Alltså att en ideologi beskriver det nuvarande samhället, sätter upp en önskvärd riktning samt talar om hur den förflyttningen ska gå till. Enkelt uttryckt ”VARat, BÖRat, GÖRat”. Och den statsvetenskapliga definitionen förutsätter att det går att kritisera ideologier exempelvis för deras bristande verklighetsbeskrivning, eller empiriskt om deras rekommendationer till handling inte leder till avsedda resultat. Statsvetare menar också att det ska finnas en logisk konsistens i ideologierna. Min bok Ideologier försöker bena upp de tre klassiska ideologierna genom att ställa några enkla frågor till dem, jag tar också upp socialdemokratin som en ”ideologisk mosaik”, eftersom partiet är en slags enhetsfront mellan olika grupperingar som tillsammans, under rubriken ”arbetarrörelsen”, försöker erövra makten och därmed också ett politiskt byte. Boken tar dessutom upp ”abrahamismen” som är en slags grundideologi för såväl religioner, religiösa politiska rörelser och dessutom inspiratörer till de ”vanliga” ideologierna. På denna punkt tror jag att det finns åtskilligt att hämta. Religiösa tankefigurer formerar sig politiskt och blir ideologiskt allmängods.

Det här tycker jag är mycket intressant, och skulle vilja påstå att partier som vänsterpartiet idag mer låter som en Jesus-rörelse än som några som haft Lenin som partikamrat. * Men ideologi kan också vara det som Marx kallade för ”falsk medvetenhet”, alltså inte ett analysinstrument för att förstå politiskt tänkande, utan snarare ett slags filter som gör att verklighetssynen förvrängs. Vi bör se världen sådan den är, och inte ideologiskt, hävdade Marx. Själv har jag översatt ”falsk medvetenhet” till ”strukturdum”.

Det finns tre olika grader av dumhet, rent allmänt. Den som är tillfällig (som alla råkar ut för) och den genuina dumheten, den som kan översättas till ”korkad”. Den strukturella dumheten är den tredje sorten. Den gör att människor som i strid med sin intelligens för resonemang som vederbörande vet, eller borde veta, inte är speciellt hållbart. Exempelvis är företrädare för företag, organisationer och partier oftast strukturdumma. Partisekreterare som ljuger om opinionssiffrorna, direktörer slirar på försäljningssiffror och arbetsmarknadens olika partsföreträdare skarvar glatt. De säger glatt korkade saker i tjänsten.

Den som är strukturdum kan också vara någon som faktiskt tror på det de säger, fast de borde inse att det inte är hållbart. Politiska partier har en förmåga att skapa monumentala exempel på strukturdumhet. Valrörelser har samma effekt på partister som en back alkoläsk har på tonåringar. Men mer påfallande exempel på strukturdumhet är idrottsupporter som utan att blinka hävdar att bollen var inne, eller det var frispark, när det gäller deras eget lag, men tolkar det helt precis tvärtom när det gäller motståndarlaget. Detta är också värt att diskutera. Det kommer jag att göra på fredag, i ett samarrangemang mellan Ratio och Fib, i monter B02:41, kl 10, på årets upplaga av Bok- & Biblioteksmässan.