Den 14 maj var det 80 år sedan som fem personer miste livet då svensk militär öppnade eld mot ett demonstrationståg i Lunde i Ådalen. Länge därefter var det varit politiskt omöjligt att använda militär mot folket i Sverige. Men redan för fem år sedan antog riksdagen på förslag av en socialdemokratisk regering en lag som gör det lagligt att sätta in militär med våld i fredstid mot enskilda i Sverige.
Innan den lagen antogs, gällde enligt 7 § förordningen (2002:375) om försvarsmaktens stöd till civil verksamhet att försvarsmaktens personal inte fick tas i anspråk för sådana uppgifter som innefattar bruk av våld eller tvång mot enskilda. Samma begränsning fanns i förordningens föregångare, SFS 1996:357.
2002 års förordning byggde på utredningen Stöd från Försvarsmakten (SOU 2001:98) och på uttalanden av regeringen i prop. 2001/02:158. I utredningsbetänkandet sägs följande:
"Statsmakternas syn på användande av Försvarsmakten i övrigt har kommit till uttryck genom uttalanden som inte är rättsligt bindande, men som sedan lång tid har omfattats med så utbredd enighet att de ändå i stor utsträckning uppfattas som styrande. Några sådana principer... är följande...
· Väpnad trupp skall inte få sättas in mot den egna befolkningen eller andra civila..."
Det här bildade underlaget för regeringens uttalande i propositionen 2001/02:158: "Militär personal kommer dock inte att få befogenheter att använda våld eller tvång mot enskilda i fredstid."
Men detta ändrade riksdagen på när man antog regeringens förslag i proposition 2005/06:111. Förslaget gällde en "lag om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning". Enligt 1 § i den antagna lagen (SFS 2006:343) får Rikspolisstyrelsen begära stöd av Försvarsmakten om "stödet behövs för att förhindra eller på annat sätt ingripa mot en handling som kan utgöra brott enligt lagen om straff för terroristbrott".
Lagen om straff för terroristbrott från 2003 kvalificerar vissa uppräknade brottstyper, bl.a. mord, olaga frihetsberövande och grov skadegörelse, som terroristbrott med förhöjda straffskalor som följd. Kvalificeringen beror på om brottet "allvarligt kan skada en stat eller en mellanstatlig organisation". Just den här skrivningen kritiserades redan 2003 av lagrådet, som tyckte att den var så oprecis att den var mindre väl förenlig med kravet på tydlig strafflag.
För att det skall bli fråga om terroristbrott uppställer lagen också krav på viss avsikt hos gärningsmannen. Om hans avsikt exempelvis är att tvinga offentliga organ att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd, så uppfyller avsikten lagens kriterium för terroristbrott. Också försök, förberedelse och stämpling liksom underlåtenhet att avslöja terroristbrott är straffbart enligt lagen om straff för terroristbrott.
I propositionen till lagen om stöd från Försvarsmakten har regeringen noterat att det kan vara svårt att veta vilken avsikt gärningsmannen har i ett akut läge. Därför ville regeringen att polisen skall kunna få stöd från militären också "i situationer när det är oklart om det rör sig om ett verkligt terroristbrott".
Lagtexten ger således utrymme för militärt ingripande mot "en handling som kan utgöra" terroristbrott (kursiverat här).
Dessa uttalanden är vägledande för tolkningen av lagen. Möjligheterna att sätta in militär personal med våld mot civila i fredstid är därför avsevärt större än vad lagens rubrik antyder. JO kan knappast klandra den polischef som i efterhand kan försvara sin begäran om stöd från militären med att han trodde att fråga var om förberedelse eller försök till terroristbrott av något slag.
Den socialdemokratiska regeringen var naturligtvis väl medveten om den historiska bakgrunden till den reglering vi hade tidigare med skarpa skiljelinjer mellan polis och militär. Utredningsbetänkandet som ligger till grund för regeringens förslag (SOU 2005:70) tog nämligen itu med vad man kallade Ådalsproblematiken.
Utredningsmannen fann det "både förlegat och osakligt att idag av principiella skäl åberopa händelserna i Ådalen år 1931 som grund för att inte kunna låta Försvarsmakten få kvalificerade uppgifter till stöd för angelägna civila verksamheter, t.ex. för dem som Polisen ansvarar för".
I Sverige ska alltså militär helt lagligt kunna sättas in med våld mot civila i fredstid. Som Ghadaffi gjorde i sitt land. Läs gärna mer om denna svenska fem år gamla lag samt om FN:s säkerhetsråds resolution nr 1973 i FiB-juristernas nättidskrift Tidskrift för Folkets Rättigheter (tffr.org).
