Under sommaren - före Osloattentaten - ägnade svenska medier stort utrymme åt den s.k. avlyssningsskandalen som rullades upp i Storbritannien. Vad som lades ett par Murdochägda tidningar till last var ju bl.a. att man hade "mutat" poliser att läcka hemliga uppgifter till tidningarna. Dessa hade sedan använt uppgifterna för att lyssna av andra personers telefonsvararmeddelanden.
Med tanke på den stora uppmärksamhet som affären fick också hos oss tycker jag att det hade varit rimligt - och i vart fall lärorikt - att åtminstone någon kommentar hade handlat om hur ett motsvarande fall skulle ha bedömts enligt svensk rätt. Inte ens i en mycket ansedd svensk journalists krönika i Dagens Nyheter har jag emellertid funnit någon ansats till en sådan jämförelse. Kommentarerna hos oss tycks mest ha gått ut på att oja sig över de förskräckliga Murdochjournalisterna. I det följande lämnar jag ev. moraliska och pressetiska aspekter därhän.
Vår tryckfrihetsförordning (TF) är avsedd att skydda det fria ordet från angrepp som riktats mot det under 250 år. Dess garantier är laddade med erfarenheter av hur makthavare i staten har försökt - och stundom lyckats - kringgå lagen.
Skyddet för den som lämnar uppgifter för publicering, meddelaren, är ett välkänt exempel. Med verkan från januari i år har meddelarskyddet t.o.m. byggts ut med ett repressalieförbud till gagn för offentliganställda meddelare.
Inte lika känt är att TF också skyddar den som anskaffar en uppgift i avsikt att uppgiften ska överlämnas för publicering. Själva anskaffandet får dock inte innefatta brott, såsom t.ex. inbrott eller olaga intrång.
En tryckfrihetsgaranti som inte är känd av dem som gör bruk av den, eller av de jurister som ska försvara dem eller bedöma åtal mot dem, gör emellertid inte någon nytta. Tyvärr gjordes sålunda ingen invändning om anskaffarfrihet, då en journalist åtalades i den s.k. fp-skandalen 2006. Journalisten hade fått lösenordet till socialdemokraternas interna hemsida och hade varit inne där några gånger för att leta efter intressanta uppgifter att publicera. Han dömdes för dataintrång, vilket antagligen var fel.
Men för att återgå till Murdochskandalen: hur skulle den ha bedömts enligt svensk rätt?
En polisman som läcker hemliga uppgifter ur en pågående förundersökning till en tidning åtnjuter meddelarskydd. Han har rätt att vara anonym. Tidningens personal får - vid äventyr av straffansvar - inte röja hans identitet. Om tidningen ger honom pengar för hans uppgifter, anses dessa förvisso inte som en "muta". Tidningarna har rätt att skydda uppgifter om sådana utbetalningar vid exempelvis taxeringsrevision på tidningen.
Antag att polismannen läcker lösenordet till en misstänkt persons e-postkonto! Tidningens reporter tar sig med hjälp därav in i inkorgen. Sannolikt gör han sig skyldig till brott, dataintrång, och kan därför inte försvara sig med åberopande av sin anskaffarfrihet. Men alldeles säkert är det inte.
Låter reportern i stället någon annan ge honom tillgång till den misstänktes mejlkorrespondens, blir saken mer komplicerad för en åklagare. Den person till vilken journalisten överlämnat lösenordet och som därefter tar sig in på e-postkontot och sedan ger journalisten utskrifter av korrespondensen har visserligen gjort sig skyldig till dataintrång. Men han åtnjuter meddelarskydd, vilket innebär att hans identitet inte får röjas. Han borde därför kunna gå fri från straff. Möjligen skulle journalisten kunna hållas ansvarig för något slags medverkan till den anonyme anskaffarens dataintrång.
Medge att jämförelser av det här slaget ökar förståelsen för hur unik vår egen reglering av det tryckta och massmedialt spridda ordet är.