svenska insatser borde ske under FN:s ledning och behövdes, då som nu, mycket bättre i Afrika. Han accepterade emellertid länge att den svenska insatsen fortgick tills han helt nyligen ”tänkte om” på grund av ”de nya omständigheterna”.Förenta staterna anföll Afghanistan i oktober 2001. Och Storbritannien, USA:s allierade, upprättade en särskild styrka, ISAF, med uppgift att skydda den nytillsatta administrationen i Kabul. FN:s säkerhetsråd legitimerade i efterhand ISAF:s existens. Det var ett sätt att inför fullbordat faktum försöka förmå angriparna att respektera de folkrättsliga regler som gäller under krig och ockupation.Det var således inget ”FN-mandat” och ISAF agerade inte ”på uppdrag” av FN, vilket man lätt får intryck av när man hör ledande svenska politiker idag.Sverige accepterade efter säkerhetsrådets beslut Storbritanniens förfrågan om deltagande i ISAF och trädde in i kriget med ett trettiotal man. Idag, nio år senare, deltar Sverige med mer än 500 soldater i ett krig som förs över hela Afghanistan.Sverige och ISAF står under NATO:s och Förenta staternas befäl utan att ha något som helst inflytande över hur kriget förs och varför. Det är dags för en kursändring i den svenska politiken, anser Schori, och vill avsluta den svenska militära insatsen när riksdagens mandat går ut i oktober i år, ett mycket viktigt och avgörande ställningstagande.Vägen ut ur Afghanistan innehåller en bakgrund till stormaktsinblandningen i Afghanistan och till Sovjetunionens och Förenta staternas krig under de senaste decennierna. De olika faserna i de närmast berörda ländernas politiska utveckling beskrivs kortfattat men med känsla för väsentligheter. Framställningen bygger till stor del på de diskussioner som förts inom statsledningar och bland forskare, ”Afghanistankännare” och diplomater. Den ger en god bild av hur Förenta staternas officiella krigsmål förändrats och hur insatsen försatt Afghanistan i en alltmer katastrofal situation.President Bush förklarade tre månader efter angreppet att kriget var vunnet men nu har det blivit ”omöjligt att vinna”. ”Talibanerna” var besegrade men har återupptagit motståndet och lär ha skugguvernörer i 33 av landets 34 provinser. De ”allierade” består numera nästan uteslutande av soldater från ett fåtal utvecklade västländer. FN har inget inflytande på krigföringen och dess fredsbevarande insatser görs numera i Afrika där 80 procent av trupperna kommer från tredje världen.Det helt otillräckliga civila biståndet till Afghanistans återuppbyggnad utgör bara en liten bråkdel av krigskostnaderna och försvinner dessutom till största delen i korruption och lyxkonsumtion. Landets ekonomi ligger bokstavligt i ruiner. Afghanistan är världens fattigaste land efter Niger samtidigt som opiumodlingen och narkotikahandeln åter blomstrar.Men president Obama har ”gjort världen säkrare” genom att ”introducera ett helt nytt utrikespolitiskt koncept”, skriver Schori. Tyvärr har det hittills inneburit en kraftig upptrappning av kriget samtidigt som Obama har förklarat att han avser att börja dra tillbaka trupperna från Afghanistan i juli 2011.Skildringen är faktaspäckad och intressant. Den saknar heller inte poänger som till exempel när Olof Palme 1982 kritiserade den sovjetiska närvaron i Afghanistan genom att citera Lenin eller när president Carters säkerhetspolitiske rådgivare Brzezinski i en intervju 1998 medgav att CIA:s inblandning provocerade fram den sovjetiska inmarschen och avfärdar talet om islamsk fundamentalism som en fara för hela världen som nonsens.
Schori för med sin bok den internationella debatten i Afghanistanfrågan in i den svenska ankdammen där inlägg av detta slag av personer i hans ställning varit ytterst sällsynta (undantagen är Tage G. Peterson och Maj-Britt Theorin). Det är välkommet och särskilt betydelsefullt genom att författaren är en erkänd auktoritet inom svensk utrikespolitik.Hans kritik ligger emellertid inom ramen för den acceptabla debatten inom tongivande media, institutioner och politiska partier: de som har ”problemformuleringsföreträdet”. Diskussionen rör krigets målsättningar, strategier, metoder, soldaternas säkerhet och beväpning samt de otaliga ”misstagen”. Den är mycket kritisk vilket numera är acceptabelt sedan folkopinionen både i Förenta staterna och i Sverige för länge sedan vänt sig mot kriget. Men kritiken undviker en avgörande punkt. Schori hävdar att “Afghanistankriget hade en folkrättslig grund genom att USA agerade med stöd av FN-stadgans artikel 51 om rätt till självförsvar”.De två FN-resolutionerna efter ”9/11” nämnde inte Afghanistan. De erkände förvisso Förenta staternas rätt till självförsvar (vilket alla FN:s medlemsstater har) men gav inget tillstånd att agera, vare sig i Afghanistan eller någon annanstans. Säkerhetsrådet ägde fortfarande frågan då Förenta staterna egenmäktigt anföll Afghanistan. De som hävdar denna uppfattning i Sverige såväl som i andra västländer har svårt att göra sig hörda vilket kanske inte är så underligt. Konsekvensen av en sådan uppfattning blir att Förenta staterna är krigsförbrytare (liksom dess allierade Sverige), att Förenta staterna inte gjorde några ”misstag” (som att försöka tillintetgöra al-Qaida eller införa ett västerländskt styrelseskick) när de angrep utan förmodligen hade helt andra skäl, att de utländska trupperna är ”ockupanter” och att afghanerna har rätt att göra motstånd även med militära medel (man kan då tala om ”dödade” svenska soldater men inte om ”mördade”).Pierre Schori påminner om Gunnar Myrdal under Vietnamkriget vars kritik av Förenta staterna runt 1968 var skarp, saklig och berättigad. Men han betraktade dess krigspolitik som ett ”misstag” och såg inte imperialistiska drivkrafter som dess främsta orsak. För detta kritiserades han inom Vietnamrörelsen. Det krävdes långa intensiva diskussioner och politiska strider innan Vietnamrörelsen under 1971-1972 förmådde samarbeta på bred front i huvudfrågan dvs. driva ut Förenta staterna ur Vietnam. Förhoppningsvis kan dagens solidaritetsrörelse med Afghanistans folk nå snabbare resultat. Där har Pierre Schori en given plats men det brådskar om hans förslag att dra hem de svenska trupperna i oktober i år ska bli verklighet.
Ursprungligen publicerad i Politiken.se 10 maj 2010
Precis som många andra konstnärer plågades Lim-Johan av psykisk sjukdom och blev inte känd förrän efter sin död. Men hans konst lever kvar och skiljer sig från mängden med sina sagostäder och magiska djur.
Jan Myrdal om texter som återställer Strindberg som konstnär och intellektuell och lösgör hans skriftställararbete ur svensk akademisk tvångströja.
Att skriva poesi är att försöka göra sin inre värld begriplig för andra. Det som ska utgöra denna begriplighet kan sökas utom eller inom en själv, för det gemensamma kan finnas på båda ställena. ”Din skugga är samma skugga som alla människor kastar. Bekänn din delaktighet!” skriver Peter Curman, som länge arbetat författarfackligt och bland mycket annat varit kulturchef på Aftonbladet. Trampa ord är en väldigt intressant samlingsvolym som innehåller dikter utgivna mellan 1965 och 2009, en roman samt ett antal ”miniessäer” om mestadels författarkolleger.
Curman skriver till exempel om Göran Palm (den ”nyenkle”; det finns definitivt ett släktskap mellan de två) att verkligheten börjar där hans dikter slutar. Kanske kan man säga något liknande om Curmans egen poesi, säkert är i alla fall att verkligheten, vardagen och politiken aldrig är långt borta.
Det som griper mig hårdast är dock romanen, skilsmässotragedin Härdsmälta, där berättarjaget plötsligt står öga mot öga med sin desperation och fåfänga, och inte gör det alldeles enkelt för läsaren att sympatisera med honom.
Väldigt inspirerande är också essäerna om de översättnings-, yttrandefrihets- och framför allt print on demandprojekt han sjösatt. Jag får samma känsla av detta som av Wikipedia med alla dess frivilliga skribenter och dessas diskussioner om varje skiljetecken: häpnad och tacksamhet över att folk orkar. Litteratur sprids inte av sig själv, det behövs författare som sätter sig emot bransch och marknad.
Maria Sandel var en av pionjärerna inom vår arbetardiktning, liksom den något yngre Martin Koch, som också han gav ut sina främsta verk på 1910- och 20-talen.
Droppar i folkhavet från 1927 anses utgöra den litterära höjdpunkten bland hennes sex romaner.
Hon skrev dessutom noveller och dikter regelbundet i Socialdemokraten och Morgonbris, där hon med patos uttryckte sin starka känsla för arbetarklassen och solidaritet med, i synnerhet, de kvinnor som var både fattiga och hederliga, såsom denna boks huvudperson, den unga Gerda Spant, som får en närmast änglalik framtoning. Hon blir bedragen på pengar och utlovat bröllop av romanens ärkeskurk Ulrik. Maken till beskrivning av en mans uselhet i alla avseenden är svår att finna i svensk litteratur. De får en dotter, Tora, men då har Ulrik redan schappat med Gerdas stålar.
Med Martin Koch har Sandel en klar frändskap även i det att hon tar moralisk ställning i sina böcker. Det finns även tematiska likheter: båda vågar behandla tabustämplade ämnen som homosex, prostitution och abort. Självklart tar hennes hjältinnor – det handlar alltid om kvinnor – kamp för den goda moralen och här förbarmar sig Gerda – utan att fördöma honom – över ”morsans” (hos vilken hon hyr rum) suput till son, Ansgar. Denne får illustrera Sandels tes att även den mest nergångna, arbetslösa och alkoholiserade fattiglapp kan resa sig och ta sitt moraliska ansvar.
Borgerliga kulturkvinnor, som Ellen Key, hade när Sandels fattigdom var som värst erbjudit hjälp. Säkert var det denna händelse som låg till grund för episoden, när romanens Gerda erbjuds hjälp av uslingen Ulriks bror, en hedersman och Ulriks totala kontrast i moraliskt avseende.
”Är det inte bättre att stupa än ta emot hjälp?”, svarade Gerda. Stoltheten är ett bärande tema i alla Sandels böcker.
Hon målar färgrikt och kraftfullt och med sinne för komiska situationer. Ett exempel är fyra kvinnors kollektiva hämnd på en hatad polis som är på jakt efter hetärer – ett finare ord för horor. Sandel njuter, när hon beskriver sammansvärjningens konstruktion av tricks och fantasifullhet.
Språket är stundom otympligt och överlastat med inskjutna bisatser och föråldrade uttryck. Dock är det förtjänstfullt att romanen ges ut, i synnerhet som Tilda Maria Forselius i ett efterord presenterar en intelligent analys i ämnet ”Maria Sandel och själsadeln, ett bildningsideal med adress till kvinnorna”.
Titeln – Inte bara mode. Samhället som modeskapare – är lite förbryllande. Inte är samhället med så mycket, inte som i den underhållande TV-serie om modets historia som gick i TV för något år sedan, och inte som förändringsmotor. Här är det modet som del av en föränderlig kultur som skildras och det görs bra. På ett ledigt, roligt språk berättas anekdotiskt om modet från upplysningstidens livrock, manifestation av tidens framsteg, av ”vetande istället för tro”, om kakelugnens, fönstrets, cykelns betydelse för klädedräkten, om allmogens vävande och syende av de stadiga oföränderliga kläderna, tills gårdfarihandlaren dyker upp och visar sina tyger, hur städerna växer och kommer närmare landsbygden med de nya kommunikationerna, fram till dagens ”Anything goes”.
Vad som skildras kan sägas vara dialektiken mellan behoven – av arbetskraft, av fritid, resor – och kutymen – seden, vad som är möjligt – givet den nivå samhället befinner sig på. Liksom den stadiga moderniseringen, som dock inte hindrar modet att gå från enkelt till tillknäppt, från ledigt till uppstyltat, mer som en del av ideologins och politikens hackiga pendelrörelse än ett logiskt förlopp av utveckling. Det fungerar ungefär som Lévi-Strauss ”bricoleur”, modet som plockar ihop av kulturens yttringar för att forma sin del av överbyggnaden, som i sin tur verkar på resten av den.
Men när land blir stad, evighet till korta stunder, identiteten blir flera än bondesamhällets enda och de nya tankarnas hegemoni, inom det skikt som sätter smaken, transporteras till modets sfär, då blir modets svängningar en del av den kapitalistiska dynamiken. Om det var i det koloniserade Kina som barnen spann silketrådar till det rika väst, så har vi idag gått varvet runt.
Det är en lättsam bok med bara bra historier, passar i hängmattan och det är väl det jag har emot den, den lämnar inget minne efter sig, lite för ytlig, för tunn för att vara riktigt intressant och illustrationerna må vara originella, men hellre hade jag sett mönster, skisser, bilder på det författaren skriver om.
Finns det något annat land än Israel som kan utföra sådana övergrepp mot ett ockuperat folk och samtidigt förbli straffria? Finns det något annat land som är så ursäktat och förlåtet? Israel betecknas på ett outgrundligt sätt, samtidigt som det är ett rasistiskt land, som regionens enda demokrati. Att jämföra Israel med apartheidens Sydafrika är att förolämpa Sydafrika. Kanske kallas det antisemitism att skriva så, men det har inte det minsta med antisemitism att göra. Om man läser Goldstonerapportens 120 sidor långa dokumentation om modernt barbari i högteknologisk form på juristprosa parallellt med Ögonen i Gaza av de norska läkarna Mads Gilbert och Erik Fosse, som var ögonvittnen till kriget blir man människofientlig och anser att den här världen är obeboelig . Här finns bara brott och synd och man blir rasande och undrar hur länge skall dessa brott få fortgå? Men Israels ockupation är ett av världens mest avskyvärdas brott, ett brott som har pågått sedan Israel skapades 1948, och palestiniernas kamp är av det mest storslagna och till synes utsiktslösa slaget. Ett sätt att förstå Palestinakonflikten är att låta parterna byta roller. Hur skulle världen reagera, hur skulle domen bli om det var palestinierna som gjorde det som nu israelerna har gjort mot dem under mer än ett halvt sekel?
Goldstonekommissionen utsågs av FN för att utreda om brott mot folkrätten eller brott mot krigets lagar begåtts i samband med Israels invasion av Gaza. Israel vägrade samarbeta med kommissionen, den tilläts inte ens komma in i Gaza via Israel. Kommissionen, som leddes av den judiske folkrättsjuristen Richard Goldstone och som själv betecknat sig som sionist, kritiserar båda parterna, men huvuddelen av kritiken riktas naturligtvis mot Israel. På ett sätt är det skönt att läsa om brotten på kommissionens torra kanslispråk. På ett annat är det ännu mer outhärdligt.
I de norska läkarna Mads Gilbert och Erik Fosses ögonvittnesskildring från kriget i Gaza kommer vi krigets fasansfulla verklighet skakande nära i all dess vidd och grymhet. Ytterst syftade troligen Israels krig mot Gaza till att mala ned det palestinska motståndet genom att bomba och jämna skolor, sjukhus och polisstationer med marken – det civila samhället. Det här en nödvändig och viktig bok. De norska läkarna var kanske de enda västerlänningarna i Gaza under kriget. I den egenskapen fick de access till världens media. Det går inte att blunda för rasismen i den här konflikten. Palestinierna är i liberalernas ögon alltför fattiga och utblottade – och reaktionära – för att ha rätt att yttra sig.
Goldstonerapporten fäller en tung dom som främst riktar sig mot Israels övergrepp och brott mot krigets lagar. Ögonen i Gaza är en rapport som skildrar det urskillningslösa våldet sett utan skyddande filter. När det skrivs hotar Israel att med våld stoppa Ship to Gazas försök att bryta blockaden. Detta ytterligare våld mot ett belägrat folk visar ännu tydligare vem det är som har makt att sätta bakom orden.
Om man vill förstå den här konflikten djupare kan jag inte göra annat än rekommendera den engelske historikern och Mellanöstern korrespondenten Robert Fisk monumentala verk om Mellanöstern Det stora kriget för mänskligheten, som på svenska utkom 2007. Där görs konflikten både tydligare och historiskt mera djupgående.