EU:s ministerråd och Europaparlamentet antog för fem år sedan det s.k. datalagringsdirektivet. Detta förpliktar medlemsstaterna att stifta lagar som ålägger teleoperatörer att spara uppgifter om sina kunders teletrafik under viss tid. Av dessa uppgifter ska framgå bl.a. vem som har ringt till vem och via vilken mobilmast det skett, vem som har mejlat till vem, vem som har varit inne på vilken webbsida.
Sedan åtminstone 20 år har sådana här uppgifter varit till stor nytta i polisens brottsutredningar. Den misstänkte säger kanske att han har varit på en viss plats vid tidpunkten för ett brott. Men hans mobiltelefon har just då befunnit sig i närheten av brottsplatsen; det har polisen fått fram från hans mobiloperatör. Och inte nog med det. Telefonen har i nära anslutning till brottet använts för samtal med de andra misstänkta och dessutom med den misstänktes mamma. Vid gripandet hade han telefonen på sig. Vad som har sagts vet man inte. Men det spelar inte så stor roll. Uppgifterna om hans telefonerande ger den misstänkte väldigt mycket att förklara, ofta alltför mycket.
Hittills har telefonoperatörerna sparat dessa uppgifter som underlag för sin fakturering av kunderna. Med stöd av lag har polisen kunnat få tillgång till dem. Detta har inte väckt stor uppmärksamhet. Varför då detta datalagringsdirektiv? Jo, när operatörerna övergår till att fakturera kunderna på basis av andra uppgifter än den faktiska användningen av exempelvis telefonen, t.ex. ett fast pris per månad, så behöver de ju inte spara uppgifterna. Direktivets syfte är att ändå tvinga dem till detta.
Direktivet skulle vara infört i medlemsstaterna i september 2007 och allra senast i mars 2009. Den svenska regeringen dröjde längre än så, vilket var helt medvetet. EU-domstolen har i en dom den 4 februari 2010 konstaterat att Sverige inte i rätt tid genomfört den del av direktivet som skulle ha varit genomförd senast den 15 september 2007.
Regeringen skickade trots detta inte något förslag till riksdagen förrän strax före jul 2010. Förslaget behandlades i riksdagen i mars. En stor majoritet antog förslaget att införliva direktivet i svensk lag. Men en minoritet bestående av miljöpartiet, vänsterpartiet och Sverigedemokraterna utnyttjade en regel om uppskov i regeringsformen (RF). Följden blev att ärendet inte kan tas upp till slutligt avgörande förrän i mars nästa år.
Därför kommer saken att på nytt hamna i EU-domstolen. EU-kommissionen kräver att Sverige ska betala 9 600 euro (runt 85 000 kr) om dagen från den första domen fram till dess att den andra domen är avkunnad. Den summan är nu uppe i runt 35 miljoner kronor.
Efter den andra domen höjs beloppet kraftigt och ett vite på nära 41 000 euro, ca
370 000 kr, om dagen löper fram till dess att Sverige har genomfört reglerna.
Justitiekanslern (JK) har nu stämt de riksdagsmän som framtvingade uppskovet och yrkar att de ska utge skadestånd till svenska staten med 100 miljoner kr. Detta var vad en juridisk nättidning meddelade på nyhetsplats.
När jag fick veta detta vid morgonkaffet på advokatbyrån, kastade jag mig över lagboken och läste RF 4 kap. 12 § för min kollega:
"Talan får inte väckas mot den som utövar eller har utövat uppdrag som riksdagsledamot på grund av hans eller hennes yttranden eller gärningar under utövandet av uppdraget, utan att riksdagen har medgett det genom ett beslut som minst fem sjättedelar av de röstande har enats om."
Jag sade till min kollega att JK:s stämning tydligen inte beaktade den här bestämmelsen, eftersom något tillstånd att väcka talan inte hade meddelats av riksdagen och troligtvis aldrig heller skulle kunna meddelas med en så kvalificerad majoritet.
Min kollega genmälde att EU-fördraget och Sveriges förpliktelser mot EU går före även svensk grundlag. Vi bröt upp från kaffet i en förtätat atmosfär.
Det dröjde till eftermiddagen innan min kollega uppmärksammade att den juridiska nättidningens nyhet var daterad den 1 april.
